Två gånger i timmen slår klockan på väggen. Två gånger varje timme ställer sig visarna i exakt den position som krävs för att det mekaniska universum som ryms innanför urets väggar ska släppa all sin uppbyggda energi i ett slag och låta klockan slå dovt. Och jag ligger under filten på sängen bredvid linneskåpet av körsbär och väntar på att det ska hända. I flera år har jag legat här och väntat på att klockan ska bli hel eller halv. Det enda som berättar för mig vilken tid det är utanför fönstret är skuggans rörelsen över väggen och det enda som skiljer dag från dag är hur länge skuggan finns där. På vintern en halv timme mellan halv tio och tio och på sommaren från klockan sex på morgonen till lunch. Eftermiddagarna är alltid likadana.

I rummet befinner jag mig i ett ständigt konflikttillstånd. Tiden står still men är samtidigt det enda som rör på sig. Min gröna filt har med året bleknat och nötts och de tapter som en gång var vita har antagit en svagt gulnande färg. Luften har stannat av mitt i rörelsen och liksom förvånat blivit hängande. Det kanske luktar, det vet jag inte. Jag kanske luktar. Inte för att det bekommer mig, det var länge sen jag kände några dofter och det var ännu längre sedan någon kom in hit. Variationen mellan minuter och timmar är obefintlig och vore det inte för klockan tvärs över rummet hade jag gissat på att jag befann mig i en fixerad tidsrymd.

Det fanns en tid då jag var någon. Jag hade friska kinder och starka armar och landsvägen tog aldrig slut. Nu är mina händer det enda jag ser sticka fram ur flanellskjortans ärmar. Två handryggar, tio knogar och nio fingrar. Smala och ihopsjunkna och mest liknande ett par bortglömda trädgårdsräfsor. Förr brukade jag röka i sängen, men jag tappade intresset för det på samma sätt som jag tappade intresset för mat. Eller för pratet, poesin och politiken. Nu för tiden är mitt enda intresse väntan på nästa halvtimme.

Förr kunde jag längta efter saker. Beröring, skräpmat, tobak, socker eller vad som för stunden gällde. Efter varje fix kom vämjelsen. Äcklet. På samma sätt är det nu när klockan slår och lusten förbyts i avsmak för att under de närmaste trettio minuterna sakta byggas upp igen tills klockan slår och jag åter störtas i avgrunden. Min kropp har sedan länge slutat fungera och det var flera månader sen jag sist försökte röra på mig. Men med ögonen följer jag visarnas arbete minut för minut, timme för timme, dag för dag. Månad för månad. Den glöd som gör att hjärtat inte ännu helt slutat slå är bara den rörelseenergi som uppstår när fjädern spänns och släpps. Mellan åtrå och avsky. Mellan nutid och dåtid. Utan klockan fanns jag inte och inte heller den.

Jag har funnit mitt kall.