• Mais… où sont les bagages?
  • Allons-y!

Mon tracteur!

~ Enhet genom söndring.

Mon tracteur!

Author Archives: Martin

Snickarbloggen, del 3

13 Sunday Apr 2014

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Bygg, DIY, Idéer, Skåp, Snickeri

Image

Sent omsider har det nu blivit dags för nästa akt i den pågående fars som är mina försök att bli åtminstone lite händig. Hittills har det visserligen gått över förväntan – men det säger egentligen inte så mycket, därför att om man (som jag) har grava defekter i sin spatiala förmåga så har man också väldigt låga förväntningar.

Hursomhelst. Som en direkt följd av våra tidigare hantverksprojekt, pedagogiskt benämnda Snickarbloggen, del 1 respektive Snickarbloggen, del 2 så har jag och Jenny fyllt vårt vindsförråd med gamla spillbitar från Billy-bokhyllor, tv-bänkar och annat avpolletterat skräp. I grunden är det dock inget större fel på materialet, så istället för att helt sonika slänga rasket på tippen försöker jag knacka ihop nya ”möbler” av det.

Dagens tema för Snickarbloggen är därmed upcycling. Eller som Hållbarhets-Claes på jobbet kanske hade kallat det: ett slags cirkulär bioekonomi i urban möbelmiljö.*

Min ambition med detta projekt var att platsbygga ett skrivbord för att utnyttja ytan i lägenheten på bästa sätt – utan att blockera balkongdörrarna, men med tillräckligt skåputrymme för att kunna gömma undan ful teknik. Resultatet syns nedan: jag har full förståelse för den som tycker att det är ett oformligt missfoster, men själv intalar jag mig att det är en sober och sofistikerad skapelse som andas både Eileen Gray och Marcel Breuer.












Trots skrivbordets Potemkin-inspirerade design (och materialåtgång) så har vi fortfarande gott om slöjdmaterial kvar. Nästa projekt är redan i full gång ute i farstun: det går än så länge under arbetsnamnet Sko- och hatthylla Radieuse – men det återkommer vi till vid ett annat tillfälle.

—

* Han hade antagligen inte kallat det så.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Snickarbloggen, del 1

08 Sunday Dec 2013

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Bygg, DIY, Idéer, Snickeri

Hör upp, för nu blir det “Äntligen hemma” av hela skiten här!

De senaste veckorna har det nämligen varit snickarstuga hemma hos mig och JK. Det är mest jag som har snickrat, men JK har också hjälpt till genom att vara som han Willy i “Bygglust” ungefär.

Den ursprungliga målsättningen var att kasta ut ett par gamla Billy-bokhyllor, som likt ett par gamla häxor stod och ugglade längs en vägg, tog upp en massa golvyta och betedde sig allmänt hotfullt mot våra gäster.  För att fixa mer hyllplats, spara golvutrymme och komma hyfsat billigt undan bestämde vi oss för att platsbygga en bokhylla istället.

MDF-skivor, byggreglar, vinkelbeslag och färg var väl det enda som behövdes egentligen – och slutresultatet var ett fantastiskt lyft, om jag får säga det själv. I god 10-talsanda har vi naturligtvis dokumenterat hela processen medelst halvrisiga mobilbilder – kolla här:









Bonus: tv-bänk på en budget
Som om det inte vore nog med en ny, trevlig bokhylla så visade det sig att vi även fick en massa små spillbitar och färg över från konstruktionen. Som de innovatörer vi är bestämde vi oss kvickt för att snickra ihop en ny tv-bänk av spillet: en välkommen bonus, inte minst med tanke på att vår gamla tv-bänk låg och fläkte ut sig som en överviktig kosackbrottare i vardagsrummet.

Det enda som behövde köpas till var i princip ett par gångjärn och lite chipsig självhäftande plast (som ser betydligt mindre chipsig ut när den väl är på plats), så totalbudgeten för bänkprojektet uppgick väl till ungefär 250 kronor. Oerhört rimligt.

Nog om detta nu, se på bilderna istället:








Nu är det städat och fint hemma hos oss igen, och den största vinsten med allt detta snickrande var nog en nyvunnen insikt om hur tillfredsställande det är att bygga något helt själv. Om det sen blir snyggt eller inte är ju en helt annan fråga. Kommande byggprojekt är därmed: soffbord, skrivbord, modulhyllor och köksrenovering. Samt möjligen att lära sig något om ROT-avdrag.

Fantastiskt det här med den välutbildade hipstermedelklassen som tror att den klarar av vad som helst, och betalar någon annan när de märker annorlunda. Ja, jag tittar på dig. Du där i spegeln. Usch.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Bouteille

31 Friday Aug 2012

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Livet, Minnen

År 1989 sitter en pojke vid köksbordet och lyssnar på en termos. Den är stor och vit, med bruna blommor, en bred pip och små svarta fläckar som inte går bort.

Vid spisen står hans mormor och steker plättar. Perfekta, guldbrända plättar med hallonsylt och hemmagjort äppelmos och mjölk ur kanna och allt och allt och allt. Det glöder i gommen, det fräser och skvätter vid spisen, men termosen låter högre ändå.

Den tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror pojken, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han trycker och vrider och klappar och smäller. Och det tjuter.

Pojken undrar om hans mormor hör ljudet, men hon steker och sjunger och inget annat kan höras bort dit. Han hojtar och bråkar och retas, men hon hör inte ens det. Och fortfarande tjuter det. Tjuter och tjuter och tjuter.

Han tror att han är på väg att bli galen.

—

Tiden går och han glömmer ljudet. Smaken är kvar, och minnet är kvar, men känslan är borta sen länge. Han växer och åldras och tänker och tror.

—

År 2012 är det borta sen länge. Plättar och äppelmos, termos och mjölk. På skrivbordet står en smutsig vattenflaska, solkig och gammal och trasig. Där bredvid en kopp kaffe som tröttnat och dött. Och sen tror han att han är på väg att bli galen.

Det tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror mannen, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han flyttar och knackar och dricker och skriker. Och det tjuter. Tjuter och tjuter och tjuter.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Je suis faible

19 Thursday Jul 2012

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Livet

Uppgivenheten.

Ibland är den stark alltså. Jag läste en text en gång – om varför jämställdhetsdebatten var snedvriden; om att kvinnor dubbelarbetar mycket mer än män gör; att det inte syns i de nationalekonomiska kalkylerna – och att vi inte diskuterar det som egentligen är viktigt och gör skillnad. Jag bör understryka att detta var på det sena 90-talet (även om inte mycket förändrats sedan dess). Det var hursomhelst 10-15 år sedan, och även om jag inte minns vem som skrev texten så minns jag att den gjorde intryck på mig – och det är den text jag minns nu.

Jag är den ensamstående mamman, yrkeslivet och patriarkatet. Allt i ett. På ett annat sätt.

Så tänker jag, och kommer inte ens nära.

Det är svårt att balansera tid, kapital och produktionsresurser. Om jag inte producerar på jobbet så förtjänar jag inte min lön; om jag inte har min lön kan jag inte spendera socialt (och monetärt) kapital med mina vänner; om jag spenderar för mycket tid med andra människor så försakar jag min flickvän (eller, ännu värre, mig själv); om jag inte träffar min flickvän så kan jag knappt kliva upp ur sängen – och om jag inte klev upp ur sängen för att producera på jobbet, så skulle ingen hata mig mer än jag själv. Se ovan och repetera.

Det är, i korta drag, mitt enkla liv – och jag orkar faktiskt inte med ens det.

Jag har ingen egen familj, ingen förmögenhet, inget fritidshus, inga sjukdomar, inga hobbies, inga vidare ambitioner. Inget alls att ge upp eller omvärdera. Och så tänker jag på människorna som har allt sådant.

Uppgivenheten slår mig som en slägga. Därefter kommer beundran.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

En ursäkt och ett tillkännagivande

17 Tuesday Jul 2012

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 1 Comment

Tags

Musik, Semester, Sommar

Man ska ha klart för sig att det är vare sig mycket eller många ansvar som vilar på mina axlar – men en lott som jag självsvåldigt tagit på mig att förvalta är att varje år utse “Sommarens låt”. Och inte ens det klarar jag av, tydligen.

Vinnaren i den prestigefulla tävlingen utses vanligtvis omkring Kristi himmelsfärds dag, det vill säga i maj månad någon gång. På grund av diverse forces majeures såsom den pågående eurokrisen har processen i år både förskjutits och förbisetts, vilket blott är att beklaga. Mina kära bloggkollegor Gustav och PA gjorde mig dock idag uppmärksam på detta faktum, och passade i samma andetag på att anklaga mig för det undermåliga sommarvädret.

 

https://twitter.com/OldStrandberg/status/225132741010788354

 

Själv tror jag inte ett smack på detta sistnämnda; alla vet att om det åskar på tre konungars dag kommer syndafloden, och jag är inte nämnvärt att klandra för detta. Men eftersom jag själv snart ska ha semester så kan jag väl ändå åta mig att bära både hundhuvud, svångrem och hängslen. Därmed: Sverige, förlåt mig.

Med det sagt skulle man nu kunna tro att exempelvis Carly Rae Jepsen, Loreen eller Panetoz skulle ta hem den ärofyllda titeln – men då skulle man ha fel. Processen för att utse Sommarens låt har mindre med popularitet eller medial uppmärksamhet att göra, än med ett antal fullständigt godtyckliga faktorer som är för irrelevanta för att nämna här.

Låt mig nu istället, i bästa schlagertradition, ringa ut det gamla året genom att presentera förra årets Sommarens låt, en härlig engelsk folkdänga från gubbarna i Oysterband: närmare bestämt Everywhere I Go.

 

 

Kuriosa: frontmannen Ray “Chopper” Cooper, allmänt (?) känd för att hångla upp damer på olika festivaler i Dalarna med omnejd, är numera enligt uppgift äktad med en svenska. Det är oklart huruvida kvinnan i fråga är dalkulla, men jag tyckte av någon anledning att det var värt att nämna här.

Hursomhelst. Nu när formaliteterna är avklarade, så ger jag er utan vidare omsvep Sommarens låt: Yane – Radioshadow.

 

 

Det är härmed en oerhört exklusiv och högkvalitativ skara låtar Yane gör sällskap. Hjärtliga gratulationer till alla inblandade – däribland Gustav, PA, och mig själv.

—

Sommarens låt – historik
2008: Rick Ross – Hustlin’
2009: Bon Jovi – You Give Love a Bad Name
2010: J Geils Band – Centerfold
2011: Oysterband – Everywhere I Go
2012: Yane – Radioshadow

Eventuella frågor ställs med fördel till Ray “Chopper” Cooper. Tack för uppmärksamheten.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Saker som finns, saker som saknas

14 Wednesday Mar 2012

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Äckel, Evigheten, Gud, Vardagsrealism

Jag åker båt och läser en dagstidning, och när jag har läst ut tidningen och vill lägga den i fickan på stolen framför mig så märker jag att det inte finns någon sådan ficka. Jag försöker först på instinkt, utan att titta, men jag bara smeker stolsryggen med det tunna papperet.

Det finns stolsfickor på tåg och det finns stolsfickor på flygplan, men på den här båten finns det inga. Det finns säkert tolvhundra lediga stolar, men inga fickor att lägga tidningar i. Det gör mig av någon anledning nedstämd, och jag lägger istället ifrån mig tidningen på den tomma stolen bredvid mig. Jag undrar vem som fattade beslutet att köpa stolar utan fickor. Och varför.

Sedan försöker jag tänka på andra saker som inte finns. Det är förvånansvärt svårt att göra. Jag tänker att själva det faktum att jag kan föreställa mig något – hur bisarrt eller osannolikt det än må vara – i sig borde innebära att detta något, i någon form, faktiskt existerar.

Hundar med fem ben. Hundar utan några ben alls. Kyrkorglar gjorda av grodor. Tolv fysiska dimensioner. Tidsresor. Hundar med sjuhundra ben. Ost. Jag är en gud som kan blåsa liv i de mest vansinniga skapelser. Alla existerar de – genom mig.

Jag undrar om det var så människan kände – denna maktgalna någon som köpte stolarna utan fickor. Och jag undrar vad vederbörande ville åstadkomma.

Lucifer.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Livre, livre, vaccin contre le rougeole, livre…

23 Friday Dec 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Jul, Logistik, Strumpor

Sådär, nu är julklapparna färdiga för i år, med flera timmar till godo och allt. Silverfärgat papper, rött snöre – mycket tjusigt. Årets inköpslista, innan jag betade av den, såg ut som följer:

Bok, bok, bok, dvd-film, två böcker, bok, cd-skiva, bok, bok, något skäggrelaterat, bok.

Den listan har för övrigt sett exakt likadan ut de senaste tolv åren eller så. En nykomling i år dock: barnstrumpor.

Det färdiga paketet såg ut som Jabba the Hut ungefär.

Faktum är att jag kan lägga upp en bild på strumporna ifråga utan att förstöra överraskningen, eftersom han som ska få dem ändå inte kan läsa och därmed inte fattar vad den här texten handlar om. Jag tycker själv att det är en mycket bra julklapp: det ska, som de säger, böjas i tid.

Jag är i största allmänhet en väldigt effektiv jultomte; ute i god tid, såsar inte runt i butiker i onödan, rationaliserar gärna bort presentbyte med folk som (i likhet med mig) egentligen inte bryr sig, hänfaller inte åt frestelsen att köpa för dyra klappar, o.s.v. Julstress för mig har därför inte så mycket med tid eller pengar att göra – utan snarare med just den där listan här ovanför.

Varje år försöker jag i desperation komma på något nytt eller annorlunda att köpa till de berörda – de förtjänar ju något fint och unikt. Varje år får jag tokångest, varje år resignerar jag inför kreativitetsbristen, och varje år slutar det med att jag moloket lommar iväg för att köpa precis samma saker som förra gången i alla fall.

Är det vad julen handlar om, undrar jag? Jag vill säga nej, men… det kanske är precis vad det är, det.

Och ni vet förstås redan det, men på www.unicef.se kan man köpa avsevärt mycket bättre julklappar, till människor som behöver dem avsevärt mycket mer. Och deras julklappslista är det verkligen inget fel på.

Strumpor i all ära, men nu ska jag komplettera med lite mässlings- och poliovaccin. God jul på er.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Bleka blåa ögon

04 Sunday Dec 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Drömmar, Fotboll, Minnen, Söndag

Söndagsångest. Som en flygande lakritspipa glider den runt och bara väntar på rätt tillfälle att sprida sin svärta i gommen. Otrevligt förvisso, men det måste finnas något av värde här, tänker jag och kliver rakt in i mörkret.

Jag vet inte hur ni känner, men min egen söndagsångest väcker framförallt två frågor: vem har jag varit, och vem vill jag vara? Och jag tänker att det är nyttigt att reflektera över sig själv då och då, men det är ganska sällan man gillar vad man hittar.

När jag var yngre hade vi inte det problemet: vi valde helt sonika nya karaktärer åt oss själva. När läderkulan kom fram förvandlades skolgården eller trädgården i ett slag till San Siro eller Olympiastadion, fullt befolkad med sköna lirare från säkert tre generationer.

Maradona, Platini och Matthäus var där förstås. Roberto Baggio kom alltid för sent till avspark, men hade man riktig tur så gjorde min morbror Karl-Heinz Rumenigge ett gästspel för att jämna ut lagen. Personligen var jag tokvass på frisparkar, och tog helt naturligt rollen som Thomas Häßler.

Jag har åtminstone samma frisyr. Alltid något.

Och sådär höll det på. Var det inte fotboll så var det andra idrottare, bandmedlemmar eller tv-seriekaraktärer som fördelades mer eller mindre rättvist. Allt längre upp i åldrarna, och i takt med de senaste aktuella fenomenen, delades roller ut i kompisgäng, familjer och bekantskapskretsar. Till en början fick man välja vem man själv ville vara, men ju äldre vi blev, i desto större utsträckning blev man snarare tilldelad en roll att spela – en plats att fylla – beroende på hur man såg ut, vad man tyckte, eller hur man betedde sig.

Det var inte att vi försökte härma de här personerna, vi bara… var dem, liksom. Det kändes naturligt då, vill jag minnas. Min syrra var Tackleberry i Polisskolan-filmerna, och det har satt sina spår kan jag meddela.

Fantasin, eller kanske ambitionerna, har försvunnit sedan dess. Jag kan inte skruva upp en fotboll i krysset längre, och Tackleberry har de senaste tio-elva månaderna både burit, fött och börjat uppfostra min systerson. Och det måste ju ändå vara något bra. Om han blir bra på frisparkar, åtminstone.

Jag tänker att vi måste plocka det bästa från vårt förflutna, oavsett om det var på riktigt eller bara påhittat. Jag tänker att vi måste minnas ambitionerna och idéerna vi hade när vi var yngre, även när vi blir gamla. Det är så man väljer vem man vill vara, tänker jag. Och att det är allt som egentligen räknas när vi vaknar på måndag morgon.

Å andra sidan kommer jag inte att känna så imorgon bitti. Och jag kommer inte att känna så på söndag.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

De säger att jag är bitter

14 Wednesday Sep 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Bitterhet, Gnäll, Lycka

Cyniker och pessimist kallar de mig också. Och ja ja, så kanske är fallet – men vad är problemet med det? Jag har identifierat vissa saker jag ogillar här i livet, jag utsätts för dem ibland, och jag klargör då att jag helst skulle slippa dem. Gnälligt, kan man kanske tycka. Bra.

Några av de (många) saker jag ogillar:

  • Inkompetens
  • Svågerpolitik
  • Charlataner
  • Halvmesyrer och quickfixes
  • Prestigepolitik
  • Flockbeteende
  • Min matlagning

Vad ska jag göra istället för att klaga på de saker jag ogillar, undrar jag stilla. Knyta näven i fickan? Dra på skygglapparna och irra vidare mot ålderdomen? Knäppa på reklamradion och konsumera lite mer kanske, eller fälla upp en bok av valfri andlig ledare och/eller svindyr företagskonsult?

Det är inte det att jag vill utrota människorna som ligger bakom de käcka och moderna levnadstipsen, villkorslösa egopeppningarna och självhjälpsböckerna som har börjat poppa upp överallt. Jag är övertygad om att många människor faktiskt lyckas må bättre tack vare dem, och det är – på sätt och vis – bra. Men jag tycker att de är fördummande och de är inte för mig. Jag tycker att de devalverar värdet både av vad det innebär att vara människa, av att vara olycklig – och av själva lyckan som idé och känsla.

Jag vill inte spela in en väckarklockesignal med min egen röst som säger att något fantastiskt kommer att hända idag. Det kommer antagligen inte att göra det – och det är helt ok. Det är däremot inte helt ok att försöka lura mig själv till att vara lycklig, att betala pengar för att någon ska berätta för mig hur jag ska bli det, eller att försöka bortse ifrån de saker i livet som faktiskt inte är bra.

Nu skulle jag egentligen vilja raljera lite över Kay Pollack och hans “lyckoväljande” också, men till och med jag måste tillstå att han faktiskt sagt en del kloka saker. Vad jag däremot inte alls håller med om är hans – och de flesta andra livscoachers – nästan totala fokus på mig själv. Jag som vill bli lycklig. Hur jag ska se på saker på ett nytt och positivt sätt.

Det är för mig att angripa symptomen. Och det låter som en rätt bräcklig och ensam bubbla.

Andra människor har ett inflytande över hur jag mår och känner. Vissa saker är orättvisa, grymma och smärtsamma, och vissa människor är respektlösa, trångsynta eller helt enkelt dumma. Jag vill inte låtsas som att jag inte kan ändra på de sakerna, eller som att jag inte borde reagera på de människornas beteende.

Om jag inte gnäller, klagar och knotar – hur kan jag då hoppas på att någonsin förändra de sakerna? Är denna min påstådda bitterhet inte snarare ett tecken på att jag också vill att saker ska vara bättre, att jag tror att de kan bli det – och att jag tycker att vi kan lägga vår energi på att åstadkomma det tillsammans istället? Kan jag inte åtminstone få försöka på mitt sätt först, istället för att punga upp för lyckan och optimismen direkt?

De säger att jag är bitter. Jag säger att jag är rationell och rättvis. Och vore det inte för att jag ogillar idealister så skulle jag nästan gå så långt som att säga att jag är en sådan också.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Vie, mort… que ce soit

27 Monday Jun 2011

Posted by Martin in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Drömmar, Minnen, Sorg

Dina äldre släktingar har haft en tendens att få barn ganska tidigt, så hon är den första av den verkligt nära familjen att dö, och hon har varit ordentligt sjuk en längre tid. Du och resten av släkten har alltså väntat på det här ganska länge, och det kommer verkligen inte som en överraskning. Kanske snarare som en lättnad? Hon hade ont på slutet och visste inte riktigt var hon var. Ingen ville dra ut på det lidandet. Det kommer nog som en lättnad.

Du är trettio år gammal och din farmor har just dött. Men det har inte alltid varit så.

Du var yngre en gång i tiden, och det var hon också. Ni var inte bara yngre, utan även fulla av liv. Inte… energi, riktigt. Inte vilja, inte ambition, inte umgänge eller kärlek – inte framgång, otålighet, nyfikenhet eller idéer heller. Ni var förstås fulla av det också, men inte riktigt på samma sätt som de orden används nu. Bara… liv. Bara sådär.

Det har aldrig varit lätt att tycka om dig – men hon gjorde det då, och hon gjorde det in i det sista. Har alltid gjort det, utan anledning. Hon gav dig presenter bara för att du fanns. Hon följde med dig dit du egentligen inte fick gå, och försvarade dig mot det du inte tyckte om. Hon lärde dig att spela kort. Hon skrattade, kedjerökte och missförstod saker. Och sen dog hon.

Du är sorgsen såklart, nu när hon är död – men det är inte den känslan du tänker på nu. Du gråter inte, du vet att det behövde hända. Du tänker istället på skammen, det dåliga samvetet. På att du aldrig var henne riktigt tillräckligt nära, på att ni inte tillbringade tillräckligt mycket tid tillsammans, på att ni kanske inte kände varandra i slutet. Du tycker inte att det är ditt fel, och du skäms över det också.

Du tänker på livet du har kvar. Du tänker på om du verkligen gör rätt saker, om du kommer att ha en familj innan du glömmer vilka de är. Om dina vänner kommer att vara dina vänner då, eller om de kommer att vara någon annans. Om de redan kommer att vara döda. Om någon kommer att hata dig, eller om det finns någon som kommer att älska dig. Om det kommer att finnas någon som är vid liv. Verkligen vid liv. Bara sådär.

Du är trettio år gammal och din farmor har just dött. Men det kommer inte alltid att vara så.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr
← Older posts

Archives

RSS

RSS Feed RSS - Posts

RSS Feed RSS - Comments

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Join 778 other followers

Recent Posts

  • Astrid (ma tendre mère)
  • La Vérité et La soupe aux oignons
  • Snickarbloggen, del 3
  • Snickarbloggen, del 2
  • Snickarbloggen, del 1

Tags

Aftonbladet Allegorier Allmänbildning Bygg Böcker Dagis Dementi DIY Djur Drömmar Emo Etymologi Evigheten Film Fudge Gropen Holism Hälsingegatan Idioti Idéer Irritation Jobb John Cusack Jul Kollektivtrafik Konspiration Kontor Kvalitet Kväll Kvällstidningar Köping Livet Luffare Läpparnas bekännelse Matlagning Minnen Mode Monty Python Musik Människor New York Odenplan Olycka Peter Serafinowicz Poesi Politik Psalm 21 Reklam Relationer Roy Andersson Rymden Semester Shorts Siffror Skor Skåp SL Snickeri Snö Sokrates Sorg Sport Stockholm Sömn Söndag Tankar Teater Teckning Tragedi Trädgård Tunnelbana Tvåsamheten Vardagsrealism Vinter Äckel

Meta

  • Register
  • Log in
  • Entries feed
  • Comments feed
  • WordPress.com

Create a free website or blog at WordPress.com.

Cancel

 
Loading Comments...
Comment
    ×
    loading Cancel
    Post was not sent - check your email addresses!
    Email check failed, please try again
    Sorry, your blog cannot share posts by email.
    Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
    To find out more, including how to control cookies, see here: Cookie Policy