Jag har funderat mycket det senaste dygnet på jaget. Eller, det har jag funderat mycket på de senaste 26 åren, men jag känner att jag börjar komma till en punkt. Det är i och för sig något slags icke-slut, för jag har inte kommit fram till ett svar, inget mer än det här:
Något dök upp i förbifarten i ett samtal och det tog ett stadigt grepp. Bakgrunden till det här är att min uppväxt har varit fylld av dagböcker och ångest och böner till en gud, och grubblande, grubblande, grubblande. Vem är jag? Vem vill jag vara? Varför förändras jag inte? Hur kan jag bli mer omtyckt? Vem bör jag vara? Och det ständiga jämförandet. Så ful och tråkig och korkad man var jämfört med andra. Lösningen var så klart ett nytt, coolt och framför allt annorlunda jag i kontrast till omgivningen. Jag hade annan färg på mitt hår. Jag gillade annan musik. Jag åt annan mat. Jävligt orginellt.
Jag uppfann ett jag som skulle vara så annorlunda som möjligt, men som självklart var exakt som alla andra missförstådda tonåringar i små samhällen runtom på Sveriges landsbygd. Och den så kallade vuxenvärlden är inget bättre den. Vi bygger fortfarande små paket som är vi. Med olika attribut, talanger och intressen. Gärna så väl utmejslat som möjligt. Smalt ska det va! Presentationerna av deltagarna i ’Vem vet mest’ på svt är ett perfekt exempel på det här: ”Här har vi Johan Stenbock. Han jobbar som chokladmästare, gillar ungersk electronica, samlar på ekollon och drömmer om att åka till Schweiz”. En del av mig svarar på det här med en enorm stress: vad i helskotta är mina grejer?? En annan del tänker att det nog ändå finns rätt mycket slö-tittande på tv och onyttig mat och längtan och förvirring även hos den som har perfekta saker att spalta upp i tv.
En annan sida av det här myntet är pressen att bli bäst på något. I karriären eller på fritiden. Helst båda. Att vara barista-Pelle eller designer-Hanna eller ultralöpar-Kenneth. Ultralöpar-Kenneth som samlar på ekollon och drömmer om Schweiz men aldrig kommer dit liksom. Fuck that shit. Här hos mig är vi ganska bra på att sjunga. Ganska bra på textilslöjd. Och ganska bra på att fota och redigera bilder.
Jag har inte en ensam sak som jag tycker om och som är jag. Vissa människor jag känner gillar en viss grej. Det kan vara nåt totalt obetydligt, som låt säga jeans. Men det ska kunnas allt om jeans, följas jeans-bloggar och ägas snygga väsk- och t-shirttryck med jeansmotiv. Jag får lov att säga att jag är jäkligt bra på trettonde kapitlet i socialförsäkringsbalken. Jag har en förmåga att kunna se mina värsta brister i vitögat och ta ansvar för dem. En gång fick jag en kedja på 14 i drop7. Det blir inga bra t-shirttryck.
Jag är inte bäst på att skriva heller. Det var länge sedan jag skrev något som inte var för jobbet eller studierna. Men det kan få vara ännu en grej jag är medelmåttig på, men som jag tycker om.
