Sent omsider har det nu blivit dags för nästa akt i den pågående fars som är mina försök att bli åtminstone lite händig. Hittills har det visserligen gått över förväntan – men det säger egentligen inte så mycket, därför att om man (som jag) har grava defekter i sin spatiala förmåga så har man också väldigt låga förväntningar.
Hursomhelst. Som en direkt följd av våra tidigare hantverksprojekt, pedagogiskt benämnda Snickarbloggen, del 1 respektive Snickarbloggen, del 2 så har jag och Jenny fyllt vårt vindsförråd med gamla spillbitar från Billy-bokhyllor, tv-bänkar och annat avpolletterat skräp. I grunden är det dock inget större fel på materialet, så istället för att helt sonika slänga rasket på tippen försöker jag knacka ihop nya ”möbler” av det.
Dagens tema för Snickarbloggen är därmed upcycling. Eller som Hållbarhets-Claes på jobbet kanske hade kallat det: ett slags cirkulär bioekonomi i urban möbelmiljö.*
Min ambition med detta projekt var att platsbygga ett skrivbord för att utnyttja ytan i lägenheten på bästa sätt – utan att blockera balkongdörrarna, men med tillräckligt skåputrymme för att kunna gömma undan ful teknik. Resultatet syns nedan: jag har full förståelse för den som tycker att det är ett oformligt missfoster, men själv intalar jag mig att det är en sober och sofistikerad skapelse som andas både Eileen Gray och Marcel Breuer.
Trots skrivbordets Potemkin-inspirerade design (och materialåtgång) så har vi fortfarande gott om slöjdmaterial kvar. Nästa projekt är redan i full gång ute i farstun: det går än så länge under arbetsnamnet Sko- och hatthylla Radieuse – men det återkommer vi till vid ett annat tillfälle.
—
* Han hade antagligen inte kallat det så.
