Jag vet inte hur många generationer bakåt det levt som en parasit i vår familj, men minst tre skulle jag säga. Farmor som inte kunde sova om inte sonen ringde från andra sidan Östersjön och förklarade att Gotlandsbåten även denna gång klarat överfarten utan att sjunka till havets botten. Detta på tiden innan mobiltelefonin ska nämnas, så det var först vid ett-snåret på natten när vi anlänt hos mormor och morfar – fyra timmar efter ankomst till Oskarshamn – som samtalet kunde ringas. Farmor suckade även så där lite tungt och sa att “om man får leva” så kunde det bli av det som skulle göras. Min faster berättade för mig att hon som lilla minstingen, sladdbarnet i familjen, gick in och lyssnade om farmor andades på natten – jag menar, det var ju inte säkert att hon skulle leva så länge till, det sa hon ju själv!

Mamman min lånar nervöst ut sin pengaförvaringspåse, att ha under kläderna när man rör sig i storstan utomlands, och säger lite försiktigt (för hon är alldeles för snäll för att vilja oroa mig) att man har ju sett så mycket i programmet Fuskbyggarna, när det är tal om offert från hantverkare.

Pappan min sålde nästan fritidstomten igen efter ett par månader bara, eftersom endast planerandet av husbygget i sig drog upp stressnivån högt över vad han kunde hantera.

Själv känner jag hur det kryper upp och slår sina klor i mig titt som tätt. Jag drömmer mardrömmar om att sambon träffat någon annan. Om kolumn efter kolumn med arbetsrelaterade sifferuppgifter. Drömmer att tänderna trillar ut. Sitter och funderar på om jag kommer bli alldeles ensam – då om två år – när vi ska flytta ut på landet. Förvägrar mig själv jobb innan jag ens sökt dem, för jag kan ju inte riktigt försvara att jag pratar flytande franska längre, som det står på CV:t. Oroar mig för att jag inte gjorde tillräckligt under min tonårstid då jag var inåtvänd och deprimerad och hade hundra regler för mig själv, det är det ju för sent att ändra på nu – men inte för sent att oroa sig för minsann! Tänker att det är bäst att njuta av sin kropp nu när den är ung, frisk och fast för redan efter första barnet kommer det ju gå utför, och sexlivet ska vi inte ens tala om när vi nått den punkten, platonisk kärlek får det bli – leva för barnen och trädgården och sånt…JÄVLA OROSMONSTER!!!!!

Så nu är det slut på allt det där. Monstret ska dö. Det ska dränkas i en djup tjärn, instängd i en mörk säck, skrikandes för jäves. Och det ska inte få ett uns medlidande.

Hej då Orosmonster.