Sokrates, den gamle räven, lär ha sagt följande: “Det finns bara ett gott, kunskap – och ett ont, okunnighet.” Fast han sa det på grekiska, då.

Skön kille, den där Sokrates.

Två andra härliga uttryck grekerna givit resten av världen är paranoia och xenofobi. Ni vet vad de betyder, förstås: båda är uttryck för en irrationell rädsla för något inbillat respektive främmande. Jag föreställer mig att de är två av just de otrevliga – och ibland direkt farliga – avarter av okunnighet som Sokrates i all sin vishet hade i åtanke.

…men vänta, jag börjar i fel ände kanske. Såhär:

Tidigare idag, när jag tog en bensträckare för att förse mig med en ganska märkligt komponerad macchiato ur finkaffemaskinen på jobbet, så noterade jag plötsligt en, för mig okänd, man i lobbyn. Han var i den övre medelåldern, tunnhårig, klädd i en beige trenchcoat, illasittande byxor och loafers; krum och lite grå i tonen stod han och liksom ugglade vid vattenkranen. När jag kom närmare hörde jag hur han plötsligt utstötte ett huggande läte: inte riktigt ett stönande, inte riktigt en rapning. Någonting däremellan. Därefter smög han sakta iväg genom korridorerna, jag vet inte vart.

Typiskt suspekt beteende.

Den här upplevelsen fick mig att börja fundera på alla de saker som är av en mer eller mindre misstänkt natur, och i vilken utsträckning de faktiskt representerar något slags fara eller hot. Jag tror inte att den krumryggade mannen utgjorde någon som helst fara för mig eller någon annan (även om han säkerligen kan ha haft en kniv eller någon form av trubbigt vapen gömt i rocken); ändå kände jag denna helt oprovocerade misstänksamhet.

Därför har jag nu rannsakat min egen okunnighet och mina fördomar, ägnat mig åt viss överslagsräkning, analyserat, bedömt, och slutligen gjort en grafisk sammanställning av korrelationen mellan suspicionsgrad och fara – i matrisform. (Det kan vara så att jag precis hittade på ordet suspicionsgrad, men om någon frågar så kommer det från latinet.)

Notera den röda markeringen - även känd som the "Kill Zone".

Ja, ni förstår principen. Högst upp till höger: företeelser som är farliga, och mycket riktigt förefaller avgjort misstänkta (däribland killen som hugger döda djur med sitt tvåhandssvärd). Längst ner till vänster: saker som verkar ganska harmlösa och också, i allt väsentligt, är det. Och så vidare.

Alltså, åter till Sokrates och grekiskan: det finns bara ett gott, kunskap – och ett ont, okunnighet. Jag ska nu lära mig lite mer om cosplay, och ta reda på varför Mel Gibson egentligen är så glad. Och imorgon ska jag se om jag inte kan bjuda mannen i trenchcoat på en kopp finkaffe.