Cyniker och pessimist kallar de mig också. Och ja ja, så kanske är fallet – men vad är problemet med det? Jag har identifierat vissa saker jag ogillar här i livet, jag utsätts för dem ibland, och jag klargör då att jag helst skulle slippa dem. Gnälligt, kan man kanske tycka. Bra.

Några av de (många) saker jag ogillar:

• Inkompetens
• Svågerpolitik
• Charlataner
• Halvmesyrer och quickfixes
• Prestigepolitik
• Flockbeteende
• Min matlagning

Vad ska jag göra istället för att klaga på de saker jag ogillar, undrar jag stilla. Knyta näven i fickan? Dra på skygglapparna och irra vidare mot ålderdomen? Knäppa på reklamradion och konsumera lite mer kanske, eller fälla upp en bok av valfri andlig ledare och/eller svindyr företagskonsult?

Det är inte det att jag vill utrota människorna som ligger bakom de käcka och moderna levnadstipsen, villkorslösa egopeppningarna och självhjälpsböckerna som har börjat poppa upp överallt. Jag är övertygad om att många människor faktiskt lyckas må bättre tack vare dem, och det är – på sätt och vis – bra. Men jag tycker att de är fördummande och de är inte för mig. Jag tycker att de devalverar värdet både av vad det innebär att vara människa, av att vara olycklig – och av själva lyckan som idé och känsla.

Jag vill inte spela in en väckarklockesignal med min egen röst som säger att något fantastiskt kommer att hända idag. Det kommer antagligen inte att göra det – och det är helt ok. Det är däremot inte helt ok att försöka lura mig själv till att vara lycklig, att betala pengar för att någon ska berätta för mig hur jag ska bli det, eller att försöka bortse ifrån de saker i livet som faktiskt inte är bra.

Nu skulle jag egentligen vilja raljera lite över Kay Pollack och hans “lyckoväljande” också, men till och med jag måste tillstå att han faktiskt sagt en del kloka saker. Vad jag däremot inte alls håller med om är hans – och de flesta andra livscoachers – nästan totala fokus på mig själv. Jag som vill bli lycklig. Hur jag ska se på saker på ett nytt och positivt sätt.

Det är för mig att angripa symptomen. Och det låter som en rätt bräcklig och ensam bubbla.

Andra människor har ett inflytande över hur jag mår och känner. Vissa saker är orättvisa, grymma och smärtsamma, och vissa människor är respektlösa, trångsynta eller helt enkelt dumma. Jag vill inte låtsas som att jag inte kan ändra på de sakerna, eller som att jag inte borde reagera på de människornas beteende.

Om jag inte gnäller, klagar och knotar – hur kan jag då hoppas på att någonsin förändra de sakerna? Är denna min påstådda bitterhet inte snarare ett tecken på att jag också vill att saker ska vara bättre, att jag tror att de kan bli det – och att jag tycker att vi kan lägga vår energi på att åstadkomma det tillsammans istället? Kan jag inte åtminstone få försöka på mitt sätt först, istället för att punga upp för lyckan och optimismen direkt?

De säger att jag är bitter. Jag säger att jag är rationell och rättvis. Och vore det inte för att jag ogillar idealister så skulle jag nästan gå så långt som att säga att jag är en sådan också.