Tag Archives: Minnen

Bouteille

31 Friday Aug 2012

Posted by in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

,

År 1989 sitter en pojke vid köksbordet och lyssnar på en termos. Den är stor och vit, med bruna blommor, en bred pip och små svarta fläckar som inte går bort.

Vid spisen står hans mormor och steker plättar. Perfekta, guldbrända plättar med hallonsylt och hemmagjort äppelmos och mjölk ur kanna och allt och allt och allt. Det glöder i gommen, det fräser och skvätter vid spisen, men termosen låter högre ändå.

Den tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror pojken, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han trycker och vrider och klappar och smäller. Och det tjuter.

Pojken undrar om hans mormor hör ljudet, men hon steker och sjunger och inget annat kan höras bort dit. Han hojtar och bråkar och retas, men hon hör inte ens det. Och fortfarande tjuter det. Tjuter och tjuter och tjuter.

Han tror att han är på väg att bli galen.

—

Tiden går och han glömmer ljudet. Smaken är kvar, och minnet är kvar, men känslan är borta sen länge. Han växer och åldras och tänker och tror.

—

År 2012 är det borta sen länge. Plättar och äppelmos, termos och mjölk. På skrivbordet står en smutsig vattenflaska, solkig och gammal och trasig. Där bredvid en kopp kaffe som tröttnat och dött. Och sen tror han att han är på väg att bli galen.

Det tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror mannen, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han flyttar och knackar och dricker och skriker. Och det tjuter. Tjuter och tjuter och tjuter.

Bleka blåa ögon

04 Sunday Dec 2011

Posted by in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

, , ,

Söndagsångest. Som en flygande lakritspipa glider den runt och bara väntar på rätt tillfälle att sprida sin svärta i gommen. Otrevligt förvisso, men det måste finnas något av värde här, tänker jag och kliver rakt in i mörkret.

Jag vet inte hur ni känner, men min egen söndagsångest väcker framförallt två frågor: vem har jag varit, och vem vill jag vara? Och jag tänker att det är nyttigt att reflektera över sig själv då och då, men det är ganska sällan man gillar vad man hittar.

När jag var yngre hade vi inte det problemet: vi valde helt sonika nya karaktärer åt oss själva. När läderkulan kom fram förvandlades skolgården eller trädgården i ett slag till San Siro eller Olympiastadion, fullt befolkad med sköna lirare från säkert tre generationer.

Maradona, Platini och Matthäus var där förstås. Roberto Baggio kom alltid för sent till avspark, men hade man riktig tur så gjorde min morbror Karl-Heinz Rumenigge ett gästspel för att jämna ut lagen. Personligen var jag tokvass på frisparkar, och tog helt naturligt rollen som Thomas Häßler.

Jag har åtminstone samma frisyr. Alltid något.

Och sådär höll det på. Var det inte fotboll så var det andra idrottare, bandmedlemmar eller tv-seriekaraktärer som fördelades mer eller mindre rättvist. Allt längre upp i åldrarna, och i takt med de senaste aktuella fenomenen, delades roller ut i kompisgäng, familjer och bekantskapskretsar. Till en början fick man välja vem man själv ville vara, men ju äldre vi blev, i desto större utsträckning blev man snarare tilldelad en roll att spela – en plats att fylla – beroende på hur man såg ut, vad man tyckte, eller hur man betedde sig.

Det var inte att vi försökte härma de här personerna, vi bara… var dem, liksom. Det kändes naturligt då, vill jag minnas. Min syrra var Tackleberry i Polisskolan-filmerna, och det har satt sina spår kan jag meddela.

Fantasin, eller kanske ambitionerna, har försvunnit sedan dess. Jag kan inte skruva upp en fotboll i krysset längre, och Tackleberry har de senaste tio-elva månaderna både burit, fött och börjat uppfostra min systerson. Och det måste ju ändå vara något bra. Om han blir bra på frisparkar, åtminstone.

Jag tänker att vi måste plocka det bästa från vårt förflutna, oavsett om det var på riktigt eller bara påhittat. Jag tänker att vi måste minnas ambitionerna och idéerna vi hade när vi var yngre, även när vi blir gamla. Det är så man väljer vem man vill vara, tänker jag. Och att det är allt som egentligen räknas när vi vaknar på måndag morgon.

Å andra sidan kommer jag inte att känna så imorgon bitti. Och jag kommer inte att känna så på söndag.

Vie, mort… que ce soit

27 Monday Jun 2011

Posted by in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

, ,

Dina äldre släktingar har haft en tendens att få barn ganska tidigt, så hon är den första av den verkligt nära familjen att dö, och hon har varit ordentligt sjuk en längre tid. Du och resten av släkten har alltså väntat på det här ganska länge, och det kommer verkligen inte som en överraskning. Kanske snarare som en lättnad? Hon hade ont på slutet och visste inte riktigt var hon var. Ingen ville dra ut på det lidandet. Det kommer nog som en lättnad.

Du är trettio år gammal och din farmor har just dött. Men det har inte alltid varit så.

Du var yngre en gång i tiden, och det var hon också. Ni var inte bara yngre, utan även fulla av liv. Inte… energi, riktigt. Inte vilja, inte ambition, inte umgänge eller kärlek – inte framgång, otålighet, nyfikenhet eller idéer heller. Ni var förstås fulla av det också, men inte riktigt på samma sätt som de orden används nu. Bara… liv. Bara sådär.

Det har aldrig varit lätt att tycka om dig – men hon gjorde det då, och hon gjorde det in i det sista. Har alltid gjort det, utan anledning. Hon gav dig presenter bara för att du fanns. Hon följde med dig dit du egentligen inte fick gå, och försvarade dig mot det du inte tyckte om. Hon lärde dig att spela kort. Hon skrattade, kedjerökte och missförstod saker. Och sen dog hon.

Du är sorgsen såklart, nu när hon är död – men det är inte den känslan du tänker på nu. Du gråter inte, du vet att det behövde hända. Du tänker istället på skammen, det dåliga samvetet. På att du aldrig var henne riktigt tillräckligt nära, på att ni inte tillbringade tillräckligt mycket tid tillsammans, på att ni kanske inte kände varandra i slutet. Du tycker inte att det är ditt fel, och du skäms över det också.

Du tänker på livet du har kvar. Du tänker på om du verkligen gör rätt saker, om du kommer att ha en familj innan du glömmer vilka de är. Om dina vänner kommer att vara dina vänner då, eller om de kommer att vara någon annans. Om de redan kommer att vara döda. Om någon kommer att hata dig, eller om det finns någon som kommer att älska dig. Om det kommer att finnas någon som är vid liv. Verkligen vid liv. Bara sådär.

Du är trettio år gammal och din farmor har just dött. Men det kommer inte alltid att vara så.

När livet började

02 Saturday Apr 2011

Posted by in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

, , , ,

Hej!

Jag heter Björn och jag skriver i den här bloggen ibland. Just nu var det alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg, och det får mig att skämmas lite. Men så är det ju – ibland har man annat att stå i och jag har växlat upp/vuxit upp och gjort lite annat ett tag, tror jag.

Hej!

Jag är fortfarande samma person! Hur jag än gör för att samla vuxenpoäng (försäkringar, svart kaffe, rutinmässigt städande av toaletten) så känns det som att något ändå etsat sig fast i mig, som inte riktigt vill släppa.

Passus:
Det här blogginlägget kommer att bli en smula nördigt. Jag hade kunnat skriva enbart det här: “Jag tror att världen skulle må mycket bättre om alla människor fick chansen att se Jorden från rymden, för att förstå hur små vi är och hur viktigt det är att vi tar hand om varandra här på vår lilla planet.” Men det är inte det jag vill skriva om nu.

Jag vill skriva om när jag hittade musiken på allvar. Jag var ungefär elva år gammal, och Guns N’Roses var mina stora idoler. De var häftigast och ballast av alla, i så bjärt kontrast mot den lilla rödhåriga pianopojken i Köping att avgudadyrkan nästan blev larvig. Samtidigt hade jag börjat lyssna en del på Queen eftersom min syster lyssnade på dem. Bohemian Rhapsody var en skithäftig låt tyckte jag.

Som liten hade jag inte riktigt koll på den musikhistoriska magnituden av Freddy Mercurys död, man kan säga att jag egentligen inte visste tillräckligt mycket för att bry mig. Hur som helst skulle den stora tributekonserten sändas på tv och det borde jag titta på tyckte mamma, för hon hade läst i tidningen att Guns N’Roses skulle framträda.

Så jag bänkade mig framför tv:n. Tittade på när återstoden av Queen spelade tillsammans med James Hetfield, Annie Lennox, Robert Plant, David Bowie och Lisa Stansfield. Jag sket väl för helvete i allt det där – jag skulle ju få se Guns på tv!

Och sen hände det. Det började med Elton bakom pianot… Ja, ni kan ju se själva:

När jag fick se Axl Rose dundra ut på scenen (3:20) med sitt långa hår och power till fyrverkerier, hårdrocksgitarrer och en euforiskt galen publik gick min hjärnas belöningssystem helt bananas. Jag sladdade omkring på golvet framför tv:n i mina mjukisbyxor och ville aldrig sluta sjunga. Det var ju SÅ man skulle göra musik! Ivrigt lärde jag mig att spela gitarr, och började spela i band. Det gör jag fortfarande, även om det inte är samma band.

Nu har det gått många år sedan jag såg den där galan på tv, men jag tror att just det där ögonblicket fortfarande påverkar mitt sätt att se på musik, hela mitt musikskrivande.

Ville bara säga det.

Och så kan jag ju passa på att fråga: Var blev alla rockhjältar av?

Öppet brev till Kamratposten

17 Monday Jan 2011

Posted by in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

, ,

Idag är det på dagen 16 år sedan  “The quake of ´95” i Kansaiområdet i mellersta Japan.

Större delen av min barndom spenderade jag i Kobe. Det var en lycklig tid, vi bodde i ett fint hus uppe på berget, jag cyklade ner för det varje morgon till en tågstation där jag tog en monorail ut till en konstgjord ö där min skola, Canadian Academy, låg. Lärarna var snälla jag hade många lekkamrater och någon kulturkrock minns jag inte att det var när vi flyttade dit, och hur många gånger jag än får frågan har jag inget mer än ovanstående att berätta när den kommer: Hur var det att bo där då?
–
Nåväl. Den 17 januari 1995 raserades idyllen, om än bara tillfälligt, när en mycket kraftig jordbävning inträffade. Klockan var ca 06:45 och jag låg i min säng och sov. Jag “vaknar” (jag skriver “vaknar” för om man blir “väckt” på det viset kan det dröja timmar och dagar innan man är vaken på riktigt) av att jorden helt enkelt skakar förbannat våldsamt åt alla håll, oregerligt, oregelbundet och med stora skak- alltså med stor pendel. Jorden vrålade och skar och gnisslade. Det varade i ungefär tjugo sekunder och under den tiden hade jag tur att jag förblev oskadd för precis allt som fanns i mitt rum hade kastats omkring och nu låg på golvet. Många hade mindre tur och slungar jorden till exempel en bokhylla på en med full kraft så föreställer jag mig att det kan bli rätt smärtsamt. Min bokhylla hamnade dock precis bredvid sängen och det är egentligen bara den jag vet någonting om.
–
Alla i min familj klarade sig bra. Våra grannars hus rasade samman då det var av traditionell japansk typ med stort, tungt och vackert tegeltak. Som i en jordbävning faller rakt ner och krossar allt som finns under.
–
Under dagen röjde vi runt mest överallt i området och i huset. Jag var elva år när detta inträffade och alltså inte stor nog att delta i det farliga grävandet och letandet efter människor, men stor nog att se och minnas resultatet av det. Senast jag hörde dog 6000 människor i en stad ungefär av samma storlek som Stockholm. På kvällen åt vi triangiatillagade glasnudlar i vårt kök med levande ljus som vi blåste ut varje gång det blev ett efterskalv, och tillsammans med lukten som blev när hela köket rasade ihop i en enda soppa på morgonen minns jag den kväljande känslan av rädsla, när adrenalinpåslaget hade lagt sig och vi bara satt där allesammans, med varsin hand på en ljusstake, i vårt sneda och vinda hus som eventuellt höll på att glida ner för berget, samtidigt som ett oräkneligt antal bränder härjade i staden nedanför oss.
–
Vägen som ledde till vårt hus var rätt illa medfaren och hade kanat någon meter ner för sluttningen. Under dagen hade den hasat lite lite till med varje efterskalv. Huset i sig klarade sig rätt bra förutom att det blivit allmänt medfaret med spruckna väggar och krossat glas. Men p.g.a. vägen som ledde dit så flyttade hela familjen in hos Britt och Sören Wikström vars hus och område hade klarat sig bättre. Det gjorde ett par andra svenskfamiljer också. Tillsammans campade vi på vardagsrumsgolvet i deras lägenhet och läste enorma mängder Lucky Luke och Asterix, eftersom en av papporna i en av familjerna hade en ansenlig seriesamling i mint condition som han lät oss barn läsa sönder.
–
Några dagar senare hade Sandvik på något sätt ordnat transport därifrån och Mamma, Matilda och jag flyttade hem till mormor i Enebyberg i ungefär en månads tid. Mårten fick bo på Canadian Academys internat och Pappa var kvar och gjorde vad han nu gjorde.
–
När någon månad gått  kom i vanlig ordning Kamratposten. I den fanns ett långt reportage om jordbävningen i Kobe. Jag hade suttit och hoppats varje dag sedan tanken slog mig att ni skulle höra av er och intervjua mig och ha med min bild i tidningen. Jag föreställde mig ett antal olika rubriker och infallsvinklar. Men trots att jag, och innan mig min syster, och innan henne min bror varit trogna prenumeranter och läsare av tidningen så hörde ni inte av er. När jag läste ert reportage om händelsen blev jag djupt besviken, för att inte säga sorgsen. Jag bad Pappa säga upp prenumerationen.
–
Nu när jag tänker på det är jag beredd att förlåta er (storsint, no?). Men det var dags att berätta hur det gick till den dagen KP dog.
–
Med vänlig hälsning,
Alexander

Gott nytt 2011 – fixa det får ni göra själva

28 Tuesday Dec 2010

Posted by in Uncategorized

≈ 3 Comments

Tags

, ,

Nu är det bara ett par dagar kvar av år 2010. Delvis eftersom det nyligen varit jul, och delvis eftersom jag för närvarande läser en bok om 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren, så är dagens inlägg helt sonika författat på rim. Det trodde ni inte!

Raketer pew pew!

Man kan inte fånga de år som har flytt
Men snart tar vi tag i ett alldeles nytt
Kan knappast bli sämre, kan knappast bli bra
Än en gång, om ett år, lär vi gäspa “jaha?”

Det blir sig nog likt, vi är än lika bittra
(En fördel, förstås, för den som vill twittra)
Men låt oss nu ägna en stund åt att minnas
Sånt som är bra eller ej bör få finnas

Ett år har passerat och mycket har hänt
Hur är det med minnesförmågan bevänt?
En hjälte gick hädan – all heder åt Dio
Vars sista sträng brast just år tvåtusentio

Ett skitår förresten, en enda lång kris
Med världen emot oss, på bokstavligt vis
Som i våras, när luften av aska var full
…hur fan stavar man till Eyafjallajökull?

Och ekonomin då, hur ska man ha råd?
Man måste ju vara konstant à la Mode
Ny iPhone går på säkert sjutusen spänn
Till på köpet med fullständigt usel antenn

Men VM i fotboll var härligt ändå
Även när muppar med tutor gick på
Smolket i bägarn var Holland, helt visst
Och var fanns Zlatan? Just det, vi kom sist

Minst lika pinsamt var väl höstens val
Man blir ju helt matt när det kommer på tal
Rassar och nassar – ack, intoleransen!
Riksdagens kammare minner om Skansen

Det fanns förstås gott också, kärlek och så
Folk som försökte varandra förstå
För mycket att minnas, allt vackert och bra
Sånt vi inte förtjänar, men ändå vill ha

Vi ska inte heller glömma att nämna
De vänner vi fått eller tvingats att lämna
För det är väl #livet – vi föds och vi dör
Gott nytt år, önskar alla här på Mon tracteur!

Souvenirs et les pensées mixte

01 Friday Oct 2010

Posted by in Uncategorized

≈ 3 Comments

Tags

, ,

Köping, någon gång under ett tidigt 1980-tal…

Ett minne som klamrar sig fast som urberget är när vi en dagismorgon skulle ut på vinteräventyr; det var allmän samling i kapprummet för påtagande av den obligatoriska overallen. Alla barnen klädde på sig overallen utom Björn för han… nå, mitt namn går kanske inte så bra att rimma på i sammanhanget, men poängen är att jag gjorde raka motsatsen. Jag tog inte på mig overallen; jag dagdrömde och tog istället utan vidare förklaring av mig mina kläder. När jag kommit ned till kalsingarna upptäckte något av de andra barnen mitt dråpliga misstag och jublade i högan sky. Kören var inte sen att hänga på i melodin. Förödmjukad sprang jag grinande till vårt mysrum på dagis, som var fullt av jättestora kuddar som jag gömde mig under. Jag minns att alla barnen skrattade elakt, men min dåvarande bästis Therese var snäll mot mig.

Ett annat dagisminne har sitt ursprung i en resa till Västerås; denna mytomspunna metropol för en liten Köpingsbo som nyss tagit sina första, stapplande steg ut i världen. Jag och mina föräldrar hade varit där, förmodligen på IKEA eller nåt åt det hållet, minns inte var det var, skit samma. Hur som helst hade jag i Västerås för första gången i mitt liv fått uppleva ett bollhav. Fatta – ett helt hav fullt av olikfärgade plastbollar! Vi snackar sensory overload. Jag blev helt besatt av bollhavet. Jag var tvungen att åka dit igen, men jag kunde inte göra det själv.

Jag presenterade idén för min bäste buskumpan Linus.

Linus var en mäktig man redan i tidig ålder, som hade utvecklat en förmåga att suga upp allt fokus som fanns i luften och rikta det mot honom själv. Jag påverkades så starkt av Linus, att när idén väl var presenterad fanns det ingen återvändo. Tärningen var kastad, bollen satt i rullning. Planen var genial, självklar. Vi skulle åka till Västerås i min trampbil, utrustad med raketer.

Vi väntade på rätt tillfälle, sen skred vi till verket. Rymningen från dagisutflykten minns jag inte som något större problem, inte heller språngmarschen till mitt hem ungefär 300 meter därifrån. Väl hemma ringde vi på dörren… och farfar öppnade. Han var gammal redan då, men fortfarande slug. Det gick inte så bra att förklara för honom att vi behövde tillträde till min mammas plånbok, så att vi skulle kunna dra ned till järnaffär’n & köpa raketer. Det hela slutade med att mamma fick komma hem från jobbet, plocka upp oss två odågor och lämpa över oss till dagisfröknarna av vilka vi säkerligen fick några verbala hurringar (det har jag i så fall förträngt). Där gick vår fantastiska resa i putten. Men jag ger ändå planen som sådan, och modet till att i alla fall försöka, en rejäl #win.

Saker som jag har lärt mig

17 Friday Sep 2010

Posted by in Uncategorized

≈ 1 Comment

Tags

Det står klart för mig: Jag kommer aldrig mer att få sitta vid barnbordet. Varje gång jag var på släktkalas fick jag sitta vid barnbordet, och det barnbord jag tänker mest på var det hos mormor. Barnen satt i banansoffan (den var böjd som en banan) och drack saft ur glas och åt kakor på gröna fat. Ovanför soffan hängde en stor tavla med två älgar på. Golvet sviktade lite, precis som minnet gör idag. Mina mindre kusiner lät mycket och de tyckte inte om alla sorters kakor. Jag trivdes aldrig riktigt där. När man satt vid barnbordet ville man så gärna vara vid vuxenbordet, ex som storkusin Maria fick. Men jag var liten, blond och snäll och hade svårt att hävda min rätt även när jag blivit lite äldre. Idag är läget ett annat. Jag är dömd att sitta vid vuxenbordet för resten av mitt liv. Alla vet att vuxenbordet inte är en plats där man får saft och kakor och sedan får åka hem. Det jag trodde var vuxenbordet då är inte det vuxenbord jag upplever idag. Vuxenbordet är inte ens en plats för fika och umgängen; vuxenbordet är en plats där stolen har hjul, ventilationen suger och du måste vifta med armarna en gång i timmen för att inte få musarm. Visst kan du få dricka kaffe, och har du tur kanske du ibland får äta en ost- och skinksallad från ICAs färdigmatsavdelning. En av de dagar som du har ”datorlunch”. Friskvårdstimma och datorlunch, det är vuxenbordets buffé. Sen får du åka hem.

Det står klart för mig: Jag kommer aldrig mer att få åka skolbuss. Jag åkte skolbuss varje dag mellan 6-årsgruppen och 7:an. Skolbussen kom varje dag och hämtade mig, jag klev på bussen och lyssnade på Morgonpasset med Tomas Tengby och en ung Annika Lantz. Hon var rolig på den tiden. Det var ibland imma på rutan. En dag såg man kanske ett rådjur; en annan dag ingenting. Johan klev på i Grisbo, Peter klev på vid Uggelbo. En dag så satt en annan kille bredvid mig när Peter gick på, sen var Peter och jag inte bästisar längre. En gång om året bjöd busschauffören Stig-Arne oss på glass. Han är död nu, trots att han inte var så gammal. På bussen existerade inte begreppen; man åkte bara bussen och kom fram. Begrepp som jag, sen, metafor eller intjänandegrad fanns inte på den tiden. Man åkte runt sjön, lämnade av folk där andra klev på.  Så var livet varje dag för oss som växte upp som bussbarn.

Det står klart för mig: Livet blir bara bättre.