• Mais… où sont les bagages?
  • Allons-y!

Mon tracteur!

~ Enhet genom söndring.

Mon tracteur!

Tag Archives: Kvällstidningar

Les Infantes

08 Wednesday Jun 2011

Posted by Linus in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Emo, Kvällstidningar, Musik

(Rubriken på inlägget är med säkerhet irrelevant, men då bloggens franska arv förpliktigar drar jag till med ett ord som åtminstone låter franskt.)

Nej här ska jag i stället breda ut mig kring ett av mina känsligare tillkortakommanden, nämligen det faktum att jag inte gillar att gå på konserter. Där har ni det i pränt, förevigat i det s.k. ”molnet”, svart på vitt! Jag är bara ingen konsertkille, så enkelt är det – och på samma gång så svårt.

Det är den här tiden på året det flyger på mig. Kvällstidningarna börjar fyllas med extra bilagor och särskilda uppslag där nöjeseliten åker runt och recenserar olika liveakter. Det handlar naturligtvis om en slags konsumentupplysning eller kvalitetssäkring om man så vill. Inte för mig.

Alltså, recensionerna har jag ingenting emot, tvärt om frossar jag i dem. Särskilt de som handlar om riktigt dåliga konserter där recensenten kan briljera i fyndiga formuleringar om den plågsamma upplevelse vederbörande utsätts för. Men även de onyanserade hyllningarna. Jag sympatiserar med Håkan Hellström ungefär på samma sätt som jag hejar på Bajen, och dagen efter en vinst kan jag liksom surfa vidare på gåshudsvågen genom att läsa olika krönikor och betyg. Men den viktiga skillnaden är: Jag går ofta och kollar fotboll på Söderstadion, men aldrig på Håkan Hellström-konserter.

Kanske beror det på en muterad gen eller en kemisk obalans i hjärnan, forskningen på området är klen. Vi kan i alla fall slå fast att det rör sig om en avart, då en majoritet av konsertbesökarna av allt att döma är djupt hängivna, något som gör det sociala stigmat ännu tydligare. Vem är jag? Vad är det här? Vilka är ni?

Det är ungefär som med de där 3D-bilderna som dök upp på 90-talet (ja, ännu en kvällstidningsreferens). Vid första anblicken såg man bara ett färgglatt mönster, men om man fäste blicken på rätt avstånd under tillräckligt lång tid (rekommendationen var 12-15 minuter), så skulle ett motiv i 3D-perspektiv dyka upp.

Vanligtvis handlade det om en dinosaurie eller något annat djur, men det fick jag inte reda på förrän jag vände tidningen upp och ner och läste facit. Varje söndag brukade jag rycka åt mig den där söndagsbilagan, smita in på toaletten och medan jag gjorde annat försökte jag se den där förbannade bilden. Jag satt och stirrade, ömsom på mönstret ömsom på instruktionerna, tills benen var så avdomnade att jag nätt och jämnt tog mig upp från toalettstolen. Men jag lyckades aldrig se något djur.

På konserter samma sak, jag har gjort allt för att smälta in i massillusionen och se detta fantastiska som alla andra tycks se.

Hallå Stockholm, mår ni bra? ”Aaaaargh!” har jag skrikit då. Jag hörde inte, jag sa mår ni bra? ”Raaaaarrgh!” ännu högre. Jag har provat stå längst bak, i mitten och till och med längst fram (på en E-Type-konsert), även om jag tvingades ge upp efter några minuter p.g.a. hälsorisken. Jag har provat olika berusningsgrader och musikgenrer. Jag har provat olika rörelsescheman: Hoppat, noddat och ibland bara viftat planlöst med en, två eller fem fingrar i luften. Men trots alla ansträngningar har jag aldrig känt mig som annat en strokepatient på ett aerobicspass, innan jag till sist loggat ut mentalt och gett mig hän till önskan att allt bara ska få ett slut.

Jag har därför aldrig upplevt en konsert som varit för kort. Tvärtom har detta handikapp – vi kan nog benämna det så nu – utvecklats till ett instinktivt agg mot gitarrsolon och extranummer, mot allt som drar ut på eländet och gnuggar in utanförskapet ännu mer.

Blir då stigmatiseringen inte ännu värre genom att skriva om detta? Jo säkerligen, men genom att ”tala ut” hoppas jag att min berättelse kan hjälpa andra i samma situation. I augusti spelar Säkert!, Kanye West och Robyn på Way Out West i Göteborg, vuxenfestivalen som är en mash-up av de bästa ingredienserna från Hultsfred och diverse stadsfester. Sammanlagt skulle jag tro att dessa artister funnits i mina iPhone-lurar ett par hundra timmar under det senaste året. Trots detta kommer jag självfallet inte att åka dit och kolla på dem.

Hoppas i alla fall att ni andra får kul!

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

67 år av fusk, överdrifter och lögner

29 Tuesday Mar 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 1 Comment

Tags

Expressen, Kvällstidningar, Reklam

När jag bodde i Norrköping för ungefär ett decennium sedan hade någon med sprayfärg skrivit följande på marken på Skvallertorget, mitt i stan:

Expressen – fusk, överdrifter och lögner.

Mitt på torget bara, i stora svarta bokstäver. Ingen verkade bry sig. Ingen verkade motsätta sig. Såvitt jag vet står det fortfarande kvar där.

—

Tio år senare har Expressen själva just påbörjat sin egen senaste utomhuskampanj, där de enligt uppgift från tidningens marknadsdirektör vill berätta vad de står för och vad de är, nämligen en tidning som granskar makten och makthavarna. Reklamtavlorna minner faktiskt lite om sprayfärgsrecensionen på Skvallertorget för så många år sedan: med stora, svarta bokstäver och kortfattade, kärnfulla budskap hälsar de det offentliga rummet i all sin uppnosighet. Vi har en roll i att minska maktmissbruket och göra Sverige till en bättre plats, säger marknadsdirektören.

Själva innehållet på tavlorna lyder något i stil med: “Är det någon myndighetsperson som tänkt begå mutbrott idag?”, eller: “Är det något äldreboende som tänkt skära ner på frukten idag?” – eller för den delen: “Är det någon läkare som tänkt skriva ut ett falskt sjukintyg idag?” Texterna ackompanjeras av tidningens logga – getingen ni vet – som sticker fram ett öga för att… granska, flukta eller kanske skrämma. Jag vet inte vilket, men jag förstår konnotationen: getingen är i själva verket en fluga. På väggen liksom.

Generellt sett gillar jag inte reklam, och generellt sett gillar jag inte kvällspressen – men för en gångs skull känner jag att både reklambyrå och uppdragsgivare verkligen har fingret på pulsen. För en gångs skull speglar jag mig i affischretoriken, som visar Expressen precis som jag känner dem: som lata, skandalkåta moralister.

Inte nog med att Expressen tar den grävande journalistiken till superba nya höjder genom att helt sonika be de – uppenbarligen redan skyldiga – människorna inom suspekta, högavlönade och allmänt överskattade yrken såsom vård, omsorg och förvaltning att ringa in sina egna överträdelser och förbrytelser till tidningen. Inte nog med att de använder ett piggt, fräscht och uppfordrande (uppfostrande? hotfullt?) tonfall som gör till och med mig, maktlösa människa, osäker på om jag kanske inte gjort något korrupt som jag borde straffas för trots allt.

Nej, dessutom är de så osjälviska att de låter sin reklambyrå författa skandalrubrikerna åt tidningen – redan innan dessa bedrägliga människor har anmält sina övertramp! Vi vet ju ändå redan vad de brukar ägna sig åt, varför kolla (eller vänta på) en bra story? När denna moraliskt högtstående publikation som lök på laxen dessutom öppnar hjärtat på vid gavel för att dela med sig av sin visdom kring samhällets kollektiva etik känner jag nästan för att fälla en tår.

—

Expressen grundades 1944. Tidningens medarbetare har vunnit Stora journalistpriset och Guldspaden flera gånger, och jag är säker på att det fanns en tid när tidningen bidrog till samhällets utveckling i större grad än smutsade ned och krökte densamma med unken moralism, språkmord och halvsanningar: jag minns bara inte när det var. Ulf Nilson kanske gör det.

Det finns en, antagligen ännu äldre, utspridd missuppfattning om att getingar när de stinger något tappar gadden – och därefter sloknar fullständigt för att i princip rulla över och dö. Det stämmer alltså inte, det är tydligen bara bin som ägnar sig åt detta beteende.

Men det har gått 67 år, jag tycker att det räcker, och jag tänker att… det skadar väl inte att försöka? Min enkla anmodan är därför följande: Expressen – stick!

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Archives

RSS

RSS Feed RSS - Posts

RSS Feed RSS - Comments

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Join 780 other followers

Recent Posts

  • Astrid (ma tendre mère)
  • La Vérité et La soupe aux oignons
  • Snickarbloggen, del 3
  • Snickarbloggen, del 2
  • Snickarbloggen, del 1

Tags

Aftonbladet Allegorier Allmänbildning Bygg Böcker Dagis Dementi DIY Djur Drömmar Emo Etymologi Evigheten Film Fudge Gropen Holism Hälsingegatan Idioti Idéer Irritation Jobb John Cusack Jul Kollektivtrafik Konspiration Kontor Kvalitet Kväll Kvällstidningar Köping Livet Luffare Läpparnas bekännelse Matlagning Minnen Mode Monty Python Musik Människor New York Odenplan Olycka Peter Serafinowicz Poesi Politik Psalm 21 Reklam Relationer Roy Andersson Rymden Semester Shorts Siffror Skor Skåp SL Snickeri Snö Sokrates Sorg Sport Stockholm Sömn Söndag Tankar Teater Teckning Tragedi Trädgård Tunnelbana Tvåsamheten Vardagsrealism Vinter Äckel

Meta

  • Register
  • Log in
  • Entries feed
  • Comments feed
  • WordPress.com

Create a free website or blog at WordPress.com.

loading Cancel
Post was not sent - check your email addresses!
Email check failed, please try again
Sorry, your blog cannot share posts by email.
Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
To find out more, including how to control cookies, see here: Cookie Policy