Ibland blir jag frustrerad på att vi är så otroligt duktiga på att säga jag älskar dig i vår familj, men sämre på att säga mer.
Jag kan sakna orden som bekräftar den jag är och min kapacitet som människa, inte bara att jag är en familjemedlem.
Därför tänkte jag börja.

Idag fyller du 60 år.
Det har varit år fyllda av både glädje och sorg.
Du har gått från rebellisk 70-talskommunist till kristen småbarnspappa till hårt arbetande man med utflugna barn.

Du har gjort val som gett dig all glädje. Blivit frälst. Gift dig. Skaffat barn.
Byggt två hus och otaliga möbler. Uppfunnit lagningar och omöjliga lösningar. Löst en tuff ekonomi utan att tappa glädjen. Stöttat tre barn till självständighet och personlig lycka.

Vissa dagar har varit jobbiga. Du har förlorat ett barn.
Du har stressat och gjort allt för andra och glömt bort dig själv.
Ibland har du kommit ihåg dig själv och blivit förbannad för att barnen minsann alltid får välja TV-program, men nu är det nog och du äger fjärrkontrollen! (true story)
Jag gissar att du har anklagat dig själv, ältat gammal skit, haft dåligt samvete och undrat över val i livet – precis som alla andra människor här i världen. Precis som jag.

Ibland säger jag åt dig att du ska ta hand om dig själv. Jag kan nämligen inte sluta tänka på en bilresa upp till Umeå, bara du och jag, då du med lite för mycket avstånd i rösten sa att du hade begravt dig i arbete efter att Sara dog. Du sa det med undertonen av att det finns de som har det värre.
Och det gör det ju. Och jag beundrar dig storligen, och är övertygad om att grunden till mitt egna sociala engagemang beror på ditt stora hjärta. Men, älskade pappa, det förminskar inte dina känslor.
Därför oroar jag mig för dig när du pratar om hur du stressar och inte sover. För jag tror nämligen att du inte har det i dig att vara egoistisk. Inte ens så där lagom egoistisk som man måste vara för att överleva. Och jag vet inte om man kan lära gamla hundar att sitta, men är det något jag önskar för dig så är det just det; att du ska ta för dig och ge dig själv tid som du aldrig gjort innan. Det förtjänar du, och det är tid att du inser det nu.

Du äger en fantastisk yrkesskicklighet i ditt snickeri. Jag tror inte att du vet att jag tycker det. Ibland tror jag att du inte kan ta åt dig när jag ger dig komplimanger, men jag menar det verkligen. Jag är stolt över dig.
Du har erkänt själv att du är dålig på att delegera, och därför har jag inte lärt mig så mycket av all kunskap du besitter, men jag tänker att det inte är försent än. Kan inte jag få titta och lära mig? Vare sig det gäller att spika i en spik i ett fönsterfoder, beskära träd eller mer avancerade snickerigrejer så är jag intresserad av att förstå och lära mig. Du har ett sånt öga för de tekniska lösningarna.

Men om vi ska bortse från hur duktig på något man är eller ej. Det är ju trots allt inte det som är viktigt (har jag nästan lärt mig efter 27 långa år). Den du är i dig själv är så fin.
Du kan leva dig in i andras situation. Det tror jag att jag har fått av dig, och det uppskattar jag mycket.
Du plockar upp liftare för att du minns hur jobbigt det var när folk körde förbi dig. Du fortsätter vara med i facket för solidaritetens skull. Du tar dig alltid an de som inte har någon annan; det är därför Rune som aldrig bott någon annanstans än i småsamhällen på den gotländska landsbygden har en irakisk vän i Malmö som kallar honom chefen. Bland andra.
Du hankar dig fram på skol-engelska och skol-tyska som om det inte fanns någon morgondag. Det modet har jag aldrig haft.

Du har också en lojalitet som är så hedervärd. Du tog hand om din mamma när hon blev gammal och sjuk och du svek inte. Dels för att du älskade henne så klart. Men dels tror jag för att du hade lovat farfar, och för att inget annat helt enkelt fanns på kartan i din värld. Det är starkt och fint.

Så grattis till dina 60 år, fina pappa.
Ibland sipprar det upp till ytan små funderingar från dig om huruvida du har begått fel i din papparoll. Låt mig svara: ja. Lika många fel som jag kommer begå med mina barn. Men så är det att vara människa. Och med allt det som står här ovan kan jag säga att de misstagen bleknar.

Men jag skulle nu vilja att vi lovar varandra ett par saker:

1. Man får säga det man tänker och känner. Bättre att vara rak och diskutera något, än att hinta och hoppas att den andre förstår.

2. Vi gör en pakt om att sluta stressa. Det här trycket över bröstet som legat på mig de senaste veckorna är inget jag vill ärva av dig. Jag vill ärva alla andra egenskaper jag skrivit här, men inte det! Och för att klara det måste vi tänka lite mer på oss själva – man får faktiskt det.

Jag kommer att kontrollera så att du arbetar mot de här målen.

Stort grattis från lintotten som älskade att sitta på din rygg medan du ”letade” efter henne i alla skrymslen och vrår för att till sist hitta henne i spegeln. (Naj men däär är diu jo!)

Det finns så många kärleksfulla minnen.