Köping, någon gång under ett tidigt 1980-tal…
Ett minne som klamrar sig fast som urberget är när vi en dagismorgon skulle ut på vinteräventyr; det var allmän samling i kapprummet för påtagande av den obligatoriska overallen. Alla barnen klädde på sig overallen utom Björn för han… nå, mitt namn går kanske inte så bra att rimma på i sammanhanget, men poängen är att jag gjorde raka motsatsen. Jag tog inte på mig overallen; jag dagdrömde och tog istället utan vidare förklaring av mig mina kläder. När jag kommit ned till kalsingarna upptäckte något av de andra barnen mitt dråpliga misstag och jublade i högan sky. Kören var inte sen att hänga på i melodin. Förödmjukad sprang jag grinande till vårt mysrum på dagis, som var fullt av jättestora kuddar som jag gömde mig under. Jag minns att alla barnen skrattade elakt, men min dåvarande bästis Therese var snäll mot mig.
Ett annat dagisminne har sitt ursprung i en resa till Västerås; denna mytomspunna metropol för en liten Köpingsbo som nyss tagit sina första, stapplande steg ut i världen. Jag och mina föräldrar hade varit där, förmodligen på IKEA eller nåt åt det hållet, minns inte var det var, skit samma. Hur som helst hade jag i Västerås för första gången i mitt liv fått uppleva ett bollhav. Fatta – ett helt hav fullt av olikfärgade plastbollar! Vi snackar sensory overload. Jag blev helt besatt av bollhavet. Jag var tvungen att åka dit igen, men jag kunde inte göra det själv.
Jag presenterade idén för min bäste buskumpan Linus.
Linus var en mäktig man redan i tidig ålder, som hade utvecklat en förmåga att suga upp allt fokus som fanns i luften och rikta det mot honom själv. Jag påverkades så starkt av Linus, att när idén väl var presenterad fanns det ingen återvändo. Tärningen var kastad, bollen satt i rullning. Planen var genial, självklar. Vi skulle åka till Västerås i min trampbil, utrustad med raketer.
Vi väntade på rätt tillfälle, sen skred vi till verket. Rymningen från dagisutflykten minns jag inte som något större problem, inte heller språngmarschen till mitt hem ungefär 300 meter därifrån. Väl hemma ringde vi på dörren… och farfar öppnade. Han var gammal redan då, men fortfarande slug. Det gick inte så bra att förklara för honom att vi behövde tillträde till min mammas plånbok, så att vi skulle kunna dra ned till järnaffär’n & köpa raketer. Det hela slutade med att mamma fick komma hem från jobbet, plocka upp oss två odågor och lämpa över oss till dagisfröknarna av vilka vi säkerligen fick några verbala hurringar (det har jag i så fall förträngt). Där gick vår fantastiska resa i putten. Men jag ger ändå planen som sådan, och modet till att i alla fall försöka, en rejäl #win.
