• Mais… où sont les bagages?
  • Allons-y!

Mon tracteur!

~ Enhet genom söndring.

Mon tracteur!

Author Archives: Linnea

Orosmonstret

08 Wednesday Aug 2012

Posted by Linnea in Uncategorized

≈ 3 Comments

Tags

Oro

Jag vet inte hur många generationer bakåt det levt som en parasit i vår familj, men minst tre skulle jag säga. Farmor som inte kunde sova om inte sonen ringde från andra sidan Östersjön och förklarade att Gotlandsbåten även denna gång klarat överfarten utan att sjunka till havets botten. Detta på tiden innan mobiltelefonin ska nämnas, så det var först vid ett-snåret på natten när vi anlänt hos mormor och morfar – fyra timmar efter ankomst till Oskarshamn – som samtalet kunde ringas. Farmor suckade även så där lite tungt och sa att “om man får leva” så kunde det bli av det som skulle göras. Min faster berättade för mig att hon som lilla minstingen, sladdbarnet i familjen, gick in och lyssnade om farmor andades på natten – jag menar, det var ju inte säkert att hon skulle leva så länge till, det sa hon ju själv!

Mamman min lånar nervöst ut sin pengaförvaringspåse, att ha under kläderna när man rör sig i storstan utomlands, och säger lite försiktigt (för hon är alldeles för snäll för att vilja oroa mig) att man har ju sett så mycket i programmet Fuskbyggarna, när det är tal om offert från hantverkare.

Pappan min sålde nästan fritidstomten igen efter ett par månader bara, eftersom endast planerandet av husbygget i sig drog upp stressnivån högt över vad han kunde hantera.

Själv känner jag hur det kryper upp och slår sina klor i mig titt som tätt. Jag drömmer mardrömmar om att sambon träffat någon annan. Om kolumn efter kolumn med arbetsrelaterade sifferuppgifter. Drömmer att tänderna trillar ut. Sitter och funderar på om jag kommer bli alldeles ensam – då om två år – när vi ska flytta ut på landet. Förvägrar mig själv jobb innan jag ens sökt dem, för jag kan ju inte riktigt försvara att jag pratar flytande franska längre, som det står på CV:t. Oroar mig för att jag inte gjorde tillräckligt under min tonårstid då jag var inåtvänd och deprimerad och hade hundra regler för mig själv, det är det ju för sent att ändra på nu – men inte för sent att oroa sig för minsann! Tänker att det är bäst att njuta av sin kropp nu när den är ung, frisk och fast för redan efter första barnet kommer det ju gå utför, och sexlivet ska vi inte ens tala om när vi nått den punkten, platonisk kärlek får det bli – leva för barnen och trädgården och sånt…JÄVLA OROSMONSTER!!!!!

Så nu är det slut på allt det där. Monstret ska dö. Det ska dränkas i en djup tjärn, instängd i en mörk säck, skrikandes för jäves. Och det ska inte få ett uns medlidande.

Hej då Orosmonster.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Till Pappa

19 Monday Mar 2012

Posted by Linnea in Uncategorized

≈ 1 Comment

Tags

ärlighet, födelsedag, Pappa

Ibland blir jag frustrerad på att vi är så otroligt duktiga på att säga jag älskar dig i vår familj, men sämre på att säga mer.
Jag kan sakna orden som bekräftar den jag är och min kapacitet som människa, inte bara att jag är en familjemedlem.
Därför tänkte jag börja.

Idag fyller du 60 år.
Det har varit år fyllda av både glädje och sorg.
Du har gått från rebellisk 70-talskommunist till kristen småbarnspappa till hårt arbetande man med utflugna barn.

Du har gjort val som gett dig all glädje. Blivit frälst. Gift dig. Skaffat barn.
Byggt två hus och otaliga möbler. Uppfunnit lagningar och omöjliga lösningar. Löst en tuff ekonomi utan att tappa glädjen. Stöttat tre barn till självständighet och personlig lycka.

Vissa dagar har varit jobbiga. Du har förlorat ett barn.
Du har stressat och gjort allt för andra och glömt bort dig själv.
Ibland har du kommit ihåg dig själv och blivit förbannad för att barnen minsann alltid får välja TV-program, men nu är det nog och du äger fjärrkontrollen! (true story)
Jag gissar att du har anklagat dig själv, ältat gammal skit, haft dåligt samvete och undrat över val i livet – precis som alla andra människor här i världen. Precis som jag.

Ibland säger jag åt dig att du ska ta hand om dig själv. Jag kan nämligen inte sluta tänka på en bilresa upp till Umeå, bara du och jag, då du med lite för mycket avstånd i rösten sa att du hade begravt dig i arbete efter att Sara dog. Du sa det med undertonen av att det finns de som har det värre.
Och det gör det ju. Och jag beundrar dig storligen, och är övertygad om att grunden till mitt egna sociala engagemang beror på ditt stora hjärta. Men, älskade pappa, det förminskar inte dina känslor.
Därför oroar jag mig för dig när du pratar om hur du stressar och inte sover. För jag tror nämligen att du inte har det i dig att vara egoistisk. Inte ens så där lagom egoistisk som man måste vara för att överleva. Och jag vet inte om man kan lära gamla hundar att sitta, men är det något jag önskar för dig så är det just det; att du ska ta för dig och ge dig själv tid som du aldrig gjort innan. Det förtjänar du, och det är tid att du inser det nu.

Du äger en fantastisk yrkesskicklighet i ditt snickeri. Jag tror inte att du vet att jag tycker det. Ibland tror jag att du inte kan ta åt dig när jag ger dig komplimanger, men jag menar det verkligen. Jag är stolt över dig.
Du har erkänt själv att du är dålig på att delegera, och därför har jag inte lärt mig så mycket av all kunskap du besitter, men jag tänker att det inte är försent än. Kan inte jag få titta och lära mig? Vare sig det gäller att spika i en spik i ett fönsterfoder, beskära träd eller mer avancerade snickerigrejer så är jag intresserad av att förstå och lära mig. Du har ett sånt öga för de tekniska lösningarna.

Men om vi ska bortse från hur duktig på något man är eller ej. Det är ju trots allt inte det som är viktigt (har jag nästan lärt mig efter 27 långa år). Den du är i dig själv är så fin.
Du kan leva dig in i andras situation. Det tror jag att jag har fått av dig, och det uppskattar jag mycket.
Du plockar upp liftare för att du minns hur jobbigt det var när folk körde förbi dig. Du fortsätter vara med i facket för solidaritetens skull. Du tar dig alltid an de som inte har någon annan; det är därför Rune som aldrig bott någon annanstans än i småsamhällen på den gotländska landsbygden har en irakisk vän i Malmö som kallar honom chefen. Bland andra.
Du hankar dig fram på skol-engelska och skol-tyska som om det inte fanns någon morgondag. Det modet har jag aldrig haft.

Du har också en lojalitet som är så hedervärd. Du tog hand om din mamma när hon blev gammal och sjuk och du svek inte. Dels för att du älskade henne så klart. Men dels tror jag för att du hade lovat farfar, och för att inget annat helt enkelt fanns på kartan i din värld. Det är starkt och fint.

Så grattis till dina 60 år, fina pappa.
Ibland sipprar det upp till ytan små funderingar från dig om huruvida du har begått fel i din papparoll. Låt mig svara: ja. Lika många fel som jag kommer begå med mina barn. Men så är det att vara människa. Och med allt det som står här ovan kan jag säga att de misstagen bleknar.

Men jag skulle nu vilja att vi lovar varandra ett par saker:

1. Man får säga det man tänker och känner. Bättre att vara rak och diskutera något, än att hinta och hoppas att den andre förstår.

2. Vi gör en pakt om att sluta stressa. Det här trycket över bröstet som legat på mig de senaste veckorna är inget jag vill ärva av dig. Jag vill ärva alla andra egenskaper jag skrivit här, men inte det! Och för att klara det måste vi tänka lite mer på oss själva – man får faktiskt det.

Jag kommer att kontrollera så att du arbetar mot de här målen.

Stort grattis från lintotten som älskade att sitta på din rygg medan du ”letade” efter henne i alla skrymslen och vrår för att till sist hitta henne i spegeln. (Naj men däär är diu jo!)

Det finns så många kärleksfulla minnen.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Moi même, je suis la mienne

05 Monday Mar 2012

Posted by Linnea in Uncategorized

≈ 3 Comments

Tags

Livet, medelmåttighet, vardagsfilosofi

Jag har funderat mycket det senaste dygnet på jaget. Eller, det har jag funderat mycket på de senaste 26 åren, men jag känner att jag börjar komma till en punkt. Det är i och för sig något slags icke-slut, för jag har inte kommit fram till ett svar, inget mer än det här:

Något dök upp i förbifarten i ett samtal och det tog ett stadigt grepp. Bakgrunden till det här är att min uppväxt har varit fylld av dagböcker och ångest och böner till en gud, och grubblande, grubblande, grubblande. Vem är jag? Vem vill jag vara? Varför förändras jag inte? Hur kan jag bli mer omtyckt? Vem bör jag vara? Och det ständiga jämförandet. Så ful och tråkig och korkad man var jämfört med andra. Lösningen var så klart ett nytt, coolt och framför allt annorlunda jag i kontrast till omgivningen. Jag hade annan färg på mitt hår. Jag gillade annan musik. Jag åt annan mat. Jävligt orginellt.

Jag uppfann ett jag som skulle vara så annorlunda som möjligt, men som självklart var exakt som alla andra missförstådda tonåringar i små samhällen runtom på Sveriges landsbygd. Och den så kallade vuxenvärlden är inget bättre den. Vi bygger fortfarande små paket som är vi. Med olika attribut, talanger och intressen. Gärna så väl utmejslat som möjligt. Smalt ska det va! Presentationerna av deltagarna i ’Vem vet mest’ på svt är ett perfekt exempel på det här: ”Här har vi Johan Stenbock. Han jobbar som chokladmästare, gillar ungersk electronica, samlar på ekollon och drömmer om att åka till Schweiz”. En del av mig svarar på det här med en enorm stress: vad i helskotta är mina grejer?? En annan del tänker att det nog ändå finns rätt mycket slö-tittande på tv och onyttig mat och längtan och förvirring även hos den som har perfekta saker att spalta upp i tv.

En annan sida av det här myntet är pressen att bli bäst på något. I karriären eller på fritiden. Helst båda. Att vara barista-Pelle eller designer-Hanna eller ultralöpar-Kenneth. Ultralöpar-Kenneth som samlar på ekollon och drömmer om Schweiz men aldrig kommer dit liksom. Fuck that shit. Här hos mig är vi ganska bra på att sjunga. Ganska bra på textilslöjd. Och ganska bra på att fota och redigera bilder.

Jag har inte en ensam sak som jag tycker om och som är jag. Vissa människor jag känner gillar en viss grej. Det kan vara nåt totalt obetydligt, som låt säga jeans. Men det ska kunnas allt om jeans, följas jeans-bloggar och ägas snygga väsk- och t-shirttryck med jeansmotiv. Jag får lov att säga att jag är jäkligt bra på trettonde kapitlet i socialförsäkringsbalken. Jag har en förmåga att kunna se mina värsta brister i vitögat och ta ansvar för dem.  En gång fick jag en kedja på 14 i drop7. Det blir inga bra t-shirttryck.

Jag är inte bäst på att skriva heller. Det var länge sedan jag skrev något som inte var för jobbet eller studierna. Men det kan få vara ännu en grej jag är medelmåttig på, men som jag tycker om.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Archives

RSS

RSS Feed RSS - Posts

RSS Feed RSS - Comments

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Join 778 other followers

Recent Posts

  • Astrid (ma tendre mère)
  • La Vérité et La soupe aux oignons
  • Snickarbloggen, del 3
  • Snickarbloggen, del 2
  • Snickarbloggen, del 1

Tags

Aftonbladet Allegorier Allmänbildning Bygg Böcker Dagis Dementi DIY Djur Drömmar Emo Etymologi Evigheten Film Fudge Gropen Holism Hälsingegatan Idioti Idéer Irritation Jobb John Cusack Jul Kollektivtrafik Konspiration Kontor Kvalitet Kväll Kvällstidningar Köping Livet Luffare Läpparnas bekännelse Matlagning Minnen Mode Monty Python Musik Människor New York Odenplan Olycka Peter Serafinowicz Poesi Politik Psalm 21 Reklam Relationer Roy Andersson Rymden Semester Shorts Siffror Skor Skåp SL Snickeri Snö Sokrates Sorg Sport Stockholm Sömn Söndag Tankar Teater Teckning Tragedi Trädgård Tunnelbana Tvåsamheten Vardagsrealism Vinter Äckel

Meta

  • Register
  • Log in
  • Entries feed
  • Comments feed
  • WordPress.com

Create a free website or blog at WordPress.com.

loading Cancel
Post was not sent - check your email addresses!
Email check failed, please try again
Sorry, your blog cannot share posts by email.
Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
To find out more, including how to control cookies, see here: Cookie Policy