Bara gör det

Tags

Långsamt. Långsamt. Långsammare. Jättelångsamt. Tiden. Står. Nästan. Stilla.

Sakta lyfter du handen. Tittar intensivt. Nästan stirrande går blicken. Sakta, sakta lyfter du handen. Försiktigt för du den framåt. Försiktigt. Sakta. Med näsan precis ovanför kanten ser du hur din hand rör sig framåt. Långsamt. Tiden står nästan stilla. Vibrerar nästan. Musklerna arbetar sakta och metodiskt och sträcks mer och mer. Du känner hur det blir varmare. Du vet att du inte får men handen fortsätter framåt genom luften. Nu.

Nu börjar du sänka handen. Med ögonen precis ovanför det vita sänker du handen mot det svarta. Du står nästan lite på tå för att nå, sträcker axeln. Du känner hur värmen reflekteras mot handflatan och spänningen stiger. Adrenalinet pressar inifrån. Sakta. Sakta.

Och nu gör du det. Med all kraft din lilla kropp kan uppbåda smäller du ner handen mot metallen och pressar allt du kan. Och den är varm. Gud vad det bränner. Smärtan. Chocken. Handen pulserar, skriker bultar brinner och du sliter bort armen lika fort som du slog ned den. Smärtan och segerruset, det förbjudna och idiotiska men modiga samlas i strålar som skjuter ut från din lilla hand och upp genom armen in i kroppen. När strålarna träffar hjärnan exploderar hela världen och i vild eufori skrikgråter du, både hjälte och offer på samma gång.

Du är fyra år och har just lagt handen på plattan första gången.

Where everybody knows your name

I dessa korridorer vandrar 60-talet anställda varje dag, om inte fler. Trots snart nio månader här vet jag inte exakt. Jag hälsar på dem alla, även om jag inte kan allas namn. Kanske lathet från min sida, men jag kommer inte i kontakt
med så många i mitt dagliga arbete. Ibland önskar jag att vi skulle ha en namnlek precis som i skolan. Alla personer ska räkna upp alla andras namn och verkligen lära sig. Det skulle vara något!

Att jag inte kan allas namn tynger mig en smula. Varje dag hälsar jag på någon och försöker sedan placera denna någon på först våningsplan, sedan avdelning och sedan försöka åtminstone komma på ett förnamn. Det brukar lyckas sådär. Ofta blandar jag ihop personer.

Efter att jag anställdes har det börjat två, tre nya personer här på kontoret. Jag har dessvärre inte hälsat på dem. När jag började fick jag gå en rundvandring och hälsa på alla människor. Det blev många händer, många hälsningsfraser. Men deras rundvandring måste jag ha missat.

Ibland kan jag se dem på håll, på väg någon annan stans och tänka att jag borde gå fram, presentera mig och komma ihåg vad denna nykomling heter. Gud vet att jag blivit hjälpt av de som kommit fram och snackat med mig sedan jag började. Men det har inte blivit av.

Häromveckan fikade jag och några andra kollegor med en av de nya killarna. Minns att samtalet kretsade kring klädkoder på företaget. Han sade att han hade en likadan kavaj som min, jag frågade vilket märke det var på hans skjorta. En Dahlin. Jag tror vi också snackade om träning. Jag tänkte säga att han ser riktigt fit ut och verkar vara en som tar hand om sig själv.

Förra veckan hade jag semester och åkte med familjen till Kroatien. Väl där märkte jag hur skönt det är att inte ha ständig tillgång till wifi. Någon enstaka restaurang hade gratis internet, plus att det på vårt hotell fanns ett svagt Internet som knappt nådde upp till vår balkong. Jag försökte att inte bry mig så mycket om jobbet, men noterade att chefen åkt till stugan efter en tuff jobbvecka.

Idag när jag klev in i mitt kontor, som jag delar med en kollega, så kändes det direkt att något var fel. “Det har hänt något, men någon kanske har berättat?” Jag svarade kollegan att jag har förstått att något hänt, men inte tänkt på vad det kan vara.

Spontant började jag fundera på om det är något jag har gjort, vad det nu skulle vara? Eller företagets ekonomi har krashat och jag kommer få sparken inom kort?

Kollegan säger att chefen får berätta. Pulsen börjar öka när chefen tittar förbi och frågar hur min semester var. Hon tassar dock runt ämnet och går vidare till ett av alla möten som hon ständigt måste bocka av i kalendern.

“Ok, då berättar jag i stället”, säger kollegan.
“XX XX har tagit bort sig förra veckan.”

Minnet börjar arbeta, försöker hitta ett ansikte, tror att jag har hittat rätt. Jag säger:
“Det är han som vikarierar för XX?”.

Hon svarar tålmodigt att jag tänker på fel person, samma sekund som jag tagit fram personalkatalogen för att få fram ett ansikte.

Jag frågade honom vilket märke det var på skjortan.
Inte vad han heter.
Inte hur han mår.
Inte fick jag heller veta att han har två små barn som han nu lämnat efter sig.

L’efficacité et l’optimisation des processus

Tags

,

Merparten av bloggfraktionen Mon tracteur! sitter på en pub och gafflar. Några pratar om sexismen i Game of Thrones. Några pratar om optimering och effektivisering av processer. Det är som vanligt.

Någon har kommit fram till att man tjänar cirka 40 meter på att gå den ena vägen jämfört med att gå den andra vägen. Hen lägger ner mycket tankeverksamhet på att fundera ut hur saker kan effektiviseras. Jag säger att jag aldrig tänker så, min hjärna fungerar inte på det sättet. Jag förstår att det gör vissa människor lyckliga att optimera sina processer, men det är mig fullständigt egalt att den ena vägen är 40 meter längre än den andra. Jag reflekterar inte över sådant. Att känna till de 40 metrarna gör mig varken till eller från. Vad ska jag göra med den informationen?

Men sedan slår det mig. Optimering och effektivisering! Det är ju för sjutton något av det som intresserar mig mest av allt.

Optimering av kommunikation i mänskliga relationer är ju det intressantaste som finns. Jag vill förstå var du kommer ifrån och varför du är som du är och reagerar som du gör. Och jag vill att du ska veta vem jag är och hur jag fungerar, för att vi ska kunna kommunicera med varandra på bästa sätt. Precis som det gör någon lycklig av att ha effektiviserat sin resväg med 40 meter så gör det mig lycklig när jag plötsligt förstår varför någon kommunicerar på ett visst sätt. Eller när jag inser hur jag ska framföra något för att det ska falla i god jord – och dessutom lyckas.

Det är väl också optimering och effektivisering? Fast av helt andra processer?

Det ljuva lidandet

Ibland undrar jag varför jag finner sådan drivkraft i ångesten. Att total lycka och att vara tillfreds stundtals kan likställas med stiltje. Som en solig, vindstilla dag i en eka utan åror, där jag är oförmögen att ta mig till nya farvatten.

Jag söker upp situationer som är skrämmande och ångestfyllda, situationer som får mig att våndas och kallsvettas. Inre konflikter och häftiga känslostormar ger mig bränsle att fortsätta framåt. Att växa.

Min mor brukar säga att jag har ”en konstnärlig själ”. Det har hon sagt så länge jag kan minnas. Jag har funderat på det, och kommit fram till att det om något endast betyder att jag har haft ångest sedan barnsben.

Jag är villig att anta ett pragmatiskt synsätt i frågan. Självklart är det mänskligt, snarare än konstnärligt, att drivas av negativa känslor och tankar. Och det kanske inte ens är fel. Det kanske är i ångestens grepp som klarhet uppstår. Verkligheten lindas inte in i något mjukt dun och det finns ingen ständigt leende sol som bländar. Belöningen efter att ha klarat av något skrämmande är dessutom överväldigande.

För egen del fascineras jag av de tvära kasten. Att känna fullkomlig lycka, upprymdhet som gränsar till eufori – för att sedan häftigt slungas tillbaka ned på hård, kall asfalt som får huden att gråta röda tårar.

Sweet, sweet suffering. Det är vackert.

Så vackert att jag misstänker att jag inte är ensam om att uppsöka situationer vilka håller mig gisslan på en tunn, tunn tråd, där risken att falla är ständigt närvarande. Som njuter av skärpan det tvingar fram.

Friktion skapar gnistor.

Edith Piaf & ångern

Ingenting. Jag ångrar ingenting. Vilket jävla skitsnack.

Ni kan säkert melodin, även om ni kanske aldrig funderat över texten – förutom att Piaf hävdar att hon inte ångrar någonting alls. Allt är glömt. Hon har gått vidare.

Ånger är en väldigt okonstruktiv känsla. Den kan förvisso signalera empati och empati är ändå ett tecken på något sorts medmänsklighet. Men ånger signalerar också en oförmåga att släppa saker.

Så kanske Piaf bara var väldigt bra på att just låta saker vara historia. Men de få gånger som låten gör sig påmind i radio eller citat så blir jag mest irriterad. Ångrar ingenting? Bah!

Jag kan då på rak arm komma på väldigt många saker som jag ångrar, eller där min instinktiva känsla är ånger i alla fall. Saker av trivialare karaktär, som att jag inte passade på att gå fram och ta Springsteen i hand när jag på Stadion 2009 fick plats längst fram vid scenen. Men även saker som jag sagt och gjort. Saker som jag inte ens vill återge i detta nu.

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

Och där har vi det. Låttiteln citeras, ofta slentrianmässigt, i ett slags rus av jag-ångrar-faktiskt-ingenting-vad-ni-än-säger. Men Piaf sjunger att hon inte ångrar någonting, för hennes liv, hennes glädje börjar här och idag. Med dig.

Visst har jag gjort dumma saker, sagt ord som jag inte ens vill återge. Och jag känner, till skillnad mot för Piaf, fortfarande ånger. Men det förflutna har format den jag är idag.

När allt kommer till kritan kan man inte ångra saker man inte kan påverka. Livet levs idag och imorgon, inte igår.

C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Jag köper det inte, Edith.

Men jag förstår dig nu.
– – – –
Fotnot
Givetvis vet jag att Edith Piaf inte skrev låten.

La liberté guidant le peuple

Den är så viktig för mig, friheten. Om jag inte känner att jag bestämmer själv över min tid och vad jag väljer att göra med den, så vantrivs jag i mitt eget skinn. Och när jag vantrivs så börjar det klia och förr eller senare så går det åt helvete.

Jag kan inte låta varken uttalade eller outtalade föreställningar om hur jag ska leva mitt liv styra min vardag. Att jag sedan väljer att spendera en ansenlig mängd av både mina vakna och sovande timmar med en och samma person, det är liksom inte viktigt. För det är ett val jag gör – det är inte en kontext som bara blivit sådan utan att jag reflekterat över det eller utan att jag kunnat styra det.

Friheten i att välja vilka jag umgås med, den uppskattar jag särskilt mycket. Att själv kunna bestämma mina sammanhang. Jag har aktivt valt bort vissa släktingar och gamla bekanta som jag absolut inte har något gemensamt med. Bara för att vi råkar tillhöra samma stamtavla eller vara födda på samma ort och ihopskuffade i samma klassrum eller fritidsgårdar så innebär det inte att vi som vuxna människor har något att bidra med i varandras liv.

Att undvika situationer jag inte vill vara i och att sluta umgås med folk jag inte aktivt gärna vill umgås med, har för mig varit såväl ett genidrag som en överlevnadsstrategi. Och jag har aldrig känt mig så fri och så on top of things som jag gör i dag.

Hatet är de svagas vrede

Jag minns så väl t-shirten. Den var svart med vit text som löd: ”Hellre liten och rapp än stor och slapp”. Min klasskamrat var väl inte så liten, men en ettrig djävul var det.

Det har hänt att jag tänkt på mina gamla klasskamrater ibland. Särskilt vid högtider då jag åkt hem och hälsat på föräldrarna. Jul och påsk är återträffartider och alltid brukar man stöta på någon gammal vän. En flyktig blick, en igenkännande nick, eller en vänskaplig kram.

Denna dag, någon jul, något år tillbaka, strosade jag och min fru genom Luleå. Vi går igenom Sveriges första köpcentrum och vid entrén står fem, sex personer och konverserar. En kille står lutad mot klockaffären nära ingången. Han är lite rundlagd och ser ut att ha alldeles för många bekvämlighetskilon på sig. Samtidigt är han inte gammal, snarare i min ålder. Och ansiktet känner jag igen allt för väl.

Han hade något busigt och elakt i ögonen. Spelade alltid fult på gympan. Kändes som han passade på att jävlas extra mycket med mig. Vi spelade också ishockey tillsammans. En träning tacklade han mig bakifrån så jag for med huvudet in i sargen. Det kunde ha slutat riktigt illa. Han kändes okontrollerbar.

Samtidigt har jag också ett annat minne från hockeytiden. Det är bortamatch. I en iskall hockeylada. Lag- och klasskamraten gråter över att han är så kall om fötterna. Jag peppar honom i båset. Varför vet jag inte och jag inbillar mig att det bara provocerade honom allt mer.

När jag tänker på honom märker jag att jag fortfarande blir förbannad inombords. Långsinthet är oklädsamt. Och jag undrar om det fanns något annat som han gjorde som jag har förträngt. Högstadietiden var jobbig på grund av mobbing, men jag har inget minne av att han deltog i detta.

Jag närmar mig klockaffären. Trots att han ser ut att ha 15 kg extrabagage lyser ögonen av självförtroende när han pratar med några tjejer. Jag hälsar inte. Det skulle inte falla mig in. I stället gottar jag mig inombords åt det kroppsliga förfallet. Rätt åt den djävulen.

Inte så liten och rapp längre.

Med ”om” kan man få ner Paris i en flaska

Ödet. Även om jag ogillar tanken på att allting är förutbestämt, så känns det både lite spännande och läskigt att varje steg jag tar obönhörligt skulle leda till ett förutbestämt öde.

Under helgen började jag fundera på hur allting egentligen blev som det blev. Jag är 33 år och tillbaka i min gamla hemstad. Fru, hus, hund. Check. Och jag började tänka på alla ”om” som tog mig hit.

För tolv år sedan bodde jag i Vårberg (dock inte med keffa jeans hängande) hos min barndomsvän Peter, som studerade på Handels. Själv jobbade jag på McDonald’s på Östermalm. Vid den här tiden på året hade jag nyligen gjort högskoleprovet och förbättrat mina chanser att välja studieplats till hösten.

Mycket av den lediga tiden gick åt till att bläddra i broschyrer för att hitta vilken utbildning jag skulle välja. Idag är jag inte säker på vilka jag valde emellan, men jag vet att Örebro var på tapeten. Dessutom var jag intresserad av möjligheten att bo kvar i Stockholm och studera lingvistik.

Söderifrån kom locktoner, närmare bestämt från Östgötaslätten. I Norrköping fanns en annan barndomsvän, Andreas. Han studerade till civilingenjör vid Campus Norrköping sedan tre år tillbaka. Jag hade besökt honom och fått ett gott intryck av staden men aldrig reflekterat över att flytta dit. Han gjorde reklam för en utbildning som hette KSM, Kultur Samhälle Mediegestaltning.

Fyra månader senare satt jag på uppropet i Norrköping. Jag minns fortfarande den nervösa känslan i maggropen och hur spännande allting kändes. Bredvid mig satt en blonderad kille i rosa piké. När orden dansade ur hans mun förstod jag att han hörde hemma från samma län som mig. Han hette Linus och kom från Arvidsjaur.

Åren svepte förbi. Jag inledde tiden i Norrköping i en famn, följt lite väl snart av en ny. När den historien tog slut och jag cashat in 40 kronor (2*20) av en studiekamrat hade halva studietiden avverkats och en vänskapskrets formats kring något som kallades ”Klumpen”.

Hur vi hamnade där vet jag inte. Men här fanns bland annat Mr.Prozac, en ettrig kille från Västerås, en ”skallig liten råttunge”, en vid onyktert tillstånd smädande gotlänning, Sheriffen, en drömmande pers och annat löst folk.

En februaridag i början av 2003 ville Västeråskillen, även känd som Akki-boi på min ICQ, att vi skulle gå ut. Jag minns att jag var skeptisk. Levernet vid den tiden var rätt hårt och idag kan jag för mitt liv inte förstå hur man orkade dricka torsdag-lördag. Men jag begav mig tillslut till Klumpen i min Morrissey T-shirt. När jag kom dit sade Akki-boi att jag var snygg och jag minns att jag gick till Bergsbron med gott självförtroende.

Några timmar senare sitter jag med en tjej från Härnösand och filosoferar. Vi är båda rätt less på kroglivet, att hitta en tillfällig quick-fix som boostar egot och endorfinnivån för stunden. Vi sitter vid ett sidobord och pratar kring detta ämne när en tjej i baren framför oss vänder sig om. Jag säger: ”Henne ska jag prata med senare”.

Efter en stund står jag vid ett bord med Linus och min glade musikantvän från Köping, han som bar ICQ-smeknamnet Mr Prozac. Plötsligt märker jag att tjejen jag sett i baren står vid bordet bredvid oss. Pulsen ökar. Jag säger ”Hejdå!” till mina vänner. Tar ett sidosteg till höger och i samma andetag ”Hej!” till tjejen.

Idag pussade jag hejdå till henne och tog med mig vår valp till hunddagis. Jag är tillbaka i staden som förut symboliserade tonårsångest, nu i stället framtid och glädje. Och jag är tacksam för alla ”om” som lett mig hit.

Tänk om Andreas pluggat någon annanstans som också hade en attraktiv medieutbildning? Tänk om jag inte hade kommit in med resultatet från mitt högskoleprov? Var hade jag landat då? Tänk om jag inte hade hamnat bredvid Linus på uppropet? Hade han då varit den fine vän som han är idag? Tänk om något av mina förhållanden innan 2003 hade hållit längre? Tänk om jag hade stannat hemma den februarikvällen i stället i min lilla studentlya? Om jag inte hade haft modet att gå fram till henne? Tänk om hon hade gått någon annanstans just den kvällen? Hade vi hittar varandra ändå innan studietiden var över ett år senare?

Jag har ofta hört sägas att valfrihet är det jobbigaste i dagens samhälle. När jag skulle välja gymnasieinriktning fanns det högst en handfull val att välja emellan. Idag är valmöjligheterna oändliga.

Jag vill ändå tro att vi  väljer de steg vi tar och att man är ansvarig för den riktning som livet tar. Men mitt i alla dessa val vi måste göra så känns det rogivande att tänka på ödet. På slumpen, alla ”om” som tar oss någonstans varje dag. Och att någon eller något sitter vid styrspakarna som en Master of Puppets.

Vissa skulle säkert kalla det en gudstro. Och visst stod jag inför gud och alla Klumpenkamrater för 2,5 år sedan och svor att älska min fru, oavsett vilka kort jag får på min hand.

Men du kommer aldrig får höra mig säga att jag tror på gud.
Eller det kan jag inte lova.
Runt hörnet finns massor av ”om”.

Och man vet aldrig vart de leder.

Det oprovocerade våldet

Tags

, , ,

Hej!

Jag har inte skrivit blogg på länge nu och jag är ringrostig. Jag har något att berätta. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det eller vad jag egentligen vill att det ska leda fram till, men jag behöver skriva det nu. Det kommer att bli ostrukturerat och långt, men nu skriver jag det i alla fall:

Det var en kväll i Köping för många år sedan. Jag hade varit på Folkets Park och firat att mitt andra år på Ullvigymnasiet var över; nu väntade sommarlovet och ledigt. Jag var glad. När jag kom hem insåg jag att jag glömt min cykel vid parken och vände för att gå och hämta den. På vägen mötte jag tre killar som kom mot mig i grupp, varav den första av dem tog ett par steg rakt mot mig och knuffade mig i bröstet.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag förstod genast vad som höll på att hända och backade ett par steg och förklarade att jag inte ville ha något bråk. Men att prata var meningslöst. Han som knuffat mig var helt svart i blicken. Som ett rovdjur på jakt, helt oresonlig. Mer hann jag alltså inte säga förrän det första slaget träffade mig rakt över vänsterörat och jag segnade ned på gatan. Flera slag följde, jag minns inte hur många, jag försökte bara skydda mig så gott jag kunde. När jag kom till sans var killarna borta och jag låg kvar på gatan och försökte samla in vad som hade hänt. Jag lyckades ta mig på fötter och kom fram till Folkets Park där min cykel stod parkerad. En polispatrull var på plats utanför parken och de förstod genast att något var fel. Jag själv förstod inte så mycket, jag var ganska groggy, men jag har fått höra efteråt att jag var blodig i hela ansiktet.

Jag lyckades ta mig hem för egen maskin och väckte mina föräldrar som blev skräckslagna. Pappa skjutsade mig till akuten där de kunde se att trumhinnan på vänsterörat var spräckt. Som tur var hade jag inte fått några värre skador än så. Det var svårt att repa med bandet de kommande veckorna och jag var rädd för att min hörsel skulle bli permanent nedsatt på vänsterörat, men det läkte lyckligtvis ihop bra.

Polisen fick tag i killen som slagit mig, det blev rättegång och jag fick ett skadestånd. Köping är inte en stor stad, och ganska snabbt fick jag höra av en kompis vad motivet för misshandeln var. Han som slog mig hade känt ett behov av att få klappa till någon. Jag råkade vara på fel plats vid fel tid.

En annan kväll, några år senare, var jag och ett kompisgäng ute på en krog i Norrköping. Det var ett stort nöjespalats med många barer och dansgolv och när en av kompisarna försvann delade vi upp oss för att leta efter henne. Jag fann henne vid ett bord där hon satt och pratade med en kille.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag sade till min kompis att alla letade efter henne och att vi började fundera på att gå hem. Då reste sig killen hon pratade med och gav mig ett hårt slag rakt över munnen. Oturligt nog drack jag vatten i samma ögonblick. Vattenglaset for in i en närliggande pelare och krossades, och tog med sig en medelstor bit av en av mina framtänder på vägen. Killen hann utdela ytterligare två, tre slag och jag backade undan. Vakterna fångade upp det hela och jag kom undan ganska lindrigt. Dock behövde jag besöka tandvården och sätta på en krona på tanden som blivit sönderslagen och jag ångrar fortfarande att jag inte anmälde händelsen.

Medan jag bodde i Norrköping var jag också väldigt aktiv med musiken. Jag hade precis släppt en soloskiva och åkte till Köping för att spela på stadens stolthet, rockklubben Smedjan. Det var fantastiskt roligt att få åka till min gamla hemstad för att spela, men också för att visa upp scenen där för musikerna jag hade med mig som gäster för kvällen. Spelningen var en succé och efteråt när vi satt i logen och drack öl kom vi fram till att vi borde utforska Köpings krogliv. Jag och musikerna, tillsammans med en tidigare flickvän till mig och en kompis, gav oss ut på stan. Vi hann inte många meter innan vi träffade på ett gäng killar.

Vi hade aldrig sett killarna förut.

De for på oss direkt. Vi försökte prata oss ur det, men det gick inte. Jag kände inte igen killarna, men jag kände igen deras blickar. De tomma svarta hålen där ögonen skulle vara sade allt. Jag förstod vad som skulle hända och det fanns ingen utväg. Allt gick extremt fort. Det blev ett fullständigt kaos. Jag blev nedsparkad av två killar som hoppade på mig. Jag minns att jag låg ned på gatan och försökte skydda mig från sparkarna. I det ögonblicket tänkte jag “Ska det sluta så här?”. Jag trodde att jag skulle dö. Det är en vansinnig, obeskrivligt hemsk känsla att tro att man ska dö. Jag vill aldrig någonsin känna så igen.

Min tidigare flickvän och kompisen blev upptryckta mot en vägg och jag kommer ihåg hur förnedrande maktlös jag kände mig där jag låg på marken, oförmögen att göra något. Jag såg hur trombonisten i bandet fick en gatsten drämd i ansiktet.

Vi kunde inte slåss. Några av oss kunde däremot springa ganska fort och de lyckades ta sig därifrån. Exflickvännen, kompisen och bandet skingrades och förövarna med de flyende. Jag kom till slut på fötter jag också, och satte iväg. Jag sprang tills jag var säker på att jag var själv. Men jag var tvungen att hitta mina vänner.

Jag började smyga tillbaka på smågator och på vägen hittade jag trombonisten i bandet, gömd i en buske. Hela ansiktet var nedblodat och förvrängt i chock. Han behövde hjälp och samtidigt var gatorna för osäkra. Det enda säkra stället jag kom att tänka på som låg i närheten var klubben vi precis spelat på, så jag fick honom på fötter och började leda honom dit. Vi var ungefär hundra meter från klubben då två bilar sladdade in precis bakom oss. Ut hoppade åtta-tio killar och jag hörde någon ropa “där är de!”. Jag skrek till trombonisten att han skulle springa och springa för livet. Vi sprang allt vi någonsin kunde och hann in på klubben och lyckades låsa in oss i logen. Jag fick senare höra att några av våra förföljare hade lyckats ta sig in och bråkat innanför entrén innan de blivit stoppade av vakterna.

Exflickvännen och kompisen var inne på klubben tillsammans med några av musikerna. Men alla var inte på plats. En god vän körde bil den kvällen. Han ställde upp och körde runt mig i Köping för att åka omkring och samla ihop de övriga, vi åkte runt och letade. Medan vi letade fick jag syn på en polispatrull som hade tagit några av killarna som slagit oss och i det ögonblicket slog det slint i huvudet på mig. Jag tvingade min vän att stanna bilen trots hans protester, jag kastade mig nästan ut i farten och började springa rakt mot killarna. Jag var så förnedrad och kränkt och ursinnig och bindgalen på samma gång att det krävdes en avsevärd insats från en jättelik polisman för att hålla mig på avstånd från killarna jag skulle fram till.

Även denna gång blev det rättegång och det slutade med fängelsedomar, villkorligt och flera stora skadeståndsbelopp.

Flera gånger har jag återvänt och spelat igenom scenariorna i huvudet. Ibland funderar jag på vad som skulle hänt om jag kunnat slåss, eller om jag varit beväpnad. Jag hade med all sannolikhet gjort något jag fått ångra resten av mitt liv, så kränkt kände jag mig när det hände. Jag är glad att det inte blev så. I dag löptränar jag för att kunna springa förbannat fort när det väl gäller – min erfarenhet säger mig nämligen att jag inte kan snacka mig ur alla situationer.

Det här kom upp över ett par öl med goda vänner häromdagen och jag insåg att jag fortfarande inte pratat färdigt om det. Kanske kommer jag aldrig att ha pratat färdigt. Vid ett tillfälle för några år sen höll jag på att skita ned mig när några ungdomar hade snöbollskrig i närheten av mig; jag trodde att det skulle hända igen.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes 87 500 misshandelsbrott i Sverige under 2010. 85% av de misstänkta var män, och 60% av all anmäld misshandel drabbade män. Jag tycker mig höra alldeles för få berättelser från killar som blivit utsatta för det meningslösa och oprovocerade våldet. Jag tycker inte att det känns som att frågan har fått tillräckligt stort fokus. Det är bara en känsla jag har. Kanske för att det hänt mig tre gånger och för att jag väntat till nu med att skriva den här bloggposten.

Jag kan tycka att mäns våld mot kvinnor är hemskare än mäns våld mot män. Eftersom kvinnor ofta är fysiskt svagare än män har de sämre chanser att försvara sig. Samtidigt har jag följande att säga om möjligheten att försvara sig:

Först undrar jag vad “försvara sig” innebär. Att blockera slagen? Att klara sig så helskinnad som möjligt? Att prata sig ur situationen? Att springa därifrån? Att skrika kiii-yaaah! och göra som man gör på film? Att slå tillbaka?

Rent fysiskt är jag inte särskilt klen. Jag har i mina bättre stunder tagit omkring 100 kg i bänkpress och det tycker jag är helt ok. Men då jag blivit överfallen har rädslan tagit över. Det har gått så fort och jag har blivit så jävla livrädd att jag inte reflekterat särskilt mycket över vad “försvara mig” betyder eller om jag haft möjligheten att “försvara mig” eller ej. Det är min upplevelse av det hela i alla fall.

Jag skriver det här främst för min egen skull, det är skönt att sätta det på pränt. Och jag hoppas att det kan leda till att fler pratar om det oprovocerade våldet; jag hoppas framförallt att fler killar vill/vågar berätta. För jag behöver fortfarande prata om det, och jag är säker på att det finns andra som behöver prata om det, som har liknande historier och liknande rädslor som sitter kvar efteråt.

Tack för ordet.

Till Pappa

Tags

, ,

Ibland blir jag frustrerad på att vi är så otroligt duktiga på att säga jag älskar dig i vår familj, men sämre på att säga mer.
Jag kan sakna orden som bekräftar den jag är och min kapacitet som människa, inte bara att jag är en familjemedlem.
Därför tänkte jag börja.

Idag fyller du 60 år.
Det har varit år fyllda av både glädje och sorg.
Du har gått från rebellisk 70-talskommunist till kristen småbarnspappa till hårt arbetande man med utflugna barn.

Du har gjort val som gett dig all glädje. Blivit frälst. Gift dig. Skaffat barn.
Byggt två hus och otaliga möbler. Uppfunnit lagningar och omöjliga lösningar. Löst en tuff ekonomi utan att tappa glädjen. Stöttat tre barn till självständighet och personlig lycka.

Vissa dagar har varit jobbiga. Du har förlorat ett barn.
Du har stressat och gjort allt för andra och glömt bort dig själv.
Ibland har du kommit ihåg dig själv och blivit förbannad för att barnen minsann alltid får välja TV-program, men nu är det nog och du äger fjärrkontrollen! (true story)
Jag gissar att du har anklagat dig själv, ältat gammal skit, haft dåligt samvete och undrat över val i livet – precis som alla andra människor här i världen. Precis som jag.

Ibland säger jag åt dig att du ska ta hand om dig själv. Jag kan nämligen inte sluta tänka på en bilresa upp till Umeå, bara du och jag, då du med lite för mycket avstånd i rösten sa att du hade begravt dig i arbete efter att Sara dog. Du sa det med undertonen av att det finns de som har det värre.
Och det gör det ju. Och jag beundrar dig storligen, och är övertygad om att grunden till mitt egna sociala engagemang beror på ditt stora hjärta. Men, älskade pappa, det förminskar inte dina känslor.
Därför oroar jag mig för dig när du pratar om hur du stressar och inte sover. För jag tror nämligen att du inte har det i dig att vara egoistisk. Inte ens så där lagom egoistisk som man måste vara för att överleva. Och jag vet inte om man kan lära gamla hundar att sitta, men är det något jag önskar för dig så är det just det; att du ska ta för dig och ge dig själv tid som du aldrig gjort innan. Det förtjänar du, och det är tid att du inser det nu.

Du äger en fantastisk yrkesskicklighet i ditt snickeri. Jag tror inte att du vet att jag tycker det. Ibland tror jag att du inte kan ta åt dig när jag ger dig komplimanger, men jag menar det verkligen. Jag är stolt över dig.
Du har erkänt själv att du är dålig på att delegera, och därför har jag inte lärt mig så mycket av all kunskap du besitter, men jag tänker att det inte är försent än. Kan inte jag få titta och lära mig? Vare sig det gäller att spika i en spik i ett fönsterfoder, beskära träd eller mer avancerade snickerigrejer så är jag intresserad av att förstå och lära mig. Du har ett sånt öga för de tekniska lösningarna.

Men om vi ska bortse från hur duktig på något man är eller ej. Det är ju trots allt inte det som är viktigt (har jag nästan lärt mig efter 27 långa år). Den du är i dig själv är så fin.
Du kan leva dig in i andras situation. Det tror jag att jag har fått av dig, och det uppskattar jag mycket.
Du plockar upp liftare för att du minns hur jobbigt det var när folk körde förbi dig. Du fortsätter vara med i facket för solidaritetens skull. Du tar dig alltid an de som inte har någon annan; det är därför Rune som aldrig bott någon annanstans än i småsamhällen på den gotländska landsbygden har en irakisk vän i Malmö som kallar honom chefen. Bland andra.
Du hankar dig fram på skol-engelska och skol-tyska som om det inte fanns någon morgondag. Det modet har jag aldrig haft.

Du har också en lojalitet som är så hedervärd. Du tog hand om din mamma när hon blev gammal och sjuk och du svek inte. Dels för att du älskade henne så klart. Men dels tror jag för att du hade lovat farfar, och för att inget annat helt enkelt fanns på kartan i din värld. Det är starkt och fint.

Så grattis till dina 60 år, fina pappa.
Ibland sipprar det upp till ytan små funderingar från dig om huruvida du har begått fel i din papparoll. Låt mig svara: ja. Lika många fel som jag kommer begå med mina barn. Men så är det att vara människa. Och med allt det som står här ovan kan jag säga att de misstagen bleknar.

Men jag skulle nu vilja att vi lovar varandra ett par saker:

1. Man får säga det man tänker och känner. Bättre att vara rak och diskutera något, än att hinta och hoppas att den andre förstår.

2. Vi gör en pakt om att sluta stressa. Det här trycket över bröstet som legat på mig de senaste veckorna är inget jag vill ärva av dig. Jag vill ärva alla andra egenskaper jag skrivit här, men inte det! Och för att klara det måste vi tänka lite mer på oss själva – man får faktiskt det.

Jag kommer att kontrollera så att du arbetar mot de här målen.

Stort grattis från lintotten som älskade att sitta på din rygg medan du ”letade” efter henne i alla skrymslen och vrår för att till sist hitta henne i spegeln. (Naj men däär är diu jo!)

Det finns så många kärleksfulla minnen.