I snart tre år har jag bott i Stockholm. Jag har gått väldigt mycket. Ett tag var jag nyinflyttad; då gick jag för att lära mig hitta. Ett tag var jag arbetslös; då gick jag för förströelse. Ett tag var jag hälsosam; då gick jag för motion. När jag har jobbat har jag åkt med SL. Röd linje till Karlaplan. Blå linje till Sundbyberg. Roslagsbanan till Vallentuna. Pendeln till Västerhaninge. Till vänner bussar 66, 1, 3, 4, 2, 40. För att nämna några.

I somras kom jag till insikt om att jag inte vill bo i stan, men jag insåg också att jag kommer att fortsätta att bo i stan. En av de sakerna jag inte tycker om i stan är tunnelbanan. Jag är dålig på att vänta; det gör mig stressad, arg och ofri. Så jag köpte mig en cykel. Eller, köpte, jag fick. Min bostadsrättsförening hade rensat ur förråden, och jag fick ta en av de överblivna och betalade 300 kronor för att borra upp låset. En blå, treväxlad Monark. Sen dess har jag inte laddat på mitt SL-kort, och jag saknar det inte.

Jag skriver inte för att påverka någon annan att cykla. Det är en massa fördelar med det, men dels är de uppenbara och dels så är det upp till var och en att leda och leva sitt eget liv. Jag får 10 minuter kortare restid till jobbet, jag blir stark, jag spar 800 bagare och jag bestämmer själv när jag ska åka. Det hade jag räknat med, och det är bra. Det som för mig inte var uppenbart, och således inget jag räknat med är:

1. Den väldigt positiva känslan av att vara en levande människa. Ni vet, vi har ben, blod och muskler och är någonstans gjorda för fysiskt arbete, (exempelvis genom förflyttning) så att cykla blir att göra något man är gjord för. Att realisera sin inneboende potential, om ni ursäktar uttrycket. Det känns… meningsfullt
2. Jag är fri att ta mig vart jag vill. Vid varje givet tillfälle kan jag vika av vägen och göra något nytt eller något annat. Kollektivtrafik är linjärt, men att ta sig fram för egen maskin är sandbox. Att ha möjligheten att svänga av vägen eller att stanna helt gör att resan framåt känns lättare
3. Jag exponeras för vädret, och i förlängningen världen. Istället för att vara avskärmad i en tub i en tunnel så får jag regn och sol och vind på mig och ser himlen och naturen. Sånt gillar jag
4. Jag slipper alla människor. Deras lukt, språk, ljud, tankar, utseende etc. Jag tycker om människor, men jag vill välja när jag ska träffa dem och inte ha det som obligatorisk aktivitet två gånger om dagen. Och för varje dag som jag slipper det blir jag lite mindre av alla andra och lite mer av mig själv.

Det är kul när en vardagsföreteelse som att åka till jobbet blir ett tillfälle för existentiell reflektion. På något sätt blir jag lite mer människa av att cykla. Jag blir lite mer Gustav. Och det var nog allt jag kom fram till idag. Tack, för ordet.