Jag tror på tvåsamheten. Och jag tror på evigheten. Jag har inga problem med att föreställa mig ett sunt förhållande som håller ett helt liv.

Jag tror att olika förhållanden och olika kärlekar passar vid olika perioder i livet. Att man har olika behov över tid och att det finns en relation för varje era. Men jag har inga problem med att se att samma person kan ge olika stöd och möta olika behov över tid. Jaget är trots allt inte konstant.

Föreställ dig ett förhållande som är 100 % perfekt. En relation där varenda liten aspekt mellan två människor är helt optimala. Det finns inga sådana förhållanden. Det finns ingenting i världen som är 100% perfekt. Och det finns ingen person som är “den rätte”. Letar man efter något sådant är jag rädd att man konstant kommer att bli besviken. Men tro fan att folk letar, vi är ju uppfödda på Disneykärlek och poptexter.

Konsten ligger i förståelsen av förhållandet. Inte som ett forum för att få alla sina problem lösta och behov uppfyllda av någon annan, utan en plats där man främst hjälper sin partner att växa och att utvecklas. Ety, för att bli lycklig själv måste man göra någon annan lycklig. Det finns inga perfekta förhållanden, men jag är säker på att om båda hjälper den andra att utvecklas och ger den utrymme att göra det, så kommer man att utvecklas det åt samma håll. Och kan möta den andras skiftande behov av stöd och utmaning i andra perioder av livet.

Förhållanden går sönder av 1000 olika anledningar. Och det betyder inte att det är fel på personerna som har gått sönder ihop. Men jag tänker inte sänka mina ambitionsnivåer på grund av en så simpel och tråkig sak som statistik.

PS. Jag tänker bli 100 år också. Och jag tänker ha ett jävligt gott liv.