Det händer ibland att jag råkar sitta och lyssna på de franska synthmupparna Air, när jag tror att jag lyssnar på Madonna (som till exempel just nu i skrivande stund, faktiskt). Ibland försöker jag lägga in en snus när jag redan har en under läppen (oerhört förvirrande). Ibland tror jag att jag har byxor på mig när jag i själva verkat har somnat i soffan efter att ha duschat (glädjande men också förnedrande).

Det är ju som det är och inte mycket att göra åt: det kanske är indikationer på att jag inte är helt hundra i huvudet, eller inte alltid beräknelig nog att ha bland folk. Men det är åtminstone bevis för att jag inte är så självupptagen som alla dessa enerverande semihipsters som verkar ha invaderat mitt liv.

Överallt är de. Jag minns bussresan hem igår till exempel: en ung kille, låt säga nitton år gammal, står där och flashar sitt debila, påtvingat klädsamma, sneda leende för ett par ungefär lika gamla tjejer. Han försöker namedroppa indieartister, svänger med någon form av lädersäck som han hängt över axeln, kikar lite osäkert på de upprullade jeansen för att säkerställa att de rosa och lila strumporna (en av varje, alltså) syns ordentligt. Han verkar ha gnuggat sina fula kängor med sandpapper. Han bär en fotsid kvinnokappa och – självklart – en klassisk björnfitta på huvudet. Och just det, han har blekt Justin Bieber-lugg som sticker fram i ögonfransarna också.

Han är, kort sagt, en idiot. Jag har till och med ritat en bild för att visa hur värdelös han är:

Jag inser nu när jag sitter här och tittar på bilden ifråga att jag inte kan rita för fem öre. Om ni ursäktar så ska jag skicka ett signalement till min kära bloggkollega Gustav, som faktiskt kan teckna. Jag återkommer följaktligen i frågan. Detta är inte över.