Sådär, nu är julklapparna färdiga för i år, med flera timmar till godo och allt. Silverfärgat papper, rött snöre – mycket tjusigt. Årets inköpslista, innan jag betade av den, såg ut som följer:

Bok, bok, bok, dvd-film, två böcker, bok, cd-skiva, bok, bok, något skäggrelaterat, bok.

Den listan har för övrigt sett exakt likadan ut de senaste tolv åren eller så. En nykomling i år dock: barnstrumpor.

Det färdiga paketet såg ut som Jabba the Hut ungefär.

Faktum är att jag kan lägga upp en bild på strumporna ifråga utan att förstöra överraskningen, eftersom han som ska få dem ändå inte kan läsa och därmed inte fattar vad den här texten handlar om. Jag tycker själv att det är en mycket bra julklapp: det ska, som de säger, böjas i tid.

Jag är i största allmänhet en väldigt effektiv jultomte; ute i god tid, såsar inte runt i butiker i onödan, rationaliserar gärna bort presentbyte med folk som (i likhet med mig) egentligen inte bryr sig, hänfaller inte åt frestelsen att köpa för dyra klappar, o.s.v. Julstress för mig har därför inte så mycket med tid eller pengar att göra – utan snarare med just den där listan här ovanför.

Varje år försöker jag i desperation komma på något nytt eller annorlunda att köpa till de berörda – de förtjänar ju något fint och unikt. Varje år får jag tokångest, varje år resignerar jag inför kreativitetsbristen, och varje år slutar det med att jag moloket lommar iväg för att köpa precis samma saker som förra gången i alla fall.

Är det vad julen handlar om, undrar jag? Jag vill säga nej, men… det kanske är precis vad det är, det.

Och ni vet förstås redan det, men på www.unicef.se kan man köpa avsevärt mycket bättre julklappar, till människor som behöver dem avsevärt mycket mer. Och deras julklappslista är det verkligen inget fel på.

Strumpor i all ära, men nu ska jag komplettera med lite mässlings- och poliovaccin. God jul på er.