Hej!

Jag har inte skrivit blogg på länge nu och jag är ringrostig. Jag har något att berätta. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det eller vad jag egentligen vill att det ska leda fram till, men jag behöver skriva det nu. Det kommer att bli ostrukturerat och långt, men nu skriver jag det i alla fall:

Det var en kväll i Köping för många år sedan. Jag hade varit på Folkets Park och firat att mitt andra år på Ullvigymnasiet var över; nu väntade sommarlovet och ledigt. Jag var glad. När jag kom hem insåg jag att jag glömt min cykel vid parken och vände för att gå och hämta den. På vägen mötte jag tre killar som kom mot mig i grupp, varav den första av dem tog ett par steg rakt mot mig och knuffade mig i bröstet.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag förstod genast vad som höll på att hända och backade ett par steg och förklarade att jag inte ville ha något bråk. Men att prata var meningslöst. Han som knuffat mig var helt svart i blicken. Som ett rovdjur på jakt, helt oresonlig. Mer hann jag alltså inte säga förrän det första slaget träffade mig rakt över vänsterörat och jag segnade ned på gatan. Flera slag följde, jag minns inte hur många, jag försökte bara skydda mig så gott jag kunde. När jag kom till sans var killarna borta och jag låg kvar på gatan och försökte samla in vad som hade hänt. Jag lyckades ta mig på fötter och kom fram till Folkets Park där min cykel stod parkerad. En polispatrull var på plats utanför parken och de förstod genast att något var fel. Jag själv förstod inte så mycket, jag var ganska groggy, men jag har fått höra efteråt att jag var blodig i hela ansiktet.

Jag lyckades ta mig hem för egen maskin och väckte mina föräldrar som blev skräckslagna. Pappa skjutsade mig till akuten där de kunde se att trumhinnan på vänsterörat var spräckt. Som tur var hade jag inte fått några värre skador än så. Det var svårt att repa med bandet de kommande veckorna och jag var rädd för att min hörsel skulle bli permanent nedsatt på vänsterörat, men det läkte lyckligtvis ihop bra.

Polisen fick tag i killen som slagit mig, det blev rättegång och jag fick ett skadestånd. Köping är inte en stor stad, och ganska snabbt fick jag höra av en kompis vad motivet för misshandeln var. Han som slog mig hade känt ett behov av att få klappa till någon. Jag råkade vara på fel plats vid fel tid.

En annan kväll, några år senare, var jag och ett kompisgäng ute på en krog i Norrköping. Det var ett stort nöjespalats med många barer och dansgolv och när en av kompisarna försvann delade vi upp oss för att leta efter henne. Jag fann henne vid ett bord där hon satt och pratade med en kille.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag sade till min kompis att alla letade efter henne och att vi började fundera på att gå hem. Då reste sig killen hon pratade med och gav mig ett hårt slag rakt över munnen. Oturligt nog drack jag vatten i samma ögonblick. Vattenglaset for in i en närliggande pelare och krossades, och tog med sig en medelstor bit av en av mina framtänder på vägen. Killen hann utdela ytterligare två, tre slag och jag backade undan. Vakterna fångade upp det hela och jag kom undan ganska lindrigt. Dock behövde jag besöka tandvården och sätta på en krona på tanden som blivit sönderslagen och jag ångrar fortfarande att jag inte anmälde händelsen.

Medan jag bodde i Norrköping var jag också väldigt aktiv med musiken. Jag hade precis släppt en soloskiva och åkte till Köping för att spela på stadens stolthet, rockklubben Smedjan. Det var fantastiskt roligt att få åka till min gamla hemstad för att spela, men också för att visa upp scenen där för musikerna jag hade med mig som gäster för kvällen. Spelningen var en succé och efteråt när vi satt i logen och drack öl kom vi fram till att vi borde utforska Köpings krogliv. Jag och musikerna, tillsammans med en tidigare flickvän till mig och en kompis, gav oss ut på stan. Vi hann inte många meter innan vi träffade på ett gäng killar.

Vi hade aldrig sett killarna förut.

De for på oss direkt. Vi försökte prata oss ur det, men det gick inte. Jag kände inte igen killarna, men jag kände igen deras blickar. De tomma svarta hålen där ögonen skulle vara sade allt. Jag förstod vad som skulle hända och det fanns ingen utväg. Allt gick extremt fort. Det blev ett fullständigt kaos. Jag blev nedsparkad av två killar som hoppade på mig. Jag minns att jag låg ned på gatan och försökte skydda mig från sparkarna. I det ögonblicket tänkte jag “Ska det sluta så här?”. Jag trodde att jag skulle dö. Det är en vansinnig, obeskrivligt hemsk känsla att tro att man ska dö. Jag vill aldrig någonsin känna så igen.

Min tidigare flickvän och kompisen blev upptryckta mot en vägg och jag kommer ihåg hur förnedrande maktlös jag kände mig där jag låg på marken, oförmögen att göra något. Jag såg hur trombonisten i bandet fick en gatsten drämd i ansiktet.

Vi kunde inte slåss. Några av oss kunde däremot springa ganska fort och de lyckades ta sig därifrån. Exflickvännen, kompisen och bandet skingrades och förövarna med de flyende. Jag kom till slut på fötter jag också, och satte iväg. Jag sprang tills jag var säker på att jag var själv. Men jag var tvungen att hitta mina vänner.

Jag började smyga tillbaka på smågator och på vägen hittade jag trombonisten i bandet, gömd i en buske. Hela ansiktet var nedblodat och förvrängt i chock. Han behövde hjälp och samtidigt var gatorna för osäkra. Det enda säkra stället jag kom att tänka på som låg i närheten var klubben vi precis spelat på, så jag fick honom på fötter och började leda honom dit. Vi var ungefär hundra meter från klubben då två bilar sladdade in precis bakom oss. Ut hoppade åtta-tio killar och jag hörde någon ropa “där är de!”. Jag skrek till trombonisten att han skulle springa och springa för livet. Vi sprang allt vi någonsin kunde och hann in på klubben och lyckades låsa in oss i logen. Jag fick senare höra att några av våra förföljare hade lyckats ta sig in och bråkat innanför entrén innan de blivit stoppade av vakterna.

Exflickvännen och kompisen var inne på klubben tillsammans med några av musikerna. Men alla var inte på plats. En god vän körde bil den kvällen. Han ställde upp och körde runt mig i Köping för att åka omkring och samla ihop de övriga, vi åkte runt och letade. Medan vi letade fick jag syn på en polispatrull som hade tagit några av killarna som slagit oss och i det ögonblicket slog det slint i huvudet på mig. Jag tvingade min vän att stanna bilen trots hans protester, jag kastade mig nästan ut i farten och började springa rakt mot killarna. Jag var så förnedrad och kränkt och ursinnig och bindgalen på samma gång att det krävdes en avsevärd insats från en jättelik polisman för att hålla mig på avstånd från killarna jag skulle fram till.

Även denna gång blev det rättegång och det slutade med fängelsedomar, villkorligt och flera stora skadeståndsbelopp.

Flera gånger har jag återvänt och spelat igenom scenariorna i huvudet. Ibland funderar jag på vad som skulle hänt om jag kunnat slåss, eller om jag varit beväpnad. Jag hade med all sannolikhet gjort något jag fått ångra resten av mitt liv, så kränkt kände jag mig när det hände. Jag är glad att det inte blev så. I dag löptränar jag för att kunna springa förbannat fort när det väl gäller – min erfarenhet säger mig nämligen att jag inte kan snacka mig ur alla situationer.

Det här kom upp över ett par öl med goda vänner häromdagen och jag insåg att jag fortfarande inte pratat färdigt om det. Kanske kommer jag aldrig att ha pratat färdigt. Vid ett tillfälle för några år sen höll jag på att skita ned mig när några ungdomar hade snöbollskrig i närheten av mig; jag trodde att det skulle hända igen.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes 87 500 misshandelsbrott i Sverige under 2010. 85% av de misstänkta var män, och 60% av all anmäld misshandel drabbade män. Jag tycker mig höra alldeles för få berättelser från killar som blivit utsatta för det meningslösa och oprovocerade våldet. Jag tycker inte att det känns som att frågan har fått tillräckligt stort fokus. Det är bara en känsla jag har. Kanske för att det hänt mig tre gånger och för att jag väntat till nu med att skriva den här bloggposten.

Jag kan tycka att mäns våld mot kvinnor är hemskare än mäns våld mot män. Eftersom kvinnor ofta är fysiskt svagare än män har de sämre chanser att försvara sig. Samtidigt har jag följande att säga om möjligheten att försvara sig:

Först undrar jag vad “försvara sig” innebär. Att blockera slagen? Att klara sig så helskinnad som möjligt? Att prata sig ur situationen? Att springa därifrån? Att skrika kiii-yaaah! och göra som man gör på film? Att slå tillbaka?

Rent fysiskt är jag inte särskilt klen. Jag har i mina bättre stunder tagit omkring 100 kg i bänkpress och det tycker jag är helt ok. Men då jag blivit överfallen har rädslan tagit över. Det har gått så fort och jag har blivit så jävla livrädd att jag inte reflekterat särskilt mycket över vad “försvara mig” betyder eller om jag haft möjligheten att “försvara mig” eller ej. Det är min upplevelse av det hela i alla fall.

Jag skriver det här främst för min egen skull, det är skönt att sätta det på pränt. Och jag hoppas att det kan leda till att fler pratar om det oprovocerade våldet; jag hoppas framförallt att fler killar vill/vågar berätta. För jag behöver fortfarande prata om det, och jag är säker på att det finns andra som behöver prata om det, som har liknande historier och liknande rädslor som sitter kvar efteråt.

Tack för ordet.