A strange way to tell you that I know we belong

Varje morgon är den andra sig lik. Jag parkerar bilen framför den spensliga, unga björken som är mitt riktmärke när jag svänger in på den stora parkeringen. Här står sedan min vän i gott sällskap med hundratalet bilar i alla dess former och åldrar och blickar ut över Bottenviken.

Efter vi tagit farväl väntar en fem minuters promenad till jobbet. Oftast är det på håret att jag ska komma i tid. Och varje morgon, när jag konstaterar just detta, så blir jag irriterad på mig själv. Trots att jag kan irritera mig otroligt mycket på människor som inte kan komma i tid, så tenderar jag att själv utmana gränserna så mycket som det går.

Det borde vara rusningstrafik till jobbet när jag vandrar de 500 meterna till jobbet, men jag möter sällan så många människor. Däremot möter jag ofta samma människor. Den unga tjejen med lyster i blicken som viker av åt motsatt håll, mot den stora matkedjan. Jag undrar så om glädjen i hennes ögon förvandlas när hon går in till sitt jobb.

En stund senare möter jag alltid en stor, elegant kvinna i vad som ser ut att vara en kostsam utstyrsel. Jag brukar fundera på hur många tigrar, eller vad det nu är, som gått åt för att hålla henne varm här i vinterkylan. Med sig har hon en miniatyr till hund som nästan smälter in i hennes stora kappa när de går jämte varandra. Det får mig alltid att le.

Jag rundar hörnet in på gatan där kontoret ligger. Varje morgon möter mig samma syn. En väldigt livserfaren man står över diskhon med huvudet lutat mot skåpet ovanför. Jag undrar vad han gör där varje morgon. Kanske skalar han ett ägg som han just har kokat färdigt? Eller en apelsin? När jag passerat hans lägenhet så tänker jag högt: “vi ses efter jobbet”.

För det gör vi alltid. Då sitter Frank, jag har börjat kalla honom det, vid köksbordet. Med hjälp av ett gigantiskt förstoringsglas, monterat vid köksbordet, så ser han ut att lösa korsord. Jag har konstaterat att han är ensam. Och kanske har det alltid varit så? Jag undrar om du har sett världen, Frank? Har du sått din säd så att världen kan fortsätta att präglas av just dina gener?

Jag vill tro att Frank levt ett lyckligt liv med ett långt äktenskap. Att han varje morgon vaknar med att pussa ett fotografi av sin fru som han levde tillsammans med i över 60 år. Sedan går han mödosamt upp ur sängen. Åren har satt sina spår. Han kokar sitt ägg och två portioner gröt. Sedan läser han lokaltidningen från pärm till pärm. Allt medan världen passerar utanför hans fönster.

Nyligen var det en morgon likt alla andra, förutom att vintern börjat ge upp och att solen glatt hälsade alla människor välkommen till en ny dag. Jag förbannade mig själv över att jag var sen, återigen, och promenerade med raska steg mot jobbet med tunnelseende.

Men när jag passerar Franks fönster är det mörkt. Ingen åldrad man står vid diskbänken och skalar sitt ägg eller sin apelsin. “Jaså, du tog sovmorgon, din rackare”, skrockar jag för mig själv. En arbetsdag passerar innan jag med raska steg promenerar mot bilen. Återigen mörkt hemma hos Frank.

Det knyter sig i magen. Vad har hänt?

Nästa morgon promenerar jag med ännu mer tunnelseende från bilparkeringen, fast nu med målet att titta in i Franks fönster, inte komma i tid till jobbet. Återigen mörker. Åtta timmar senare åter mörker.

Ben Folds låt “The Luckiest” börjar rulla i huvudet.

“Next door, there’s an old man who lived to his nineties and one day passed away in his sleep. And his wife, she stayed for a couple of days and passed away. I’m sorry, I know that’s a strange way to tell you that I know we belong.”

Kanske kände Frank att det räcker. Jag har levt nog länge nu. Kanske var saknaden efter livskamraten alldeles för stark för att orka med ännu en dag av meningslösa livsrutiner. Eller än värre, kanske klarade han inte av ännu en dag av ensamhet och konstaterandet att livet aldrig blev som han ville.

När jag tänker på “The Luckiest” så tänker jag alltid på Annika Norlin och att hon måste haft The Luckiest i åtanke när hon skrev “Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

“En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli”

Ännu en dag av mörker passerade och ännu en därefter. Efter en vecka kommer jag på mig själv att glömma bort att titta in mot Franks lägenhet. Jag har förlikat mig själv vid tanken på att han har gått vidare. Till sin bäste vän. Den tanken känns bäst.

Vintern var försenad förra året och därför förvånar det att den också är snabb på att ge sig av. Uttryckte vi inte vår saknad tillräckligt starkt? Kände du dig inte nog behövd? Härom dagen promenerade jag till jobbet med bar asfalt under fötterna. Då spritter det verkligen i fötterna och till och med jag börjar få lite vårkänslor, även om jag gärna hade tagit en månad till med skidor och härliga promenader över isen på Luleälven.

Jag hälsar, för mig själv, på damen som fortfarande har på sig den gigantiska kappan och fortsätter med raska steg mot kontoret. I ögonvrån ser jag hur det lyser och pulsen ökar instinktivt. Jag stannar till och ser en gammal man med huvudet lutat mot kökskåpet ovanför diskbänken.

Saker som finns, saker som saknas

Tags

, , ,

Jag åker båt och läser en dagstidning, och när jag har läst ut tidningen och vill lägga den i fickan på stolen framför mig så märker jag att det inte finns någon sådan ficka. Jag försöker först på instinkt, utan att titta, men jag bara smeker stolsryggen med det tunna papperet.

Det finns stolsfickor på tåg och det finns stolsfickor på flygplan, men på den här båten finns det inga. Det finns säkert tolvhundra lediga stolar, men inga fickor att lägga tidningar i. Det gör mig av någon anledning nedstämd, och jag lägger istället ifrån mig tidningen på den tomma stolen bredvid mig. Jag undrar vem som fattade beslutet att köpa stolar utan fickor. Och varför.

Sedan försöker jag tänka på andra saker som inte finns. Det är förvånansvärt svårt att göra. Jag tänker att själva det faktum att jag kan föreställa mig något – hur bisarrt eller osannolikt det än må vara – i sig borde innebära att detta något, i någon form, faktiskt existerar.

Hundar med fem ben. Hundar utan några ben alls. Kyrkorglar gjorda av grodor. Tolv fysiska dimensioner. Tidsresor. Hundar med sjuhundra ben. Ost. Jag är en gud som kan blåsa liv i de mest vansinniga skapelser. Alla existerar de – genom mig.

Jag undrar om det var så människan kände – denna maktgalna någon som köpte stolarna utan fickor. Och jag undrar vad vederbörande ville åstadkomma.

Lucifer.

80-talisterna: Skitgenerationen

Tags

, ,

Ja, nu sa jag det. Skitgenerationen. Jag tycker att vi 80-talister som generation betraktat är riktigt värdelösa. Vi väljer inte våra föräldrar, och vi väljer inte hur vi fostras, så det är väl knappast vårt fel att vi är som vi är. Men nedan följer en insider-bekännelse om en generation i själslig nöd och utarmning. Och håll i er, för det kommer bli långt.

Vi är en sällsynt dålig kombination av jag-svaga individualister. Vi tror på individen, vi tror på jaget, vi tror på den egna personen. Den egna personens möjligheter och skyldigheter till självförverkligande. Lojalitet är inte något vi värdesätter, kontinuitet är inget vi eftersträvar. Jobba på ett jobb ett år sen när det börjar bli tråkigt då är det bara att byta. Förhållanden är temporära och bara värda att hålla i så länge de ger något, men börjar det bli svajigt så finns snart en ny famn att värma sig i. Postmodernitet! vrålar teoretikerna om en hel värld av unga vuxna som ser det som sin skyldighet att skapa och bygga upp varumärket Ego. Internetgenerationen med Facebook och Twitter som gemene mans yttersta utpost där varumärkesbyggandet når sina extremer. Jag vet inte hur era feeds ser ut, men i grova drag vill jag gärna beskriva mina. På Facebook är alla människor lyckliga och rapporterar dagligen om 1. hur mycket de tränat 2. vilken gourmétmat de tillagat och 3. statusen på deras avkomma (sover, varit hos tandläkaren, kryper, går etc.). På Twitter å andra sidan koketterar man med alla sina tillkortakommanden med en cynisk och ironisk touch. “Mvh, desperat 25-åring.” “Pga. dålig moral.” Precis så där chickt som man ska göra för att visa att man är the incrowd.

Men ekar det inte djävligt tomt? Vi hänger upp våra brister och attityder för allmän beskådan så att andra lika imperfekta tweeps med sin egen självömkan kan bekräfta oss i vår egen uppgivenhet inför det öde som det är att vara människa. En retweet för att ta sig igenom förmiddagen. Två efter lunch. Recept på en lyckad dag. Eller på Facebook ge oss så många gilla som möjligt. Inte undra att DN rapporterar om att folk som använder Facebook blir olyckliga när man konstant ska sitta och jämföra sig med alla till synes perfekta människor som “Sprungit 1,4 mil i solen och YEAH vad livet är härligt!.” Aldrig har så många varit så beroende av vad andra tycker för att känna sitt eget värde som i nådens år 2012.

Om ni tror att min kritik stannar vid sociala medier har ni fel. Sociala medier idag är bara ett uttryck för en generation som i grund och botten inte har en aning om vilka de är, vad de tror på och vad de vill med sina liv – men ändå hyller Ego som den skönaste av gudar. Min teori är att det beror på att vi saknar något att tro på. Innan oss blev världen bättre, men samtidigt som vi föddes så slutade det. De goda vann kriget. Efterkrigstid med växande ekonomi. Folkhälsa, folkbildning, folkhem. Sextio-sjuttiotal med gräsrotsrörelser, Flower Power, Vänstervindar och Gröna Vågen. När vi var gammal nog för att förstå att vi inte satt ihop med våra mammor längre gick Svensk ekonomi in i depression som varade en god del av tidiga 90-talet. Slutet av 90-talet IT-bubblade oss in i 2000-talet och efter en kort högkonjunktur så kom först en finanskris och nu sitter vi en kris där vi har pumpat in så mycket pengar i systemet så att länder istället för företag går omkull. Nu tror jag inte att allt kommer att gå åt helvete, men jag tror inte att det kommer att bli bättre heller. Vi är den första generationen som inte kommer ha det bättre än våra föräldrar på bra länge.  Men övriga delar av politiken då? Tja, det finns inget vidare politiskt engagemang, för vi växte ändå upp i en värld med relativt få orättvisor. Vården? Vårdköer, visst, men de allra flesta klarar sig bra och vi har knappt några folksjukdomar. Omsorg? Fattighusen är inte kvar. De gamla sitter inte på gatan även om de skulle kunna ha det bättre. Skola? Alla får gå i skolan även om det är en del IG och inte alla skolor är så kul. Är saker bra? Nej, det är de inte. Men är det så dåligt så vi engagerar oss i det? Knappast. Finns det nån ork, eller? Det som engagerar oss primärt idag är miljö, jämställdhet och frågor av upphovsrättslig karaktär. Och fine, det är viktiga frågor. Men det är en ganska blek skugga i jämförelse med de politiska rörelser för frihet och social rättvisa som dominerade större delen av 1900-talet. Partipolitik och folkrörelser är ett minne blott, men köp för all del ett rosa, rött, vitt, blått och/eller gult armband så att alla kan se att just DU bryr dig om viktiga frågor! “Anna Persson gillar Rättviseförmedlingen”. Ja visst, det gör du Anna. Och du tar dig också tid att dela den här superviktiga videon om barnsoldater i Uganda till alla dina followers. Men gör du det för att du tror på att det är rätt, eller gör du det för att du vill visa upp dig som en god människa? Och ännu viktigare, anser du att du uppfyllt din medmänskliga plikt när du delat videon – även om det är allt du gör? Grattis, du har just reducerat moral till en accessoar.

Faktum är att de flesta av oss inte vet vad vi vill, för vi vet inte hur vi ska stanna upp och ta reda på vad vi vill. Och jag menar inte att vi ska gå upp klockan 5, göra solhälsning, käka groddar och “finna oss själva” i någon djävla kvasibuddhistiskt yoga-seans. Jag menar att vi inte vet vad vi vill därför att så fort vi ställs inför ett val så frågar vi 1. vad passar in på varumärket “jag”?, 2. vad kommer andra tycka om det här? och 3. finns det nån ork?. Alternativet att faktiskt känna efter vad man själv känner för är inte ett alternativ, och det beror på att om man väl har insett vad man vill så ställs man inför valet att faktiskt våga satsa på att göra det man vill eller att leva i vetskapen om att man inte gör det. Att ta ansvar för det liv man lever. Men den insikten väger tungt och är i allra flesta fall förknippad med att inse att man gjort en del fel. Tagit universitetsexamen fast allt man vill göra är att meka med traktorer. Att förhållandet man lever i egentligen varit dött i flera år. Att man inte är den man säger att man är. Eller kanske att man är riktigt olycklig.

Så vi stannar inte upp och känner efter. För vi vet inte hur vi gör, och vi vill inte. Så vi förströr oss istället. Och vi är ju ändå vana med att inte satsa för hårt på något, för när trender håller i sig månader snarare än år är det lika bra att inte gå för djupt i något som ändå kommer vara ute nästa år. Så, vi fortsätter med våra kreativa yrken, självförverkligande hobbies och vårt eviga identitetsbyggande. Vi fortsätter vara tonåringar tills vi är 30-35-40-50 och med våra allt stinnare plånböcker kan vi också fortsätta att skaffa oss finare lägenheter som vi renoverar ännu mer stilrent, förädla vår smaker med det allra senaste ölet från det allra senaste mikrobryggeriet och spendera effektiv tid 20% av vår vakna tid på 20 sorters träningsformer så att vi för alltid ser ut som om vi var 20. Och vi fortsätter att onanera våra egon via asociala medier så att vi ständigt kan få bekräftelse på att det vi gör är rätt och uppskattat av andra.

Så därför, kära 80-talist, är du en del av generation skit. Vi är generationen som inte kommer att åstadkomma något därför att vi är alldeles för upptagna med att fundera på vad som är rätt för det personliga varumärket. Och vi kommer för evigt vara olyckliga då vi aldrig kommer att få den bekräftelse vi söker samtidigt som vi kommer leva i en konstant ängslighet. Och framförallt för att vi kommer aldrig att göra det vi verkligen vill göra. Och när vi en dag står och bankar på pärleporten kan vi ju ta och fundera på om världen faktiskt blev en bättre plats av det vi gjorde där. Jag betvivlar det.

Med hjärtliga hälsningar
Gustav, född 1982

Moi même, je suis la mienne

Tags

, ,

Jag har funderat mycket det senaste dygnet på jaget. Eller, det har jag funderat mycket på de senaste 26 åren, men jag känner att jag börjar komma till en punkt. Det är i och för sig något slags icke-slut, för jag har inte kommit fram till ett svar, inget mer än det här:

Något dök upp i förbifarten i ett samtal och det tog ett stadigt grepp. Bakgrunden till det här är att min uppväxt har varit fylld av dagböcker och ångest och böner till en gud, och grubblande, grubblande, grubblande. Vem är jag? Vem vill jag vara? Varför förändras jag inte? Hur kan jag bli mer omtyckt? Vem bör jag vara? Och det ständiga jämförandet. Så ful och tråkig och korkad man var jämfört med andra. Lösningen var så klart ett nytt, coolt och framför allt annorlunda jag i kontrast till omgivningen. Jag hade annan färg på mitt hår. Jag gillade annan musik. Jag åt annan mat. Jävligt orginellt.

Jag uppfann ett jag som skulle vara så annorlunda som möjligt, men som självklart var exakt som alla andra missförstådda tonåringar i små samhällen runtom på Sveriges landsbygd. Och den så kallade vuxenvärlden är inget bättre den. Vi bygger fortfarande små paket som är vi. Med olika attribut, talanger och intressen. Gärna så väl utmejslat som möjligt. Smalt ska det va! Presentationerna av deltagarna i ’Vem vet mest’ på svt är ett perfekt exempel på det här: ”Här har vi Johan Stenbock. Han jobbar som chokladmästare, gillar ungersk electronica, samlar på ekollon och drömmer om att åka till Schweiz”. En del av mig svarar på det här med en enorm stress: vad i helskotta är mina grejer?? En annan del tänker att det nog ändå finns rätt mycket slö-tittande på tv och onyttig mat och längtan och förvirring även hos den som har perfekta saker att spalta upp i tv.

En annan sida av det här myntet är pressen att bli bäst på något. I karriären eller på fritiden. Helst båda. Att vara barista-Pelle eller designer-Hanna eller ultralöpar-Kenneth. Ultralöpar-Kenneth som samlar på ekollon och drömmer om Schweiz men aldrig kommer dit liksom. Fuck that shit. Här hos mig är vi ganska bra på att sjunga. Ganska bra på textilslöjd. Och ganska bra på att fota och redigera bilder.

Jag har inte en ensam sak som jag tycker om och som är jag. Vissa människor jag känner gillar en viss grej. Det kan vara nåt totalt obetydligt, som låt säga jeans. Men det ska kunnas allt om jeans, följas jeans-bloggar och ägas snygga väsk- och t-shirttryck med jeansmotiv. Jag får lov att säga att jag är jäkligt bra på trettonde kapitlet i socialförsäkringsbalken. Jag har en förmåga att kunna se mina värsta brister i vitögat och ta ansvar för dem.  En gång fick jag en kedja på 14 i drop7. Det blir inga bra t-shirttryck.

Jag är inte bäst på att skriva heller. Det var länge sedan jag skrev något som inte var för jobbet eller studierna. Men det kan få vara ännu en grej jag är medelmåttig på, men som jag tycker om.

[talmanus]

Ärade och älskade bloggkooperativ. Det är med stor tacksamhet och klädsam stolthet jag talar till er idag, i egenskap av ordförande för Mon tracteur.

Som ni vet är jag inte en kvinna av storslagna visioner. Jag är inte begåvad med en gränslös fantasi eller högtflygande ambitioner. Tvärtom är jag ganska reserverad och kontrollerad. Personligen är jag säker på att det hör ihop med min fäbless för diskbänksrealism och misärkultur och mina aversioner mot science fiction, fantasy och “tecknat”. Det ena kan vara en produkt av det andra. Eftersom jag har konsumerat misär sedan barnsben har jag aldrig utmanat min hjärna med att tänka utanför boxen, och kanske gör detta mig till en dålig ordförande för 2012 års Mon tracteur. Men det är inte i egenskap av Den Store Visionären ni har valt mig och med denna vetskap som trygg bas kommer jag att ta mitt uppdrag som kreativ ledare på största allvar. På ett allvar som kanske bara en misärkonsument kan uppbåda.

Linnea,

[vänder mig mot Linnea]

jag vill börja med att hälsa dig å det allra hjärtligaste välkommen till föreningen och bloggkooperativet Mon tracteur. Jag har aldrig läst något du skrivit som är längre än 140 tecken men ser extremt mycket fram emot detta. För mig är du ett oskrivet bloggblad, och ändå inte alls – för jag vet att det du kommer skriva kommer vara både smart och roligt. Precis som du. Kanske skriver du om yatzy, om att locka håret med plattång eller om Bibeln? Eller så publicerar du någon gammal dagboksanteckning från när du var 14 år. Jag vet att det kommer vara läsvärt vad du än bloggar om.

Björn,

[vänder mig mot Björn]

du är en studsboll. Du studsar från ett ämne till ett annat med lätthet och snabbhet, både i verkliga livet och i ditt bloggande. Jag tycker om det. Du har alltid något att säga, vare sig det handlar om snusolycksfrosseri eller gamla dagisminnen. Men nu har du varit tyst i Mon tracteur ganska länge och så kan vi inte ha det. Det är dags att du levererar något. Du har pratat om att du vill skriva ett relationsanalytiskt emoinlägg men du kanske inte är riktigt där ännu. Risken finns att tröskeln är för hög och att inlägget därför aldrig kommer. Så ta och spotta ur dig nåt annat innan, även om du vet att jag skulle älska att läsa ett ältande inlägg om tvåsamheten signerat Björn. Låt emoältandet komma senare. Du har en månad på dig.

Martin,

[vänder mig mot Martin]

jag tycker så mycket om inlägget du skrev när din farmor gick bort. Jag vet att du inte tycker att det gör din farmor rättvisa, men jag tänker mig att inlägget säger mer om dig än om din farmor. Jag skulle vilja att du skrev mer sådant här. Jag kan inte säga åt dig att du ska göra det, men jag kan önska. Jag tycker också om när du vidgar mina vyer och får mig att läsa sånt som jag inte skulle ha läst annars. Fortsätt med det.

Per Anders,

[vänder mig mot Per Anders]

att läsa dina inlägg är som att läsa utkast till en roman. Och jag vet ju att det ligger en där i din skrivbordslåda och bränner också, och även om jag är lika peppad på att få läsa din färdiga bok så längtar jag efter att läsa fler blogginlägg av dig. Det är en ynnest att få läsa dina historier och allra bäst tycker jag om berättelserna som handlar om din uppväxt. Till exempel den här om tuppen och minimopeden. Jag behöver inte uppmuntra dig att skriva – det gör du ändå. Jag vill bara att du ska veta att jag ser fram emot allt.

Gustav,

[vänder mig mot Gustav]

Jag tycker om allt du skriver. Och då menar jag verkligen allt. När jag läser dina ord, oavsett blogg, tweet eller chatt, så hör jag tydligt din röst – jag vet inte om det är för att du skriver som du pratar eller för att du pratar som du skriver. Eller om du helt enkelt har en väldigt tydlig “röst” i ditt språk. Jag tycker det blir väldigt märkbart till exempel i det här inlägget om ditt jobb (jag var för övrigt väldigt road av dina jobbinlägg men nu när vi jobbar på samma arbetsplats kanske det blir svårare). Vad jag vill säga är egentligen bara att du ska fortsätta skriva. Alltid.

Och för egen del? Kanske är det dags för mig att skriva mera trams. Kanske ska jag skriva mera om Göran. Kanske ska jag fortsätta tröska runt i mina emotionella skördefält. Eller kanske ska jag ägna mig åt management by silence, dricka sprit och hålla käften. Vi får se.

Vi är en brokig skara strykarkatter som konstituerar Mon tracteur, men det är också det som är vår styrka. Och som någon vis, eller inte, människa en gång sagt: “Mon tracteur är en samling disparata, vilt kringfäktande texter som i slutändan mynnar ut i just ingenting alls – och antagligen gör helt rätt i det”.

Tack och förlåt. Nu kör vi.

[applåder]

Konsten att bo utomhus inne

Tags

,

Jag funderar ganska mycket på det här med hus. Hur de ser ut. Hur de är byggda. Varför de är byggda som de är. Hur man kan bygga dem på andra sätt. Vad man kan bygga dem av. Hur svårt och dyrt det är. Hur små hus som är bra att bo i. Om man kan chansa på att köpa en skogsfastighet någon stans i någon skog vid någon sjö och slå upp ett litet hus utan att skaffa bygglov först. Sånt funderar jag på.

På sista tiden har jag tänkt på en annan sak gällande hus. Av vilken anledning bygger vi hus? Det naturliga är att vi behöver skydd mot elementen, framförallt på så nordliga breddgrader som Sverige. Det andra är att man vill skapa ett inomhus. Ett tryggt, från insyn skyddat näste där vi får vara stänga in oss. Men tänk om det vore så att vi skippade den andra anledningen? Tänk om vi byggde enbart med tanken på att kunna vara varma och torra, men inte med avsikt att stänga ute omvärlden. Jag är fostrad att på något sätt särskilja inomhus och utomhus nästan som två skilda världar, där utomhus antingen är ett ställe där man gör aktiviteter eller enbart förflyttar sig till nästa inomhus. Inomhus är den riktiga världen där saker händer, med små fönster mest för ljusinsläpp och dekoration.

Jag såg en dokumentär om en man som var woodsman, typ skogsvårdare och snickare. Han byggde ett hus av träd från skogen och med ler- och halmväggar. Fantastiskt fint. Men han bodde dessförinnan i skogen i 10 år under ett tak eller en presenning därför att han jobbade där.  Sen tog det ju extra lång tid för honom att få bygglov, men tills dess så bodde och verkade han utomhus i 10 år. Chockerande! Jag såg även på tv en gång om en man i Australien som byggde ett nytt hem utan väggar (så när som till toan), därför att det blev aldrig kallt (förutom 3-4 nätter om året då det var under 13 grader eller vad han sa, och då härdade han). Det behövdes inga väggar och han och familjen ville vara i naturen. De slopade helt enkelt konceptet inomhus och utomhus.

Jag tycker mycket om tanken på ett hus där inomhus inte står i motsats till utomhus och där avsikten med väggar och tak inte är att stänga in sig. Och jag fascineras av tanken på hus som är en del av naturen och miljön, och inte bara en färdigfabricerad kropp placerad på en trädgård där gräsmatta är fri från mossa och svindyra bondpioner fint står på rad. I de flesta gamla hus är fönstren små, rimligen för att det är dyrt och svårare att värma upp. Men tänk att bo i ett hus där stora delar av väggarna var glas. Eller gick att dra undan helt. Och tänk ett sådant hus utan trädgård runt, bara rakt upp och ner i skogen. Typ så här. Eller kolla på den här videon. De har en bäck som rinner genom huset. Hur coolt är inte det? Eller idén om att bygga ett kombinerat hus och växthus så att man odlar sin mat inomhus där man bor; att låta växterna komma in lika gärna som man själv går ut!

Jag vet att det finns en massa motargument, men det bryr jag mig inte om när jag fantiserar. Tänk att ha ett hem där det inte är viktigt vad som är inne och ute och där man kan se himlen ovanför sig när man ska sova!

Tills vidare så bor jag kvar här i min förseglade betongkub med utsikt över mer betong, på ett berg klätt i betong med flera hundra människor inom skriklängds avstånd. Men tanken, den kan ni fan inte stänga in så värdekonservativa integritetskramare ni är!

PS. Kolla på faircompanies.com ofta. Kroppen blir glad, och själen fri.

PS 2. Ännu radikalare vore idén att ha glasväggar på vanliga lägenhetshus inne i staden. Fatta vilken levande miljö det skulle kunna vara.

FÖRENINGEN MON TRACTEUR, ÅRSMÖTE PER DEN 17 FEBRUARI 2012

1. ORDFÖRANDE FÖR MÖTET
Till ordförande för mötet väljs Per Anders.

2. VAL AV MÖTESSEKRETERARE
Det är mötets mening att välja Jenny till mötessekreterare. Martin begär votering. Voteringen överklagas.

3. VAL AV JUSTERINGSMÄN
Gustav föreslår Björns högra och vänstra hand till sina talespersoner. Mötespresidiet finner detta val något oklart men tolkar förslaget som att Björns högra och vänstra hand väljs till justeringsmän och tillika talespersoner för Gustav. Mötet röstar för detta val med omedelbar verkan.

Martin i egenskap av värd och boende i huset yrkar på att han kan bestämma när Björn ska öppna och stänga fönstret. Yrkandet bifalles av samtliga.

Jenny föreslår att Linnea får vetorätt i samtliga frågor. Martin vill att dagordningen gås igenom innan Jennys förslag behandlas, dvs yrkande om vetorätt för Linnea.

Mötetpresidiet tar paus för påfyllning av sprit.

Per Anders yrkar att Björns yttranderätt i ordningsfrågor återställs. Martin yrkar att Björn beläggs med tystnadsplikt efter möten då ordningsfrågor avhandlats. Brott mot beslut bestraffas i enlighet med regel 8.

Gustav föreslår att inga ordningsfrågor får tas upp innan vi kommit fram till den punkt som Martin hänvisat till de senaste tio minuterna.

Björn yrkar på att återkalla sina händer till sig själv. Yrkandet avslås.

Martin yrkar att mötet återgår till dagordningen vilket innebär punkten godkännande av dagordningen.

4. GODKÄNNANDE AV DAGORDNINGEN
Dagordningen godkännes icke utan revideras med fyllnadspunkter.

5. VAL AV ORDFÖRANDE FÖR MON TRACTEUR
Gustav föreslår Jenny till ordförande för Mon tracteur. Martin vill plädera för Jenny. Jenny hävdar jäv. Martin beslutas därför ej godkänd för plädering. Gustav föreslår Gudrun Sjödén som ordförande för Mon tracteur.

Linnea undrar vad som hänt med Gustav som förvandlats till en 5-åring. Mötet kan ej svara på detta men tar denna fråga till protokollet på frågeställarens begäran.

Mötet går till enhälligt beslut att Jenny väljs till ordförande för Mon tracteur.

6. NOMINERINGAR AV ÖVRIGA MEDLEMMAR SAMT FYLLNADSFÖRSLAG
Martin föreslår beslut i följande grupperingar: förening, valberedning samt verkställande utskott (VU).
A) förslag till medlemmar i föreningen: samtliga närvarande, dvs Per Anders, Jenny, Björn, Martin, Gustav, Linnea.
B) förslag till medlemmar i valberedningen: samtliga närvarande.
C) förslag till medlemmar i VU: Martin, Per Anders, Gustav.

VU uppdras att ta fram föreningsstadgar samt verksamhetsplan för 2012-2013.

KLARGÖRANDEN
• definition av ordförandens skyldigheter och rättigheter
• föreningens ideologi, riktning, vision

7. ÖVRIGA FRÅGOR
• Ordförande meddelar att vid nästa årsmöte ska spriten ställas på en höjd där ordföranden kan nå den.

• Björn väljs till Mäster Montracteur 2012.

• Gustav yrkar att föreningen åker på studieresa i Västmanland exempelvis fyra dagar i juli medelst minibuss. Verkställande utskottet (VU) uppdras att i samarbete med ordförande utreda denna möjlighet.

8. MÖTET FÖRKLARAS AVSLUTAT

Tills döden för oss samman

Tags

, ,

Jag tror på tvåsamheten. Och jag tror på evigheten. Jag har inga problem med att föreställa mig ett sunt förhållande som håller ett helt liv.

Jag tror att olika förhållanden och olika kärlekar passar vid olika perioder i livet. Att man har olika behov över tid och att det finns en relation för varje era. Men jag har inga problem med att se att samma person kan ge olika stöd och möta olika behov över tid. Jaget är trots allt inte konstant.

Föreställ dig ett förhållande som är 100 % perfekt. En relation där varenda liten aspekt mellan två människor är helt optimala. Det finns inga sådana förhållanden. Det finns ingenting i världen som är 100% perfekt. Och det finns ingen person som är “den rätte”. Letar man efter något sådant är jag rädd att man konstant kommer att bli besviken. Men tro fan att folk letar, vi är ju uppfödda på Disneykärlek och poptexter.

Konsten ligger i förståelsen av förhållandet. Inte som ett forum för att få alla sina problem lösta och behov uppfyllda av någon annan, utan en plats där man främst hjälper sin partner att växa och att utvecklas. Ety, för att bli lycklig själv måste man göra någon annan lycklig. Det finns inga perfekta förhållanden, men jag är säker på att om båda hjälper den andra att utvecklas och ger den utrymme att göra det, så kommer man att utvecklas det åt samma håll. Och kan möta den andras skiftande behov av stöd och utmaning i andra perioder av livet.

Förhållanden går sönder av 1000 olika anledningar. Och det betyder inte att det är fel på personerna som har gått sönder ihop. Men jag tänker inte sänka mina ambitionsnivåer på grund av en så simpel och tråkig sak som statistik.

PS. Jag tänker bli 100 år också. Och jag tänker ha ett jävligt gott liv.

Tills livet skiljer oss åt

Tags

, ,

Jag tror på tvåsamheten. Men jag tror inte på evigheten. Jag har så svårt att föreställa mig ett sunt förhållande som håller ett helt liv.

Jag tror att olika förhållanden och olika kärlekar passar vid olika perioder i livet. Att man har olika behov över tid och att det finns en relation för varje era.

Föreställ dig ett förhållande som är 100 % perfekt. En relation där varenda liten aspekt mellan två människor är helt optimala. Då innebär det ju också att det inte finns någon som helst marginal för förändring. Inget utrymme för utveckling. Dessa två människor måste fortsätta vara på precis samma sätt, för om de förändras så bryter de den fulländade förtrollningen och är inte längre den där felfria kombinationen.

Och människor förändras ju. Människor växer ur sina gamla behov och viljor och behöver och vill nya saker. Chansen att två människor förändras på samma sätt, åt samma håll och dessutom samtidigt måste vara väldigt liten. Därför tror jag inte på det livslånga och perfekta förhållandet. Det måste finnas utrymme för utveckling och det finns inte i ett förhållande som är en hundraprocentig match. Det är i diskrepansen som svängrummet uppstår. 

Det innebär förstås inte att det är enkelt när det går sönder. När en era är över och en relation tar slut. Men det kan i alla fall vara en tröst att relationen tillhörde en del av livet som nu är förbi, att man lärde sig något av det som var och att framför en väntar något nytt.

Att man förändras och utvecklas.

Livre, livre, vaccin contre le rougeole, livre…

Tags

, ,

Sådär, nu är julklapparna färdiga för i år, med flera timmar till godo och allt. Silverfärgat papper, rött snöre – mycket tjusigt. Årets inköpslista, innan jag betade av den, såg ut som följer:

Bok, bok, bok, dvd-film, två böcker, bok, cd-skiva, bok, bok, något skäggrelaterat, bok.

Den listan har för övrigt sett exakt likadan ut de senaste tolv åren eller så. En nykomling i år dock: barnstrumpor.

Det färdiga paketet såg ut som Jabba the Hut ungefär.

Faktum är att jag kan lägga upp en bild på strumporna ifråga utan att förstöra överraskningen, eftersom han som ska få dem ändå inte kan läsa och därmed inte fattar vad den här texten handlar om. Jag tycker själv att det är en mycket bra julklapp: det ska, som de säger, böjas i tid.

Jag är i största allmänhet en väldigt effektiv jultomte; ute i god tid, såsar inte runt i butiker i onödan, rationaliserar gärna bort presentbyte med folk som (i likhet med mig) egentligen inte bryr sig, hänfaller inte åt frestelsen att köpa för dyra klappar, o.s.v. Julstress för mig har därför inte så mycket med tid eller pengar att göra – utan snarare med just den där listan här ovanför.

Varje år försöker jag i desperation komma på något nytt eller annorlunda att köpa till de berörda – de förtjänar ju något fint och unikt. Varje år får jag tokångest, varje år resignerar jag inför kreativitetsbristen, och varje år slutar det med att jag moloket lommar iväg för att köpa precis samma saker som förra gången i alla fall.

Är det vad julen handlar om, undrar jag? Jag vill säga nej, men… det kanske är precis vad det är, det.

Och ni vet förstås redan det, men på www.unicef.se kan man köpa avsevärt mycket bättre julklappar, till människor som behöver dem avsevärt mycket mer. Och deras julklappslista är det verkligen inget fel på.

Strumpor i all ära, men nu ska jag komplettera med lite mässlings- och poliovaccin. God jul på er.