Smällen är som en blixt på en mörk kvällshimmel. Jag vacklar åt sidan, känner hur det pulserar i vänster öga. För en sekund undrar jag vad som egentligen hände.

Hans kropp roterar åt vänster sida. Rörelserna är oberäkneliga, svårtolkade. Innan jag ens hunnit konkretisera en tanke efter den första smällen kommer nästa. Näsan pulserar, huvudet kastas instinktivt åt sidan. Men, lyckligtvis, är det inte alltid såhär.

De små händerna trevar sig fram, känner på min panna, min näsa, min kind. Det som alldeles nyss var alarmet efter en mardröm faller i glömska. Andningen lugnar ner sig. Med händerna på mitt huvud, en på min näsa, en på min kind så infaller sig lugnet igen.

Tiden står stilla. I detta ögonblick finns varken transferfönster, jobbångest eller ens en enda ren och klar tanke. Bara en känsla av att vara komplett, lycklig.

Om fyra fredagar, 28 dagar, påbörjas en 10 månaders lång pappaledighet. Den kommer, med all säkerhet, kryddas med högerkrokar och oförutsägbara nattningar. Men, framförallt, så kommer dessa månader fyllas med dessa magiska ögonblick av ren lycka.

Jag kan inte bärga mig.

Lördag morgon. Ljuset letar sig in under rullgardinen. Jag har ingen uppfattning om tiden. Nyss drömde jag om att vi letade efter motorvärmarplats. Mitt i all problematik kastades jag in i verkligheten då min son, som ligger bredvid mig och sover, skriker rakt ut.

Huvudet bultar. Min fru mumlar om att hennes huvud håller på att sprängas. Jag vänder mig om. Vårt lilla resultat av kärlek ligger och tittar på mig med glada, klarvakna ögon. Han ler, jollrar.

Jag famlar efter mobilen. Samtidigt som jag gör det ber jag en stilla bön om att klockan i alla fall är efter nio, så vi fått sova ut. Klockan visar 08 prick. Fan. Jag lyfter upp min lilla son och smyger ut ur sovrummet. All tid jag kan vinna åt min fru är guld värd.

Kaffekvarnens malande fungerar som ett eko av mitt bultande huvud. Med en bebis i famnen rotar jag fram kaffekopp, fruktmusli och lite hälsofil. Ett gult kompakt mynt av konstgjorda vitaminer pyser i ett vattenglas.

Köksklockans gammeldags tickande förstärker bara huvudvärken, men den första klunken av kaffet mjukar upp sinnet. Morgonrutinen fortsätter. Vad har hänt runtom i världen inatt? Jag scannar av sportresultaten från andra sidan Atlanten, kollar Twitter och konstaterar att det var fest även igår för många andra.

Från babysittern kommer ett kontinuerligt flöde av babyjoller och ljud. Enligt gängse teori ska man efterhärma deras ljud och därmed ha någon sorts dialog med sitt barn. Så vi pratar med varandra. Han ler och skrattar när jag besvarar hans joller och grymtanden. 

Samtidigt hör jag hur det brakar till. Morgonbajset gör entré. När det sker i babysittern brukar det inte vara båda gott. Gungandet i takt med brakandet tenderar att förflytta bajset uppåt rygg och in i babysitterns tyg.

Men jag låter det ske. Det är för sent nu. Jag ställer undan kaffekoppen och lyfter upp min son och kollar ryggen. Jodå. 

Tvättlappar, våtservetter, joller, tvätt av händer. Det är så många moment och nytt bajs som upptäcks att man tillslut inte ens minns om man tvättat händerna efter den senaste upptäckten. Händerna blir tillslut torra som fnöske.

Det bultar fortfarande i huvudet medan jag smörjer in min son och tar på honom en blöja. Varsamt klär jag på honom sina kläder och går in i köket. Babysittern måste tvättas. Jag testar babygymmet, utan framgång. Vi sitter en stund i köket medan jag får i mig det sista av frukosten.

Tillslut börjar han vrida på sig och visa att han vill till sin mamma. Jag tittar på klockan. 09.08. Jag har vunnit en timme åt min fru. Vi smyger in i sovrummet. Jag lägger min son i hennes famn,  tar en mental stillbild och blir varm i hjärtat.

Det ligger ett nytt liv i min famn. Du är efterlängtad och älskad. Men att du är min son och vilka konsekvenser det får, det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Livet känns mycket mer naturligt och samtidigt så mycket mer otäckt på en och samma gång.

Det kanske låter lite paradoxalt, men detta nya liv påminner mig plötsligt ännu mer om döden och min egen dödlighet Jag hoppades att min farmor skulle få se mitt barn innan hon lämnar denna jord. Hon grät av lycka när hon hörde att min fru var gravid och lyckligtvis lever hon fortfarande, pigg och vital vid snart 90 års ålder. En stolt gammelfarmor.

Häromdagen sa min far till sitt barnbarn att ”Undra vad du gör när du är 30 år? Om vi lever lika länge som farmor så hinner du bli 30”. En dödlighetens käftsmäll. Ska ni dö? När då? Vad gör jag då? Hur kommer det att vara?

Jag har under julen försökt rensa ut saker som vi fick med oss i flytten. Saker som har överlevt en rensning, men som nu behöver ögnas en extra gång. Och jag tycker att det är hemskt. I mina lådor finns allt möjligt som, ur en objektiv synvinkel, är skräp. Men jag har förfärligt svårt att göra mig av med det.

Detta beteende är djupt rotat i mig. Varje gång jag flyttat från en lägenhet så har det varit smått traumatiskt. Så mycket minnen, även om det ibland bara varit en kort tidsperiod. Varje tidigare förhållande har jag klamrat mig fast vid, aldrig varit den som lämnat. Detta trots att det ofta varit den enda rimliga utvägen.

Men att säga adjö? Hejdå? Inget mer? Nej, det verkar inte ligga i min natur.

Döden och alltings ände är inget angenämt att släppa in bland hjärncellerna. De kemiska reaktionerna hindrar mig ofta från att jobba, i stället sitter jag och filosoferar. Livet är kort, en insikt som verkar drabba alla så småningom och nu även mig. Och vad gör vi av detta liv? Sitter på Twitter och följer folk som skriver strunt? Betraktar hur en miljon människor re-tweetar Justin Bieber bara för att han skriver ”Hej”.

Vad är det för värld vi lever i och som min son ska växa upp i? Hur kommer samhället att förändras? Blir det en ännu kallare värld, eller lyckas vi återfinna någon sorts solidaritet för varandra? Vem kommer du att bli och hur mycket ansvarar jag för din utveckling?

Kommer du bli mobbad, som din far? Kommer du vara lika naiv i din jakt på kärlek? Kommer du att gilla sport lika mycket som din far? Kommer du att gilla oss som föräldrar när alla tonårsproblemen hopar sig? Kommer du bli en praktiker, som din mor, eller en drömmare som din far?

Frågorna tar aldrig slut och svaren kommer jag kanske aldrig att få. Den ovissheten plågar mig. Men en sak är säker, det liv jag har skapat ändrar perspektivet. Om de här åren på jorden är allt som finns, om du verkligen är övertygad om att det är så, kan du då leva med hur du lever ditt liv?

Plötsligt tänker jag återigen på den blinde superhjälten Daredevil. Några dagar tidigare hade en gammal vän sågat filmen vid fotknölarna. Ben Afleck. Pfft! Filmen kanske inte lämnade några större avtryck för eftervärlden och det finns sannolikt inte så många ungar, med friska ögon, som drömmer om att vara Daredevil (även om jag nog tror han kan vara en bra förebild för de med begränsad syn)

Hur som helst. Daredevil tappade synen som liten, men fick i stället en förbättring av sina andra sinnen. Dessutom utvecklade han “a kind of radar sense”. Hur det funkar har diskuterats genom årtiondena, hans supersinne har beskrivits både som just en radar och en sonar. Daredevil ser ljudvågorna i rummet och skapar sig helt enkelt en bild av detta.

Rätt häftigt ändå.

Jag kan inte bestämma mig i vilken av de två skärmarna jag ska titta på. Om jag
inte visste vad jag skulle titta efter så skulle jag nog vara helt vilsen. Bilden har en sepiaton för att göra det mer tydligt, men det känns som att tonen nästan ger en motsatt effekt.

Ljudet skickas genom gélen. Ekot formar en bild av liv. Jag tänker på teveserien Vänner när Ross och Rachel är hos barnmorskan som säger att “Där är det, ser
ni?”, och Rachel låtsas se – trots att hon inte gör det. Men här är allt så tydligt. Ivriga rörelser från något som utifrån knappt är synbart, och som inte är mycket större än en rotfrukt. En hand, en till. En fot, en till. Fem fingrar på samtliga.

Jag har föreställt mig det här ögonblicket så länge. Funderat över om man kommer att bli rörd till tårar. Men i stället sitter vi mest som på nålar och hoppas att allt ser ok ut under den väldigt narrativa undersökningen. Tre sekunder av tystnad är för länge. Känns som en evighet och rymmer så mycket oro.

Men så kommer orden ur hennes mun. Allt ser jättebra ut, eller vilket superlativ hon nu använder. Anspänningen är för stark för att kunna ta till sig mer än att vi faktiskt kan gå härifrån med glädje och lättnad.

Och att vi nu kan berätta att vi ska bli föräldrar.

I dessa korridorer vandrar 60-talet anställda varje dag, om inte fler. Trots snart nio månader här vet jag inte exakt. Jag hälsar på dem alla, även om jag inte kan allas namn. Kanske lathet från min sida, men jag kommer inte i kontakt
med så många i mitt dagliga arbete. Ibland önskar jag att vi skulle ha en namnlek precis som i skolan. Alla personer ska räkna upp alla andras namn och verkligen lära sig. Det skulle vara något!

Att jag inte kan allas namn tynger mig en smula. Varje dag hälsar jag på någon och försöker sedan placera denna någon på först våningsplan, sedan avdelning och sedan försöka åtminstone komma på ett förnamn. Det brukar lyckas sådär. Ofta blandar jag ihop personer.

Efter att jag anställdes har det börjat två, tre nya personer här på kontoret. Jag har dessvärre inte hälsat på dem. När jag började fick jag gå en rundvandring och hälsa på alla människor. Det blev många händer, många hälsningsfraser. Men deras rundvandring måste jag ha missat.

Ibland kan jag se dem på håll, på väg någon annan stans och tänka att jag borde gå fram, presentera mig och komma ihåg vad denna nykomling heter. Gud vet att jag blivit hjälpt av de som kommit fram och snackat med mig sedan jag började. Men det har inte blivit av.

Häromveckan fikade jag och några andra kollegor med en av de nya killarna. Minns att samtalet kretsade kring klädkoder på företaget. Han sade att han hade en likadan kavaj som min, jag frågade vilket märke det var på hans skjorta. En Dahlin. Jag tror vi också snackade om träning. Jag tänkte säga att han ser riktigt fit ut och verkar vara en som tar hand om sig själv.

Förra veckan hade jag semester och åkte med familjen till Kroatien. Väl där märkte jag hur skönt det är att inte ha ständig tillgång till wifi. Någon enstaka restaurang hade gratis internet, plus att det på vårt hotell fanns ett svagt Internet som knappt nådde upp till vår balkong. Jag försökte att inte bry mig så mycket om jobbet, men noterade att chefen åkt till stugan efter en tuff jobbvecka.

Idag när jag klev in i mitt kontor, som jag delar med en kollega, så kändes det direkt att något var fel. “Det har hänt något, men någon kanske har berättat?” Jag svarade kollegan att jag har förstått att något hänt, men inte tänkt på vad det kan vara.

Spontant började jag fundera på om det är något jag har gjort, vad det nu skulle vara? Eller företagets ekonomi har krashat och jag kommer få sparken inom kort?

Kollegan säger att chefen får berätta. Pulsen börjar öka när chefen tittar förbi och frågar hur min semester var. Hon tassar dock runt ämnet och går vidare till ett av alla möten som hon ständigt måste bocka av i kalendern.

“Ok, då berättar jag i stället”, säger kollegan.
“XX XX har tagit bort sig förra veckan.”

Minnet börjar arbeta, försöker hitta ett ansikte, tror att jag har hittat rätt. Jag säger:
“Det är han som vikarierar för XX?”.

Hon svarar tålmodigt att jag tänker på fel person, samma sekund som jag tagit fram personalkatalogen för att få fram ett ansikte.

Jag frågade honom vilket märke det var på skjortan.
Inte vad han heter.
Inte hur han mår.
Inte fick jag heller veta att han har två små barn som han nu lämnat efter sig.

Ingenting. Jag ångrar ingenting. Vilket jävla skitsnack.

Ni kan säkert melodin, även om ni kanske aldrig funderat över texten – förutom att Piaf hävdar att hon inte ångrar någonting alls. Allt är glömt. Hon har gått vidare.

Ånger är en väldigt okonstruktiv känsla. Den kan förvisso signalera empati och empati är ändå ett tecken på något sorts medmänsklighet. Men ånger signalerar också en oförmåga att släppa saker.

Så kanske Piaf bara var väldigt bra på att just låta saker vara historia. Men de få gånger som låten gör sig påmind i radio eller citat så blir jag mest irriterad. Ångrar ingenting? Bah!

Jag kan då på rak arm komma på väldigt många saker som jag ångrar, eller där min instinktiva känsla är ånger i alla fall. Saker av trivialare karaktär, som att jag inte passade på att gå fram och ta Springsteen i hand när jag på Stadion 2009 fick plats längst fram vid scenen. Men även saker som jag sagt och gjort. Saker som jag inte ens vill återge i detta nu.

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

Och där har vi det. Låttiteln citeras, ofta slentrianmässigt, i ett slags rus av jag-ångrar-faktiskt-ingenting-vad-ni-än-säger. Men Piaf sjunger att hon inte ångrar någonting, för hennes liv, hennes glädje börjar här och idag. Med dig.

Visst har jag gjort dumma saker, sagt ord som jag inte ens vill återge. Och jag känner, till skillnad mot för Piaf, fortfarande ånger. Men det förflutna har format den jag är idag.

När allt kommer till kritan kan man inte ångra saker man inte kan påverka. Livet levs idag och imorgon, inte igår.

C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Jag köper det inte, Edith.

Men jag förstår dig nu.
– – – –
Fotnot
Givetvis vet jag att Edith Piaf inte skrev låten.

Jag minns så väl t-shirten. Den var svart med vit text som löd: ”Hellre liten och rapp än stor och slapp”. Min klasskamrat var väl inte så liten, men en ettrig djävul var det.

Det har hänt att jag tänkt på mina gamla klasskamrater ibland. Särskilt vid högtider då jag åkt hem och hälsat på föräldrarna. Jul och påsk är återträffartider och alltid brukar man stöta på någon gammal vän. En flyktig blick, en igenkännande nick, eller en vänskaplig kram.

Denna dag, någon jul, något år tillbaka, strosade jag och min fru genom Luleå. Vi går igenom Sveriges första köpcentrum och vid entrén står fem, sex personer och konverserar. En kille står lutad mot klockaffären nära ingången. Han är lite rundlagd och ser ut att ha alldeles för många bekvämlighetskilon på sig. Samtidigt är han inte gammal, snarare i min ålder. Och ansiktet känner jag igen allt för väl.

Han hade något busigt och elakt i ögonen. Spelade alltid fult på gympan. Kändes som han passade på att jävlas extra mycket med mig. Vi spelade också ishockey tillsammans. En träning tacklade han mig bakifrån så jag for med huvudet in i sargen. Det kunde ha slutat riktigt illa. Han kändes okontrollerbar.

Samtidigt har jag också ett annat minne från hockeytiden. Det är bortamatch. I en iskall hockeylada. Lag- och klasskamraten gråter över att han är så kall om fötterna. Jag peppar honom i båset. Varför vet jag inte och jag inbillar mig att det bara provocerade honom allt mer.

När jag tänker på honom märker jag att jag fortfarande blir förbannad inombords. Långsinthet är oklädsamt. Och jag undrar om det fanns något annat som han gjorde som jag har förträngt. Högstadietiden var jobbig på grund av mobbing, men jag har inget minne av att han deltog i detta.

Jag närmar mig klockaffären. Trots att han ser ut att ha 15 kg extrabagage lyser ögonen av självförtroende när han pratar med några tjejer. Jag hälsar inte. Det skulle inte falla mig in. I stället gottar jag mig inombords åt det kroppsliga förfallet. Rätt åt den djävulen.

Inte så liten och rapp längre.

Ödet. Även om jag ogillar tanken på att allting är förutbestämt, så känns det både lite spännande och läskigt att varje steg jag tar obönhörligt skulle leda till ett förutbestämt öde.

Under helgen började jag fundera på hur allting egentligen blev som det blev. Jag är 33 år och tillbaka i min gamla hemstad. Fru, hus, hund. Check. Och jag började tänka på alla ”om” som tog mig hit.

För tolv år sedan bodde jag i Vårberg (dock inte med keffa jeans hängande) hos min barndomsvän Peter, som studerade på Handels. Själv jobbade jag på McDonald’s på Östermalm. Vid den här tiden på året hade jag nyligen gjort högskoleprovet och förbättrat mina chanser att välja studieplats till hösten.

Mycket av den lediga tiden gick åt till att bläddra i broschyrer för att hitta vilken utbildning jag skulle välja. Idag är jag inte säker på vilka jag valde emellan, men jag vet att Örebro var på tapeten. Dessutom var jag intresserad av möjligheten att bo kvar i Stockholm och studera lingvistik.

Söderifrån kom locktoner, närmare bestämt från Östgötaslätten. I Norrköping fanns en annan barndomsvän, Andreas. Han studerade till civilingenjör vid Campus Norrköping sedan tre år tillbaka. Jag hade besökt honom och fått ett gott intryck av staden men aldrig reflekterat över att flytta dit. Han gjorde reklam för en utbildning som hette KSM, Kultur Samhälle Mediegestaltning.

Fyra månader senare satt jag på uppropet i Norrköping. Jag minns fortfarande den nervösa känslan i maggropen och hur spännande allting kändes. Bredvid mig satt en blonderad kille i rosa piké. När orden dansade ur hans mun förstod jag att han hörde hemma från samma län som mig. Han hette Linus och kom från Arvidsjaur.

Åren svepte förbi. Jag inledde tiden i Norrköping i en famn, följt lite väl snart av en ny. När den historien tog slut och jag cashat in 40 kronor (2*20) av en studiekamrat hade halva studietiden avverkats och en vänskapskrets formats kring något som kallades ”Klumpen”.

Hur vi hamnade där vet jag inte. Men här fanns bland annat Mr.Prozac, en ettrig kille från Västerås, en ”skallig liten råttunge”, en vid onyktert tillstånd smädande gotlänning, Sheriffen, en drömmande pers och annat löst folk.

En februaridag i början av 2003 ville Västeråskillen, även känd som Akki-boi på min ICQ, att vi skulle gå ut. Jag minns att jag var skeptisk. Levernet vid den tiden var rätt hårt och idag kan jag för mitt liv inte förstå hur man orkade dricka torsdag-lördag. Men jag begav mig tillslut till Klumpen i min Morrissey T-shirt. När jag kom dit sade Akki-boi att jag var snygg och jag minns att jag gick till Bergsbron med gott självförtroende.

Några timmar senare sitter jag med en tjej från Härnösand och filosoferar. Vi är båda rätt less på kroglivet, att hitta en tillfällig quick-fix som boostar egot och endorfinnivån för stunden. Vi sitter vid ett sidobord och pratar kring detta ämne när en tjej i baren framför oss vänder sig om. Jag säger: ”Henne ska jag prata med senare”.

Efter en stund står jag vid ett bord med Linus och min glade musikantvän från Köping, han som bar ICQ-smeknamnet Mr Prozac. Plötsligt märker jag att tjejen jag sett i baren står vid bordet bredvid oss. Pulsen ökar. Jag säger ”Hejdå!” till mina vänner. Tar ett sidosteg till höger och i samma andetag ”Hej!” till tjejen.

Idag pussade jag hejdå till henne och tog med mig vår valp till hunddagis. Jag är tillbaka i staden som förut symboliserade tonårsångest, nu i stället framtid och glädje. Och jag är tacksam för alla ”om” som lett mig hit.

Tänk om Andreas pluggat någon annanstans som också hade en attraktiv medieutbildning? Tänk om jag inte hade kommit in med resultatet från mitt högskoleprov? Var hade jag landat då? Tänk om jag inte hade hamnat bredvid Linus på uppropet? Hade han då varit den fine vän som han är idag? Tänk om något av mina förhållanden innan 2003 hade hållit längre? Tänk om jag hade stannat hemma den februarikvällen i stället i min lilla studentlya? Om jag inte hade haft modet att gå fram till henne? Tänk om hon hade gått någon annanstans just den kvällen? Hade vi hittar varandra ändå innan studietiden var över ett år senare?

Jag har ofta hört sägas att valfrihet är det jobbigaste i dagens samhälle. När jag skulle välja gymnasieinriktning fanns det högst en handfull val att välja emellan. Idag är valmöjligheterna oändliga.

Jag vill ändå tro att vi  väljer de steg vi tar och att man är ansvarig för den riktning som livet tar. Men mitt i alla dessa val vi måste göra så känns det rogivande att tänka på ödet. På slumpen, alla ”om” som tar oss någonstans varje dag. Och att någon eller något sitter vid styrspakarna som en Master of Puppets.

Vissa skulle säkert kalla det en gudstro. Och visst stod jag inför gud och alla Klumpenkamrater för 2,5 år sedan och svor att älska min fru, oavsett vilka kort jag får på min hand.

Men du kommer aldrig får höra mig säga att jag tror på gud.
Eller det kan jag inte lova.
Runt hörnet finns massor av ”om”.

Och man vet aldrig vart de leder.

Varje morgon är den andra sig lik. Jag parkerar bilen framför den spensliga, unga björken som är mitt riktmärke när jag svänger in på den stora parkeringen. Här står sedan min vän i gott sällskap med hundratalet bilar i alla dess former och åldrar och blickar ut över Bottenviken.

Efter vi tagit farväl väntar en fem minuters promenad till jobbet. Oftast är det på håret att jag ska komma i tid. Och varje morgon, när jag konstaterar just detta, så blir jag irriterad på mig själv. Trots att jag kan irritera mig otroligt mycket på människor som inte kan komma i tid, så tenderar jag att själv utmana gränserna så mycket som det går.

Det borde vara rusningstrafik till jobbet när jag vandrar de 500 meterna till jobbet, men jag möter sällan så många människor. Däremot möter jag ofta samma människor. Den unga tjejen med lyster i blicken som viker av åt motsatt håll, mot den stora matkedjan. Jag undrar så om glädjen i hennes ögon förvandlas när hon går in till sitt jobb.

En stund senare möter jag alltid en stor, elegant kvinna i vad som ser ut att vara en kostsam utstyrsel. Jag brukar fundera på hur många tigrar, eller vad det nu är, som gått åt för att hålla henne varm här i vinterkylan. Med sig har hon en miniatyr till hund som nästan smälter in i hennes stora kappa när de går jämte varandra. Det får mig alltid att le.

Jag rundar hörnet in på gatan där kontoret ligger. Varje morgon möter mig samma syn. En väldigt livserfaren man står över diskhon med huvudet lutat mot skåpet ovanför. Jag undrar vad han gör där varje morgon. Kanske skalar han ett ägg som han just har kokat färdigt? Eller en apelsin? När jag passerat hans lägenhet så tänker jag högt: “vi ses efter jobbet”.

För det gör vi alltid. Då sitter Frank, jag har börjat kalla honom det, vid köksbordet. Med hjälp av ett gigantiskt förstoringsglas, monterat vid köksbordet, så ser han ut att lösa korsord. Jag har konstaterat att han är ensam. Och kanske har det alltid varit så? Jag undrar om du har sett världen, Frank? Har du sått din säd så att världen kan fortsätta att präglas av just dina gener?

Jag vill tro att Frank levt ett lyckligt liv med ett långt äktenskap. Att han varje morgon vaknar med att pussa ett fotografi av sin fru som han levde tillsammans med i över 60 år. Sedan går han mödosamt upp ur sängen. Åren har satt sina spår. Han kokar sitt ägg och två portioner gröt. Sedan läser han lokaltidningen från pärm till pärm. Allt medan världen passerar utanför hans fönster.

Nyligen var det en morgon likt alla andra, förutom att vintern börjat ge upp och att solen glatt hälsade alla människor välkommen till en ny dag. Jag förbannade mig själv över att jag var sen, återigen, och promenerade med raska steg mot jobbet med tunnelseende.

Men när jag passerar Franks fönster är det mörkt. Ingen åldrad man står vid diskbänken och skalar sitt ägg eller sin apelsin. “Jaså, du tog sovmorgon, din rackare”, skrockar jag för mig själv. En arbetsdag passerar innan jag med raska steg promenerar mot bilen. Återigen mörkt hemma hos Frank.

Det knyter sig i magen. Vad har hänt?

Nästa morgon promenerar jag med ännu mer tunnelseende från bilparkeringen, fast nu med målet att titta in i Franks fönster, inte komma i tid till jobbet. Återigen mörker. Åtta timmar senare åter mörker.

Ben Folds låt “The Luckiest” börjar rulla i huvudet.

“Next door, there’s an old man who lived to his nineties and one day passed away in his sleep. And his wife, she stayed for a couple of days and passed away. I’m sorry, I know that’s a strange way to tell you that I know we belong.”

Kanske kände Frank att det räcker. Jag har levt nog länge nu. Kanske var saknaden efter livskamraten alldeles för stark för att orka med ännu en dag av meningslösa livsrutiner. Eller än värre, kanske klarade han inte av ännu en dag av ensamhet och konstaterandet att livet aldrig blev som han ville.

När jag tänker på “The Luckiest” så tänker jag alltid på Annika Norlin och att hon måste haft The Luckiest i åtanke när hon skrev “Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

“En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli”

Ännu en dag av mörker passerade och ännu en därefter. Efter en vecka kommer jag på mig själv att glömma bort att titta in mot Franks lägenhet. Jag har förlikat mig själv vid tanken på att han har gått vidare. Till sin bäste vän. Den tanken känns bäst.

Vintern var försenad förra året och därför förvånar det att den också är snabb på att ge sig av. Uttryckte vi inte vår saknad tillräckligt starkt? Kände du dig inte nog behövd? Härom dagen promenerade jag till jobbet med bar asfalt under fötterna. Då spritter det verkligen i fötterna och till och med jag börjar få lite vårkänslor, även om jag gärna hade tagit en månad till med skidor och härliga promenader över isen på Luleälven.

Jag hälsar, för mig själv, på damen som fortfarande har på sig den gigantiska kappan och fortsätter med raska steg mot kontoret. I ögonvrån ser jag hur det lyser och pulsen ökar instinktivt. Jag stannar till och ser en gammal man med huvudet lutat mot kökskåpet ovanför diskbänken.