• Mais… où sont les bagages?
  • Allons-y!

Mon tracteur!

~ Enhet genom söndring.

Mon tracteur!

Tag Archives: Äckel

Väktaren

06 Thursday Dec 2012

Posted by Gustav in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Äckel

Två gånger i timmen slår klockan på väggen. Två gånger varje timme ställer sig visarna i exakt den position som krävs för att det mekaniska universum som ryms innanför urets väggar ska släppa all sin uppbyggda energi i ett slag och låta klockan slå dovt. Och jag ligger under filten på sängen bredvid linneskåpet av körsbär och väntar på att det ska hända. I flera år har jag legat här och väntat på att klockan ska bli hel eller halv. Det enda som berättar för mig vilken tid det är utanför fönstret är skuggans rörelsen över väggen och det enda som skiljer dag från dag är hur länge skuggan finns där. På vintern en halv timme mellan halv tio och tio och på sommaren från klockan sex på morgonen till lunch. Eftermiddagarna är alltid likadana.

I rummet befinner jag mig i ett ständigt konflikttillstånd. Tiden står still men är samtidigt det enda som rör på sig. Min gröna filt har med året bleknat och nötts och de tapter som en gång var vita har antagit en svagt gulnande färg. Luften har stannat av mitt i rörelsen och liksom förvånat blivit hängande. Det kanske luktar, det vet jag inte. Jag kanske luktar. Inte för att det bekommer mig, det var länge sen jag kände några dofter och det var ännu längre sedan någon kom in hit. Variationen mellan minuter och timmar är obefintlig och vore det inte för klockan tvärs över rummet hade jag gissat på att jag befann mig i en fixerad tidsrymd.

Det fanns en tid då jag var någon. Jag hade friska kinder och starka armar och landsvägen tog aldrig slut. Nu är mina händer det enda jag ser sticka fram ur flanellskjortans ärmar. Två handryggar, tio knogar och nio fingrar. Smala och ihopsjunkna och mest liknande ett par bortglömda trädgårdsräfsor. Förr brukade jag röka i sängen, men jag tappade intresset för det på samma sätt som jag tappade intresset för mat. Eller för pratet, poesin och politiken. Nu för tiden är mitt enda intresse väntan på nästa halvtimme.

Förr kunde jag längta efter saker. Beröring, skräpmat, tobak, socker eller vad som för stunden gällde. Efter varje fix kom vämjelsen. Äcklet. På samma sätt är det nu när klockan slår och lusten förbyts i avsmak för att under de närmaste trettio minuterna sakta byggas upp igen tills klockan slår och jag åter störtas i avgrunden. Min kropp har sedan länge slutat fungera och det var flera månader sen jag sist försökte röra på mig. Men med ögonen följer jag visarnas arbete minut för minut, timme för timme, dag för dag. Månad för månad. Den glöd som gör att hjärtat inte ännu helt slutat slå är bara den rörelseenergi som uppstår när fjädern spänns och släpps. Mellan åtrå och avsky. Mellan nutid och dåtid. Utan klockan fanns jag inte och inte heller den.

Jag har funnit mitt kall.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Saker som finns, saker som saknas

14 Wednesday Mar 2012

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Äckel, Evigheten, Gud, Vardagsrealism

Jag åker båt och läser en dagstidning, och när jag har läst ut tidningen och vill lägga den i fickan på stolen framför mig så märker jag att det inte finns någon sådan ficka. Jag försöker först på instinkt, utan att titta, men jag bara smeker stolsryggen med det tunna papperet.

Det finns stolsfickor på tåg och det finns stolsfickor på flygplan, men på den här båten finns det inga. Det finns säkert tolvhundra lediga stolar, men inga fickor att lägga tidningar i. Det gör mig av någon anledning nedstämd, och jag lägger istället ifrån mig tidningen på den tomma stolen bredvid mig. Jag undrar vem som fattade beslutet att köpa stolar utan fickor. Och varför.

Sedan försöker jag tänka på andra saker som inte finns. Det är förvånansvärt svårt att göra. Jag tänker att själva det faktum att jag kan föreställa mig något – hur bisarrt eller osannolikt det än må vara – i sig borde innebära att detta något, i någon form, faktiskt existerar.

Hundar med fem ben. Hundar utan några ben alls. Kyrkorglar gjorda av grodor. Tolv fysiska dimensioner. Tidsresor. Hundar med sjuhundra ben. Ost. Jag är en gud som kan blåsa liv i de mest vansinniga skapelser. Alla existerar de – genom mig.

Jag undrar om det var så människan kände – denna maktgalna någon som köpte stolarna utan fickor. Och jag undrar vad vederbörande ville åstadkomma.

Lucifer.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Om möss och råttor

03 Thursday Mar 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Äckel, Hipster, Idioti

Det händer ibland att jag råkar sitta och lyssna på de franska synthmupparna Air, när jag tror att jag lyssnar på Madonna (som till exempel just nu i skrivande stund, faktiskt). Ibland försöker jag lägga in en snus när jag redan har en under läppen (oerhört förvirrande). Ibland tror jag att jag har byxor på mig när jag i själva verkat har somnat i soffan efter att ha duschat (glädjande men också förnedrande).

Det är ju som det är och inte mycket att göra åt: det kanske är indikationer på att jag inte är helt hundra i huvudet, eller inte alltid beräknelig nog att ha bland folk. Men det är åtminstone bevis för att jag inte är så självupptagen som alla dessa enerverande semihipsters som verkar ha invaderat mitt liv.

Överallt är de. Jag minns bussresan hem igår till exempel: en ung kille, låt säga nitton år gammal, står där och flashar sitt debila, påtvingat klädsamma, sneda leende för ett par ungefär lika gamla tjejer. Han försöker namedroppa indieartister, svänger med någon form av lädersäck som han hängt över axeln, kikar lite osäkert på de upprullade jeansen för att säkerställa att de rosa och lila strumporna (en av varje, alltså) syns ordentligt. Han verkar ha gnuggat sina fula kängor med sandpapper. Han bär en fotsid kvinnokappa och – självklart – en klassisk björnfitta på huvudet. Och just det, han har blekt Justin Bieber-lugg som sticker fram i ögonfransarna också.

Han är, kort sagt, en idiot. Jag har till och med ritat en bild för att visa hur värdelös han är:

Hipster

Jag inser nu när jag sitter här och tittar på bilden ifråga att jag inte kan rita för fem öre. Om ni ursäktar så ska jag skicka ett signalement till min kära bloggkollega Gustav, som faktiskt kan teckna. Jag återkommer följaktligen i frågan. Detta är inte över.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Tankar från ett lunchrum

08 Wednesday Dec 2010

Posted by Gustav in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Äckel, Människor, Tankar

Jag satte mig ner milt upprörd över människor och började skriva en text om att jag var milt upprörd över människor. Just då ringde telefonen och ytterligare en människa ringde, och nu när jag lagt på och skall fortsätta skriva är jag bara upprörd. Själsligen upphetsad. Agiterad. Det som retar mig är inte mänskligheten i stort, för den har jag gott hopp om; vi har gjort bra saker kollektivt och även om mycket skit händer så pekar fakta på att globalt blir allt lite, lite bättre hela tiden. Dock kan jag bli oerhört trött på människor specifikt, och i synnerhet då på människor i grupp i allmänhet.

Jag äter lunch ensam nästan varje dag i en matsal där människor från olika företag äter lunch. Varje dag får jag överhöra konversationer av det mest banala slag och med få om några beröringspunkter med: 1. Kritiskt tänkande 2. Ödmjukhet 3. Självinsikt. Vad är det som gör att folk uttalar sig med sån självklarhet i hur världen är beskaffad? Förklarar hur man bäst tar semester, tekniska produkters kvaliteter (i stil med ”tro mig, automobilen är bara en fluga”), den överlägsna färgen att ha på sitt nyrenoverade sovrums väggar, den politiska situationen i Kina etc. I sig är alla nämnda ämnen intressanta frågeställningar såklart, men sättet de diskuteras på? Om alla ord som sägs är tomma, hur ska då en diskussion kunna fyllas med mening?

Jag vet inte egentligen varför jag upprörs. Låt dem hållas, tänker jag, och vem skulle jag vara att göra något annat än just det? Men den låtsade närhet de bygger upp, den polerade ytan och de artiga skratten, de inbördes rollerna, de tomma orden… Jag är förvisso inte med i diskussionen utan har endast privilegiet att agera publik bakom min lunchlåda. Men, även om jag själv inte är någon Hemingway kan jag ändå lugnt säga att för den pjäs de spelar kommer inga priser delas ut i kategorin bästa manus. Och för varje ny akt tappar jag lite mer av tron på människor.

Eller, nej, nu måste jag rätta mig själv. Jag tappar inte tron på människor i sig. Bara på hur folk beter sig, gör, är, handlar, pratar… som om vi trots allt inte visste bättre. Jag var agiterad förut; nu är jag bara trött. Jag får väl avsluta med att citera den där Indras dotter: ”Det är synd om människorna.”

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Siffran 7

27 Monday Sep 2010

Posted by Gustav in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Äckel, Siffror

Siffran 7 är en otäck siffra. Den har olika kvaliteter som gör att man blir ovänligt inställd till den, kvaliteter som gör den äcklig. Det första är primtalets odelbarhet. I tanken går det inte att förenkla, förkorta eller fördela den över andra tal. Den är solid. 7 går i sin helhet inte att använda praktiskt då den är så svår att räkna med tack vare odelbarheten. Vad som helst minus 7 är ett problem. Vad som helst minus 6 är en ynnest. Faktum är att vad som helst minus 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9 eller 0 är en barnlek. Men inte 7.  En 4:a går att dela på två, en 24:a går att dela på 12, en 9 går att dela på 3 och 13 är ju 10 + 3. 7 är ingenting.

Dessutom har siffran 7 en ovärdig form. Den är en yttervägg, ett hörn, en kant – i sig en avgränsare utan innehåll. De lovar ingenting som exempelvis 3:an vars rundningar påminner oss om alla livets goda, eller 1:an som i rak majestät står på pass vid 0:ans rand och vaktar mot avgrunden. 7 är en vass kant som man slår i smalben på eller skrapar skulderbladet mot. 7 är ett vapen. Ögat tåras när diagonalen och horisontalen möts och tillsammans retar hornhinnan. Det går heller inte ihop med primtalets kvaliteter – siffran 8 hade gjort sig mycket bättre som solid med ormen som i ett järnhårt grepp biter sin svans. Nej, 7 är kall, ogästvänlig och utestängande.

Dessutom. Behöver det nämnas hur många dödssynder som finns?

7 är vidrigt. Men vi måste leva med det.

Tacka vet jag 6.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Archives

RSS

RSS Feed RSS - Posts

RSS Feed RSS - Comments

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Join 778 other followers

Recent Posts

  • Astrid (ma tendre mère)
  • La Vérité et La soupe aux oignons
  • Snickarbloggen, del 3
  • Snickarbloggen, del 2
  • Snickarbloggen, del 1

Tags

Aftonbladet Allegorier Allmänbildning Bygg Böcker Dagis Dementi DIY Djur Drömmar Emo Etymologi Evigheten Film Fudge Gropen Holism Hälsingegatan Idioti Idéer Irritation Jobb John Cusack Jul Kollektivtrafik Konspiration Kontor Kvalitet Kväll Kvällstidningar Köping Livet Luffare Läpparnas bekännelse Matlagning Minnen Mode Monty Python Musik Människor New York Odenplan Olycka Peter Serafinowicz Poesi Politik Psalm 21 Reklam Relationer Roy Andersson Rymden Semester Shorts Siffror Skor Skåp SL Snickeri Snö Sokrates Sorg Sport Stockholm Sömn Söndag Tankar Teater Teckning Tragedi Trädgård Tunnelbana Tvåsamheten Vardagsrealism Vinter Äckel

Meta

  • Register
  • Log in
  • Entries feed
  • Comments feed
  • WordPress.com

Create a free website or blog at WordPress.com.

loading Cancel
Post was not sent - check your email addresses!
Email check failed, please try again
Sorry, your blog cannot share posts by email.
Cancel

 
Loading Comments...
Comment
    ×
    Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
    To find out more, including how to control cookies, see here: Cookie Policy