För några år sedan slutade jag snusa – om jag inte minns fel så var det just på nyårsafton. Jag tog farväl av min trogne följeslagare; nu hade vi kommit till vägs ände i vårt fruktlösa men ändå så trygga förhållande. Det var tufft i början, jag var vresig och svettig och blank i blicken och sluddrade. Men det gick över och allt blev normalt igen, fast utan snus.

Mitt första uppehåll blev det hittills längsta. Det kraschlandade på en fest i Spånga, där en listig göteborgare lyckades lura mig till att ta en Rapé. Jag åkte dit igen… och jag slutade igen, någon nyårsafton senare. Nästa återfall skedde i höjd med den första vackra dan i maj, när livet kom tillbaka på riktigt och uteserveringarna öppnade och det togs en pilsner med goda vänner i solskenet och det skulle ha suttit riktigt fint med en liten…

Ja, så höll det på. Jag började igen, blev fast, slet mig loss, åkte dit igen.

Nu har jag slutat igen, för vilken gång i ordningen är oklart. Jag slutade inte på nyårsafton och jag har inte avgett något löfte, så jag slipper läsa den där artikeln i tidningen om “hur man håller nyårslöftet”. Ge fan i att säga till mig hur jag ska hålla löftet, det här är en grej mellan mig och Swedish Match, ok?

Jag förväntar mig ingenting. Men för all del, önska mig lycka till på resan om du vill.

Tack för ordet.