Hej!

Jag heter Björn och jag skriver i den här bloggen ibland. Just nu var det alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg, och det får mig att skämmas lite. Men så är det ju – ibland har man annat att stå i och jag har växlat upp/vuxit upp och gjort lite annat ett tag, tror jag.

Hej!

Jag är fortfarande samma person! Hur jag än gör för att samla vuxenpoäng (försäkringar, svart kaffe, rutinmässigt städande av toaletten) så känns det som att något ändå etsat sig fast i mig, som inte riktigt vill släppa.

Passus:
Det här blogginlägget kommer att bli en smula nördigt. Jag hade kunnat skriva enbart det här: “Jag tror att världen skulle må mycket bättre om alla människor fick chansen att se Jorden från rymden, för att förstå hur små vi är och hur viktigt det är att vi tar hand om varandra här på vår lilla planet.” Men det är inte det jag vill skriva om nu.

Jag vill skriva om när jag hittade musiken på allvar. Jag var ungefär elva år gammal, och Guns N’Roses var mina stora idoler. De var häftigast och ballast av alla, i så bjärt kontrast mot den lilla rödhåriga pianopojken i Köping att avgudadyrkan nästan blev larvig. Samtidigt hade jag börjat lyssna en del på Queen eftersom min syster lyssnade på dem. Bohemian Rhapsody var en skithäftig låt tyckte jag.

Som liten hade jag inte riktigt koll på den musikhistoriska magnituden av Freddy Mercurys död, man kan säga att jag egentligen inte visste tillräckligt mycket för att bry mig. Hur som helst skulle den stora tributekonserten sändas på tv och det borde jag titta på tyckte mamma, för hon hade läst i tidningen att Guns N’Roses skulle framträda.

Så jag bänkade mig framför tv:n. Tittade på när återstoden av Queen spelade tillsammans med James Hetfield, Annie Lennox, Robert Plant, David Bowie och Lisa Stansfield. Jag sket väl för helvete i allt det där – jag skulle ju få se Guns på tv!

Och sen hände det. Det började med Elton bakom pianot… Ja, ni kan ju se själva:

När jag fick se Axl Rose dundra ut på scenen (3:20) med sitt långa hår och power till fyrverkerier, hårdrocksgitarrer och en euforiskt galen publik gick min hjärnas belöningssystem helt bananas. Jag sladdade omkring på golvet framför tv:n i mina mjukisbyxor och ville aldrig sluta sjunga. Det var ju SÅ man skulle göra musik! Ivrigt lärde jag mig att spela gitarr, och började spela i band. Det gör jag fortfarande, även om det inte är samma band.

Nu har det gått många år sedan jag såg den där galan på tv, men jag tror att just det där ögonblicket fortfarande påverkar mitt sätt att se på musik, hela mitt musikskrivande.

Ville bara säga det.

Och så kan jag ju passa på att fråga: Var blev alla rockhjältar av?