Fast jag inte sett dig på så länge

Tags

Jag minns det tudelade nattduksbordet. Ena halvan var vit, andra röd. Jag minns också klockradions illröda siffror som en ständig påminnare om tid och rum.

Jag har uttalat de tre orden till flera flickvänner. I vissa fall i rent tonårssammelsurium, i andra fall – med backspegeln rätt justerad – i bara ren naivitet och förhoppning om något jag skulle vilja känna.

För vem vill inte känna den där känslan? Att allt är Percy Sledge-perfekt. Säg åt mig att sova i regnet och jag gör det. Kärleksfulla ögon som aldrig ser något fel.

Det var mörkt, tiden hade dansat in bortom småtimmarna. I mörkret, utan möjlighet att tolka varandra genom blickar, ligger det mycket magi och ångest. Jag minns när vi låg där i sängen. Jag kände känslan komma. Nu kommer det. Snart!

De. Tre. Orden.

Första gången någonsin. Livet är perfekt. Första kärlekens magi. Jag tittar på klockan på det rödvita bordet. Tänker att det här ska jag minnas. Det här är något stort.

Femton år och några famnar senare finns ändå några sådana här minnen kvar, även om detaljer – som klockslag – sakta försvunnit ur minnet. Varje relation, hur den än slutar, lämnar dock alltid ett spår någonstans.

Tänker jag på dig ibland
Det var något som fastnade på mig.
Något som aldrig riktigt försvann

Advertisements

Bouteille

Tags

,

År 1989 sitter en pojke vid köksbordet och lyssnar på en termos. Den är stor och vit, med bruna blommor, en bred pip och små svarta fläckar som inte går bort.

Vid spisen står hans mormor och steker plättar. Perfekta, guldbrända plättar med hallonsylt och hemmagjort äppelmos och mjölk ur kanna och allt och allt och allt. Det glöder i gommen, det fräser och skvätter vid spisen, men termosen låter högre ändå.

Den tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror pojken, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han trycker och vrider och klappar och smäller. Och det tjuter.

Pojken undrar om hans mormor hör ljudet, men hon steker och sjunger och inget annat kan höras bort dit. Han hojtar och bråkar och retas, men hon hör inte ens det. Och fortfarande tjuter det. Tjuter och tjuter och tjuter.

Han tror att han är på väg att bli galen.

Tiden går och han glömmer ljudet. Smaken är kvar, och minnet är kvar, men känslan är borta sen länge. Han växer och åldras och tänker och tror.

År 2012 är det borta sen länge. Plättar och äppelmos, termos och mjölk. På skrivbordet står en smutsig vattenflaska, solkig och gammal och trasig. Där bredvid en kopp kaffe som tröttnat och dött. Och sen tror han att han är på väg att bli galen.

Det tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror mannen, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han flyttar och knackar och dricker och skriker. Och det tjuter. Tjuter och tjuter och tjuter.

Ett one night stand som helt enkelt aldrig tog slut

Tags

, ,

Det är som att jag följde med honom hem och sedan bara blev kvar. För det fanns ingen anledning att göra något annat. Timmar och timmar och timmar med samma sällskap och ändå fanns det liksom inga skäl att inte. Aldrig.

Dom sa att jag skulle falla för honom. Tidigt. Men jag försäkrade att nej nej. Sedan blev det ju så ändå förstås, vem som helst hade kunnat räkna ut det, men man är ju inte vem som helst heller.

Fast hur hade jag kunnat låta bli att falla? All tid och energi som jag inte lagt på att grubbla. Inte på att fundera, inte på att älta, inte på att ifrågasätta. Allt som bara varit självklart och enkelt, även om olika förstås och inte alltid, men ändå så rätt. Alla tankar som slutat rispa och rusa.

Man kommer på sig själv med att inte räkna och sedan gör man det ändå och inser att det har gått nio hela månader. Och man köper en jävla lägenhet ihop, för varför skulle man egentligen inte? Och det är ju det man hoppas på, jämt. Att det aldrig ska finnas några skäl att göra något annat.

Orosmonstret

Tags

Jag vet inte hur många generationer bakåt det levt som en parasit i vår familj, men minst tre skulle jag säga. Farmor som inte kunde sova om inte sonen ringde från andra sidan Östersjön och förklarade att Gotlandsbåten även denna gång klarat överfarten utan att sjunka till havets botten. Detta på tiden innan mobiltelefonin ska nämnas, så det var först vid ett-snåret på natten när vi anlänt hos mormor och morfar – fyra timmar efter ankomst till Oskarshamn – som samtalet kunde ringas. Farmor suckade även så där lite tungt och sa att “om man får leva” så kunde det bli av det som skulle göras. Min faster berättade för mig att hon som lilla minstingen, sladdbarnet i familjen, gick in och lyssnade om farmor andades på natten – jag menar, det var ju inte säkert att hon skulle leva så länge till, det sa hon ju själv!

Mamman min lånar nervöst ut sin pengaförvaringspåse, att ha under kläderna när man rör sig i storstan utomlands, och säger lite försiktigt (för hon är alldeles för snäll för att vilja oroa mig) att man har ju sett så mycket i programmet Fuskbyggarna, när det är tal om offert från hantverkare.

Pappan min sålde nästan fritidstomten igen efter ett par månader bara, eftersom endast planerandet av husbygget i sig drog upp stressnivån högt över vad han kunde hantera.

Själv känner jag hur det kryper upp och slår sina klor i mig titt som tätt. Jag drömmer mardrömmar om att sambon träffat någon annan. Om kolumn efter kolumn med arbetsrelaterade sifferuppgifter. Drömmer att tänderna trillar ut. Sitter och funderar på om jag kommer bli alldeles ensam – då om två år – när vi ska flytta ut på landet. Förvägrar mig själv jobb innan jag ens sökt dem, för jag kan ju inte riktigt försvara att jag pratar flytande franska längre, som det står på CV:t. Oroar mig för att jag inte gjorde tillräckligt under min tonårstid då jag var inåtvänd och deprimerad och hade hundra regler för mig själv, det är det ju för sent att ändra på nu – men inte för sent att oroa sig för minsann! Tänker att det är bäst att njuta av sin kropp nu när den är ung, frisk och fast för redan efter första barnet kommer det ju gå utför, och sexlivet ska vi inte ens tala om när vi nått den punkten, platonisk kärlek får det bli – leva för barnen och trädgården och sånt…JÄVLA OROSMONSTER!!!!!

Så nu är det slut på allt det där. Monstret ska dö. Det ska dränkas i en djup tjärn, instängd i en mörk säck, skrikandes för jäves. Och det ska inte få ett uns medlidande.

Hej då Orosmonster.

Stöd till en som krigar

Tags

, ,

Är du tillbaks från semestern nu? Eller är du rent av på semester? Eftersom du läser det här så förstår jag att du har en stund över. Skönt, det är dig väl unt. Låt mig då ge dig ett förslag på vad du kan göra.

På den här bloggen skriver vi om viktiga och oviktiga saker. Ingen av oss aspirerar väl på storheter eller superlativ så vitt jag vet och det är helt i sin ordning. Men det finns de som skriver om viktiga saker och som använder sitt skrivande för att åstadkomma något större. En sån vill jag slå ett slag för idag.

Mon Tracteur har en vän som heter Fröken Ekoreko. Det är hon som förtjänas att ytterligare lyftas och läsas idag. Fröken skriver ibland om det som folk skriver om mest. Fina dagar, regniga dagar, vad som är roligt och vad som är vardag. Men hon skriver också om det som är sjukt viktigt: miljön och vad vi gör, inte gör och kan göra för att påverka den. Det är något som jag lägger mycket tid på att fundera över och jag läser på daglig basis om det på le world wide web. Det som gör att jag alltid läser Frökens blogg och som i mitt tycke skiljer ut hennes texter från andras är att hon skriver om det praktiska i vardagen som du och jag kan påverka utan att hänge sig åt esoteriska svärmerier om miljörörelsen, underbyggt med fakta. Konkret och samtidigt både läs- och tänkvärt.

Idag är Fröken frustrerad.

Ibland kan jag bli lite uppgiven över att de mest lästa inläggen på den här bloggen är receptinlägg på saft och kakor eller hur man lättast gör rent en bränd kastrull. Det känns lite som en skymf mot alla de  skitviktiga brinnande miljöinläggen jag skrivit. Som jag värkt och frustat fram. Som fått fingrarna och hjärtat att blöda. Som tagit flera dagar att skriva. Som kanske tagit lika många dagar att läsa?

Därför vill jag ge henne mitt stöd idag och jag hoppas att du gör det också! Gå in och läs hennes blogg. Lägg till den i din blogg-feed och din google reader. Läs det hon skriver och ta till dig det. Om du inte mäktar med att själv vara en kämpe: gå i vilket fall in och läs och låt det ligga och svettas i bakhuvudet och subliminalt sippra fram som ångan från de dumplings du helt säkert kommer äta till middag ikväll, imorgon eller nästa tisdag. Läs och lär, för det hon skriver om handlar inte bara om hennes eget engagemang utan lika mycket om maten du själv stoppar i dig, om kemikalierna du smörjer in dig med och giftet som du städar ditt hem med.

Plus, du får skitbra recept på flädersaft!

 

Ljudet och livet

Plötsligt tänker jag återigen på den blinde superhjälten Daredevil. Några dagar tidigare hade en gammal vän sågat filmen vid fotknölarna. Ben Afleck. Pfft! Filmen kanske inte lämnade några större avtryck för eftervärlden och det finns sannolikt inte så många ungar, med friska ögon, som drömmer om att vara Daredevil (även om jag nog tror han kan vara en bra förebild för de med begränsad syn)

Hur som helst. Daredevil tappade synen som liten, men fick i stället en förbättring av sina andra sinnen. Dessutom utvecklade han “a kind of radar sense”. Hur det funkar har diskuterats genom årtiondena, hans supersinne har beskrivits både som just en radar och en sonar. Daredevil ser ljudvågorna i rummet och skapar sig helt enkelt en bild av detta.

Rätt häftigt ändå.

Jag kan inte bestämma mig i vilken av de två skärmarna jag ska titta på. Om jag
inte visste vad jag skulle titta efter så skulle jag nog vara helt vilsen. Bilden har en sepiaton för att göra det mer tydligt, men det känns som att tonen nästan ger en motsatt effekt.

Ljudet skickas genom gélen. Ekot formar en bild av liv. Jag tänker på teveserien Vänner när Ross och Rachel är hos barnmorskan som säger att “Där är det, ser
ni?”, och Rachel låtsas se – trots att hon inte gör det. Men här är allt så tydligt. Ivriga rörelser från något som utifrån knappt är synbart, och som inte är mycket större än en rotfrukt. En hand, en till. En fot, en till. Fem fingrar på samtliga.

Jag har föreställt mig det här ögonblicket så länge. Funderat över om man kommer att bli rörd till tårar. Men i stället sitter vi mest som på nålar och hoppas att allt ser ok ut under den väldigt narrativa undersökningen. Tre sekunder av tystnad är för länge. Känns som en evighet och rymmer så mycket oro.

Men så kommer orden ur hennes mun. Allt ser jättebra ut, eller vilket superlativ hon nu använder. Anspänningen är för stark för att kunna ta till sig mer än att vi faktiskt kan gå härifrån med glädje och lättnad.

Och att vi nu kan berätta att vi ska bli föräldrar.

Je suis faible

Tags

Uppgivenheten.

Ibland är den stark alltså. Jag läste en text en gång – om varför jämställdhetsdebatten var snedvriden; om att kvinnor dubbelarbetar mycket mer än män gör; att det inte syns i de nationalekonomiska kalkylerna – och att vi inte diskuterar det som egentligen är viktigt och gör skillnad. Jag bör understryka att detta var på det sena 90-talet (även om inte mycket förändrats sedan dess). Det var hursomhelst 10-15 år sedan, och även om jag inte minns vem som skrev texten så minns jag att den gjorde intryck på mig – och det är den text jag minns nu.

Jag är den ensamstående mamman, yrkeslivet och patriarkatet. Allt i ett. På ett annat sätt.

Så tänker jag, och kommer inte ens nära.

Det är svårt att balansera tid, kapital och produktionsresurser. Om jag inte producerar på jobbet så förtjänar jag inte min lön; om jag inte har min lön kan jag inte spendera socialt (och monetärt) kapital med mina vänner; om jag spenderar för mycket tid med andra människor så försakar jag min flickvän (eller, ännu värre, mig själv); om jag inte träffar min flickvän så kan jag knappt kliva upp ur sängen – och om jag inte klev upp ur sängen för att producera på jobbet, så skulle ingen hata mig mer än jag själv. Se ovan och repetera.

Det är, i korta drag, mitt enkla liv – och jag orkar faktiskt inte med ens det.

Jag har ingen egen familj, ingen förmögenhet, inget fritidshus, inga sjukdomar, inga hobbies, inga vidare ambitioner. Inget alls att ge upp eller omvärdera. Och så tänker jag på människorna som har allt sådant.

Uppgivenheten slår mig som en slägga. Därefter kommer beundran.

En ursäkt och ett tillkännagivande

Tags

, ,

Man ska ha klart för sig att det är vare sig mycket eller många ansvar som vilar på mina axlar – men en lott som jag självsvåldigt tagit på mig att förvalta är att varje år utse “Sommarens låt”. Och inte ens det klarar jag av, tydligen.

Vinnaren i den prestigefulla tävlingen utses vanligtvis omkring Kristi himmelsfärds dag, det vill säga i maj månad någon gång. På grund av diverse forces majeures såsom den pågående eurokrisen har processen i år både förskjutits och förbisetts, vilket blott är att beklaga. Mina kära bloggkollegor Gustav och PA gjorde mig dock idag uppmärksam på detta faktum, och passade i samma andetag på att anklaga mig för det undermåliga sommarvädret.

 

https://twitter.com/OldStrandberg/status/225132741010788354

 

Själv tror jag inte ett smack på detta sistnämnda; alla vet att om det åskar på tre konungars dag kommer syndafloden, och jag är inte nämnvärt att klandra för detta. Men eftersom jag själv snart ska ha semester så kan jag väl ändå åta mig att bära både hundhuvud, svångrem och hängslen. Därmed: Sverige, förlåt mig.

Med det sagt skulle man nu kunna tro att exempelvis Carly Rae Jepsen, Loreen eller Panetoz skulle ta hem den ärofyllda titeln – men då skulle man ha fel. Processen för att utse Sommarens låt har mindre med popularitet eller medial uppmärksamhet att göra, än med ett antal fullständigt godtyckliga faktorer som är för irrelevanta för att nämna här.

Låt mig nu istället, i bästa schlagertradition, ringa ut det gamla året genom att presentera förra årets Sommarens låt, en härlig engelsk folkdänga från gubbarna i Oysterband: närmare bestämt Everywhere I Go.

 

 

Kuriosa: frontmannen Ray “Chopper” Cooper, allmänt (?) känd för att hångla upp damer på olika festivaler i Dalarna med omnejd, är numera enligt uppgift äktad med en svenska. Det är oklart huruvida kvinnan i fråga är dalkulla, men jag tyckte av någon anledning att det var värt att nämna här.

Hursomhelst. Nu när formaliteterna är avklarade, så ger jag er utan vidare omsvep Sommarens låt: Yane – Radioshadow.

 

 

Det är härmed en oerhört exklusiv och högkvalitativ skara låtar Yane gör sällskap. Hjärtliga gratulationer till alla inblandade – däribland Gustav, PA, och mig själv.

Sommarens låt – historik
2008: Rick Ross – Hustlin’
2009: Bon Jovi – You Give Love a Bad Name
2010: J Geils Band – Centerfold
2011: Oysterband – Everywhere I Go
2012: Yane – Radioshadow

Eventuella frågor ställs med fördel till Ray “Chopper” Cooper. Tack för uppmärksamheten.

Gästspel: Det står en kaffemugg bredvid kaffeautomaten

Tags

,

Titel: Det står en kaffemugg bredvid kaffeautomaten
Författare: PRAKTIKANTEN
Datum: 2012-07-12

Det står en kaffemugg bredvid kaffeautomaten. Den har stått där ett tag nu. Innan stod den i automaten, på den lilla avsatsen under pipen där kaffet kommer ut men så kom någon som ville fylla på kaffe så kaffemuggen fick flytta på sig. Muggen står nu på bänken bredvid och väntar på sin ägare när nu denne behagar dyka upp.

Muggen är antikvit och bullig till sin utformning och har ett stort rundat öra där handens alla fingrar får plats. På muggen finns ett tryck, det står; Cup Of Joe. Muggen är luggsliten och gammal, den är kantstött på vissa håll och sprucken. När muggen är tom kan man se kulturlager av kaffe nedför innerkanterna som slutar i en mörk och rund botten som trots idoga insatser med diskborste och Yes omöjligen kan bli antikvit igen. Det har gått för långt, helt enkelt.

Folk börjar nu passerar i korridoren, förbi skänken där muggen står placerad. Vissa sneglar eftertänksamt åt muggens håll och slås av ett visst obehag. Det är sällan man ser en ensam kaffemugg full med kaffe. ”Det är minst två knapptryck från automaten i den där”, tänker någon. Ofta när man ser en ensam kaffemugg är den tom. Urdrucken och slentrianmässigt placerad på något bord i nått fikarum för någon annan att se efter. Det händer alltför ofta på arbetsplatser och kontor, att muggar lämnas ensamma åt sina respektive öden. Men denna mugg, vår mugg på skänken bredvid kaffeautomaten, är ju fortfarande full av kaffe och helt uppenbart lämnad vind för våg utan minsta smutt. ”Varför”, tänker någon. ”Varför en ensam kaffemugg?”

En kvinna stannar till vid diskhon och börjar diska ur sin mugg. Den är också vit och är prydd av stora svarta versaler som skriker FARMOR ut i korridoren och mot förbipasserande. Hon sneglar mot den ensamma muggen med sitt kaffe och ser sig om efter dess ägare. Hon kan inte påstå att hon känner igen muggen trots att hon arbetat här i många år. Hon känner arbetsplatsen väl och betraktar sig själv som något av en inventarie på kontoret. Men muggen där på skänken kan hon inte placera. Kanske någon på besök som fick låna en lånemugg och som helt oväntat blivit tvungen att springa in på toaletten. Men minuterna går och denne någon verkar inte komma tillbaka. Muggen står kvar ensam.

Kvinnan, som för övrigt heter Kristina, placerar sin egen FARMOR-mugg i kaffeautomaten, på avsatsen under pipen där kaffet kommer ut och trycker på cappucino. Automaten brummar igång, stånkar och frustar, piper och visslar, och Kristina hon väntar, fortfarande med blicken på muggen där på skänken och på dess svarta och ogenomträngliga innehåll. Hon tittar på klockan. Hur länge har den stått där? Fem, kanske tio minuter. Är det någon som vet?

Bosse passerar plötsligt förbi på snabba och sandalbeklädda fötter, med håret på ända och skjortan slarvigt instoppad i manchesterbyxorna. ”Vems är det här?” frågar Kristina men Bosse skakar på huvudet och svarar ”vet inte” innan han rundar hörnet där framme. Är det någon som vet?

Kaffeautomatens tirad kommer till ett våldsamt avslut varpå ett efterföljande litet tjut alltid markerar att nu är det bra igen. Nu är jag klar. Kristina tar sin FARMOR-mugg och lämnar korridorspentryt bakom sig. Hon har andra bekymmer idag än vad en ensam mugg någonsin kan representera. Bekymmer som stavas fakturering. Muggens ägare kommer att dyka upp och gör denne inte det får vi se vad som händer. Då får den väl stå kvar, tänker hon. Muggen. För ingen annan kommer väl att ta hand om en ensam mugg med kaffe. Det har väl aldrig hänt i världshistorien av muggar att någon skulle förbarma sig över en ensam mugg med kaffe. Det vågar man ju inte, den kan ju tillhöra någon som inte vill ha sitt kaffe uthällt och sin mugg diskad. Kristina lämnar därför muggen men muggen lämnar inte Kristinas tankar.

Müsliblogg

Tags

,

20120701-204147.jpg

Jag har gjort egen müsli idag. Den blev god. Såhär gjorde jag: blandade ihop alla torra ingredienser och bredde ut på en plåt. Ringlade över olja och lönnsirap och rörde ihop. Rostade i ca 15-20 min på 200 grader (det blev lite lite bränt, så 15 min är nog bättre än 20). Hackade fikon och aprikoser och strödde över den rostade müslin. Hällde upp i en lufttät burk!

5 dl havregryn
1 dl kokosflingor
1,5 dl hasselnötter
1 dl pumpafrö
salt
kanel
kardemumma
olja
lönnsirap
fikon
torkade aprikoser