Söndagsångest. Som en flygande lakritspipa glider den runt och bara väntar på rätt tillfälle att sprida sin svärta i gommen. Otrevligt förvisso, men det måste finnas något av värde här, tänker jag och kliver rakt in i mörkret.
Jag vet inte hur ni känner, men min egen söndagsångest väcker framförallt två frågor: vem har jag varit, och vem vill jag vara? Och jag tänker att det är nyttigt att reflektera över sig själv då och då, men det är ganska sällan man gillar vad man hittar.
När jag var yngre hade vi inte det problemet: vi valde helt sonika nya karaktärer åt oss själva. När läderkulan kom fram förvandlades skolgården eller trädgården i ett slag till San Siro eller Olympiastadion, fullt befolkad med sköna lirare från säkert tre generationer.
Maradona, Platini och Matthäus var där förstås. Roberto Baggio kom alltid för sent till avspark, men hade man riktig tur så gjorde min morbror Karl-Heinz Rumenigge ett gästspel för att jämna ut lagen. Personligen var jag tokvass på frisparkar, och tog helt naturligt rollen som Thomas Häßler.
Jag har åtminstone samma frisyr. Alltid något.
Och sådär höll det på. Var det inte fotboll så var det andra idrottare, bandmedlemmar eller tv-seriekaraktärer som fördelades mer eller mindre rättvist. Allt längre upp i åldrarna, och i takt med de senaste aktuella fenomenen, delades roller ut i kompisgäng, familjer och bekantskapskretsar. Till en början fick man välja vem man själv ville vara, men ju äldre vi blev, i desto större utsträckning blev man snarare tilldelad en roll att spela – en plats att fylla – beroende på hur man såg ut, vad man tyckte, eller hur man betedde sig.
Det var inte att vi försökte härma de här personerna, vi bara… var dem, liksom. Det kändes naturligt då, vill jag minnas. Min syrra var Tackleberry i Polisskolan-filmerna, och det har satt sina spår kan jag meddela.
Fantasin, eller kanske ambitionerna, har försvunnit sedan dess. Jag kan inte skruva upp en fotboll i krysset längre, och Tackleberry har de senaste tio-elva månaderna både burit, fött och börjat uppfostra min systerson. Och det måste ju ändå vara något bra. Om han blir bra på frisparkar, åtminstone.
Jag tänker att vi måste plocka det bästa från vårt förflutna, oavsett om det var på riktigt eller bara påhittat. Jag tänker att vi måste minnas ambitionerna och idéerna vi hade när vi var yngre, även när vi blir gamla. Det är så man väljer vem man vill vara, tänker jag. Och att det är allt som egentligen räknas när vi vaknar på måndag morgon.
Å andra sidan kommer jag inte att känna så imorgon bitti. Och jag kommer inte att känna så på söndag.
