• Mais… où sont les bagages?
  • Et les voyageurs?
  • Allons-y!

Mon tracteur!

~ Enhet genom söndring.

Mon tracteur!

Author Archives: Björn

Det oprovocerade våldet

01 Sunday Apr 2012

Posted by Björn in Uncategorized

≈ 12 Comments

Tags

Idioti, Misshandel, Rädsla, Våld

Hej!

Jag har inte skrivit blogg på länge nu och jag är ringrostig. Jag har något att berätta. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det eller vad jag egentligen vill att det ska leda fram till, men jag behöver skriva det nu. Det kommer att bli ostrukturerat och långt, men nu skriver jag det i alla fall:

Det var en kväll i Köping för många år sedan. Jag hade varit på Folkets Park och firat att mitt andra år på Ullvigymnasiet var över; nu väntade sommarlovet och ledigt. Jag var glad. När jag kom hem insåg jag att jag glömt min cykel vid parken och vände för att gå och hämta den. På vägen mötte jag tre killar som kom mot mig i grupp, varav den första av dem tog ett par steg rakt mot mig och knuffade mig i bröstet.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag förstod genast vad som höll på att hända och backade ett par steg och förklarade att jag inte ville ha något bråk. Men att prata var meningslöst. Han som knuffat mig var helt svart i blicken. Som ett rovdjur på jakt, helt oresonlig. Mer hann jag alltså inte säga förrän det första slaget träffade mig rakt över vänsterörat och jag segnade ned på gatan. Flera slag följde, jag minns inte hur många, jag försökte bara skydda mig så gott jag kunde. När jag kom till sans var killarna borta och jag låg kvar på gatan och försökte samla in vad som hade hänt. Jag lyckades ta mig på fötter och kom fram till Folkets Park där min cykel stod parkerad. En polispatrull var på plats utanför parken och de förstod genast att något var fel. Jag själv förstod inte så mycket, jag var ganska groggy, men jag har fått höra efteråt att jag var blodig i hela ansiktet.

Jag lyckades ta mig hem för egen maskin och väckte mina föräldrar som blev skräckslagna. Pappa skjutsade mig till akuten där de kunde se att trumhinnan på vänsterörat var spräckt. Som tur var hade jag inte fått några värre skador än så. Det var svårt att repa med bandet de kommande veckorna och jag var rädd för att min hörsel skulle bli permanent nedsatt på vänsterörat, men det läkte lyckligtvis ihop bra.

Polisen fick tag i killen som slagit mig, det blev rättegång och jag fick ett skadestånd. Köping är inte en stor stad, och ganska snabbt fick jag höra av en kompis vad motivet för misshandeln var. Han som slog mig hade känt ett behov av att få klappa till någon. Jag råkade vara på fel plats vid fel tid.

En annan kväll, några år senare, var jag och ett kompisgäng ute på en krog i Norrköping. Det var ett stort nöjespalats med många barer och dansgolv och när en av kompisarna försvann delade vi upp oss för att leta efter henne. Jag fann henne vid ett bord där hon satt och pratade med en kille.

Jag hade aldrig sett killen förut.

Jag sade till min kompis att alla letade efter henne och att vi började fundera på att gå hem. Då reste sig killen hon pratade med och gav mig ett hårt slag rakt över munnen. Oturligt nog drack jag vatten i samma ögonblick. Vattenglaset for in i en närliggande pelare och krossades, och tog med sig en medelstor bit av en av mina framtänder på vägen. Killen hann utdela ytterligare två, tre slag och jag backade undan. Vakterna fångade upp det hela och jag kom undan ganska lindrigt. Dock behövde jag besöka tandvården och sätta på en krona på tanden som blivit sönderslagen och jag ångrar fortfarande att jag inte anmälde händelsen.

Medan jag bodde i Norrköping var jag också väldigt aktiv med musiken. Jag hade precis släppt en soloskiva och åkte till Köping för att spela på stadens stolthet, rockklubben Smedjan. Det var fantastiskt roligt att få åka till min gamla hemstad för att spela, men också för att visa upp scenen där för musikerna jag hade med mig som gäster för kvällen. Spelningen var en succé och efteråt när vi satt i logen och drack öl kom vi fram till att vi borde utforska Köpings krogliv. Jag och musikerna, tillsammans med en tidigare flickvän till mig och en kompis, gav oss ut på stan. Vi hann inte många meter innan vi träffade på ett gäng killar.

Vi hade aldrig sett killarna förut.

De for på oss direkt. Vi försökte prata oss ur det, men det gick inte. Jag kände inte igen killarna, men jag kände igen deras blickar. De tomma svarta hålen där ögonen skulle vara sade allt. Jag förstod vad som skulle hända och det fanns ingen utväg. Allt gick extremt fort. Det blev ett fullständigt kaos. Jag blev nedsparkad av två killar som hoppade på mig. Jag minns att jag låg ned på gatan och försökte skydda mig från sparkarna. I det ögonblicket tänkte jag “Ska det sluta så här?”. Jag trodde att jag skulle dö. Det är en vansinnig, obeskrivligt hemsk känsla att tro att man ska dö. Jag vill aldrig någonsin känna så igen.

Min tidigare flickvän och kompisen blev upptryckta mot en vägg och jag kommer ihåg hur förnedrande maktlös jag kände mig där jag låg på marken, oförmögen att göra något. Jag såg hur trombonisten i bandet fick en gatsten drämd i ansiktet.

Vi kunde inte slåss. Några av oss kunde däremot springa ganska fort och de lyckades ta sig därifrån. Exflickvännen, kompisen och bandet skingrades och förövarna med de flyende. Jag kom till slut på fötter jag också, och satte iväg. Jag sprang tills jag var säker på att jag var själv. Men jag var tvungen att hitta mina vänner.

Jag började smyga tillbaka på smågator och på vägen hittade jag trombonisten i bandet, gömd i en buske. Hela ansiktet var nedblodat och förvrängt i chock. Han behövde hjälp och samtidigt var gatorna för osäkra. Det enda säkra stället jag kom att tänka på som låg i närheten var klubben vi precis spelat på, så jag fick honom på fötter och började leda honom dit. Vi var ungefär hundra meter från klubben då två bilar sladdade in precis bakom oss. Ut hoppade åtta-tio killar och jag hörde någon ropa “där är de!”. Jag skrek till trombonisten att han skulle springa och springa för livet. Vi sprang allt vi någonsin kunde och hann in på klubben och lyckades låsa in oss i logen. Jag fick senare höra att några av våra förföljare hade lyckats ta sig in och bråkat innanför entrén innan de blivit stoppade av vakterna.

Exflickvännen och kompisen var inne på klubben tillsammans med några av musikerna. Men alla var inte på plats. En god vän körde bil den kvällen. Han ställde upp och körde runt mig i Köping för att åka omkring och samla ihop de övriga, vi åkte runt och letade. Medan vi letade fick jag syn på en polispatrull som hade tagit några av killarna som slagit oss och i det ögonblicket slog det slint i huvudet på mig. Jag tvingade min vän att stanna bilen trots hans protester, jag kastade mig nästan ut i farten och började springa rakt mot killarna. Jag var så förnedrad och kränkt och ursinnig och bindgalen på samma gång att det krävdes en avsevärd insats från en jättelik polisman för att hålla mig på avstånd från killarna jag skulle fram till.

Även denna gång blev det rättegång och det slutade med fängelsedomar, villkorligt och flera stora skadeståndsbelopp.

Flera gånger har jag återvänt och spelat igenom scenariorna i huvudet. Ibland funderar jag på vad som skulle hänt om jag kunnat slåss, eller om jag varit beväpnad. Jag hade med all sannolikhet gjort något jag fått ångra resten av mitt liv, så kränkt kände jag mig när det hände. Jag är glad att det inte blev så. I dag löptränar jag för att kunna springa förbannat fort när det väl gäller – min erfarenhet säger mig nämligen att jag inte kan snacka mig ur alla situationer.

Det här kom upp över ett par öl med goda vänner häromdagen och jag insåg att jag fortfarande inte pratat färdigt om det. Kanske kommer jag aldrig att ha pratat färdigt. Vid ett tillfälle för några år sen höll jag på att skita ned mig när några ungdomar hade snöbollskrig i närheten av mig; jag trodde att det skulle hända igen.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes 87 500 misshandelsbrott i Sverige under 2010. 85% av de misstänkta var män, och 60% av all anmäld misshandel drabbade män. Jag tycker mig höra alldeles för få berättelser från killar som blivit utsatta för det meningslösa och oprovocerade våldet. Jag tycker inte att det känns som att frågan har fått tillräckligt stort fokus. Det är bara en känsla jag har. Kanske för att det hänt mig tre gånger och för att jag väntat till nu med att skriva den här bloggposten.

Jag kan tycka att mäns våld mot kvinnor är hemskare än mäns våld mot män. Eftersom kvinnor ofta är fysiskt svagare än män har de sämre chanser att försvara sig. Samtidigt har jag följande att säga om möjligheten att försvara sig:

Först undrar jag vad “försvara sig” innebär. Att blockera slagen? Att klara sig så helskinnad som möjligt? Att prata sig ur situationen? Att springa därifrån? Att skrika kiii-yaaah! och göra som man gör på film? Att slå tillbaka?

Rent fysiskt är jag inte särskilt klen. Jag har i mina bättre stunder tagit omkring 100 kg i bänkpress och det tycker jag är helt ok. Men då jag blivit överfallen har rädslan tagit över. Det har gått så fort och jag har blivit så jävla livrädd att jag inte reflekterat särskilt mycket över vad “försvara mig” betyder eller om jag haft möjligheten att “försvara mig” eller ej. Det är min upplevelse av det hela i alla fall.

Jag skriver det här främst för min egen skull, det är skönt att sätta det på pränt. Och jag hoppas att det kan leda till att fler pratar om det oprovocerade våldet; jag hoppas framförallt att fler killar vill/vågar berätta. För jag behöver fortfarande prata om det, och jag är säker på att det finns andra som behöver prata om det, som har liknande historier och liknande rädslor som sitter kvar efteråt.

Tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Prosit!

18 Monday Apr 2011

Posted by Björn in Uncategorized

≈ 1 Comment

Tags

Djur, YouTube

Ibland är det kul med djur. Jag är just nu sjukt trött, och skrattade mycket när jag såg den här lilla, stackars björnen få en nysattack. Gillar hur den vinglar till, helt utmattad när den slutat nysa. Dessutom stort plus för att den försöker låtsas som ingenting efteråt.


Det var bara det – tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

När livet började

02 Saturday Apr 2011

Posted by Björn in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Guns N'Roses, Minnen, Musik, Queen, Rock

Hej!

Jag heter Björn och jag skriver i den här bloggen ibland. Just nu var det alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg, och det får mig att skämmas lite. Men så är det ju – ibland har man annat att stå i och jag har växlat upp/vuxit upp och gjort lite annat ett tag, tror jag.

Hej!

Jag är fortfarande samma person! Hur jag än gör för att samla vuxenpoäng (försäkringar, svart kaffe, rutinmässigt städande av toaletten) så känns det som att något ändå etsat sig fast i mig, som inte riktigt vill släppa.

Passus:
Det här blogginlägget kommer att bli en smula nördigt. Jag hade kunnat skriva enbart det här: “Jag tror att världen skulle må mycket bättre om alla människor fick chansen att se Jorden från rymden, för att förstå hur små vi är och hur viktigt det är att vi tar hand om varandra här på vår lilla planet.” Men det är inte det jag vill skriva om nu.

Jag vill skriva om när jag hittade musiken på allvar. Jag var ungefär elva år gammal, och Guns N’Roses var mina stora idoler. De var häftigast och ballast av alla, i så bjärt kontrast mot den lilla rödhåriga pianopojken i Köping att avgudadyrkan nästan blev larvig. Samtidigt hade jag börjat lyssna en del på Queen eftersom min syster lyssnade på dem. Bohemian Rhapsody var en skithäftig låt tyckte jag.

Som liten hade jag inte riktigt koll på den musikhistoriska magnituden av Freddy Mercurys död, man kan säga att jag egentligen inte visste tillräckligt mycket för att bry mig. Hur som helst skulle den stora tributekonserten sändas på tv och det borde jag titta på tyckte mamma, för hon hade läst i tidningen att Guns N’Roses skulle framträda.

Så jag bänkade mig framför tv:n. Tittade på när återstoden av Queen spelade tillsammans med James Hetfield, Annie Lennox, Robert Plant, David Bowie och Lisa Stansfield. Jag sket väl för helvete i allt det där – jag skulle ju få se Guns på tv!

Och sen hände det. Det började med Elton bakom pianot… Ja, ni kan ju se själva:

När jag fick se Axl Rose dundra ut på scenen (3:20) med sitt långa hår och power till fyrverkerier, hårdrocksgitarrer och en euforiskt galen publik gick min hjärnas belöningssystem helt bananas. Jag sladdade omkring på golvet framför tv:n i mina mjukisbyxor och ville aldrig sluta sjunga. Det var ju SÅ man skulle göra musik! Ivrigt lärde jag mig att spela gitarr, och började spela i band. Det gör jag fortfarande, även om det inte är samma band.

Nu har det gått många år sedan jag såg den där galan på tv, men jag tror att just det där ögonblicket fortfarande påverkar mitt sätt att se på musik, hela mitt musikskrivande.

Ville bara säga det.

Och så kan jag ju passa på att fråga: Var blev alla rockhjältar av?

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Jag lägger av igen…

03 Monday Jan 2011

Posted by Björn in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Abstinens, Snus

För några år sedan slutade jag snusa – om jag inte minns fel så var det just på nyårsafton. Jag tog farväl av min trogne följeslagare; nu hade vi kommit till vägs ände i vårt fruktlösa men ändå så trygga förhållande. Det var tufft i början, jag var vresig och svettig och blank i blicken och sluddrade. Men det gick över och allt blev normalt igen, fast utan snus.

Mitt första uppehåll blev det hittills längsta. Det kraschlandade på en fest i Spånga, där en listig göteborgare lyckades lura mig till att ta en Rapé. Jag åkte dit igen… och jag slutade igen, någon nyårsafton senare. Nästa återfall skedde i höjd med den första vackra dan i maj, när livet kom tillbaka på riktigt och uteserveringarna öppnade och det togs en pilsner med goda vänner i solskenet och det skulle ha suttit riktigt fint med en liten…

Ja, så höll det på. Jag började igen, blev fast, slet mig loss, åkte dit igen.

Nu har jag slutat igen, för vilken gång i ordningen är oklart. Jag slutade inte på nyårsafton och jag har inte avgett något löfte, så jag slipper läsa den där artikeln i tidningen om “hur man håller nyårslöftet”. Ge fan i att säga till mig hur jag ska hålla löftet, det här är en grej mellan mig och Swedish Match, ok?

Jag förväntar mig ingenting. Men för all del, önska mig lycka till på resan om du vill.

Tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Ljud

16 Thursday Dec 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Ljud, Oljud

Jag har alltid varit oerhört, i perioder sjukligt, intresserad av ljud i olika former. Du får kalla mig audiofil, en riktig ljudnörd, om du vill.

Min farmor berättar ofta och gärna om en särskild episod under min barndom då jag med glädje kantstött hela lägenheten om jag bara fått trumma lite till med gaffeln och kniven. Det frambringades de märkligaste ljud när jag slog på kastruller, glasburkar, skålar och andra köksattiraljer där hemma på Villagatan.

Något senare upptäckte jag musiken och fann att den gjorde mig gott. Jag har gjort egna musikinspelningar ända sedan en dubbeldäckad kassettbandspelare kom i min ägo. Kassettbandspelaren byttes emellertid ut mot en Roland VS-840 (den har jag fortfarande kvar) och ett frenetiskt pillande på knappar, skruvande på rattar tog vid. Reverb, equalizer, rumsdynamik & hängmatta. Jo för fan, sådant håller jag på med än.

Visst kan jag berätta om när min flickvän höll på att bli galen efter att jag lärt mig spela terser och kvinter på vattenfyllda vinglas, eller om hur jag kan bli sittandes i minuter med gapande mun och tomma ögon och lyssna på min senaste knäppa-på-flaskan-så-det-låter-roligt-upptäckt. Men nu räcker det med bakgrund här va.

Det finns nämligen ljud som stör mig något så inuti helvete att jag tror att jag utvecklat en allergi mot dem. Högfrekventa klassiker som fingernaglar mot svarta tavlan och flyttande av en stol man själv sitter på, är ljud jag för länge sedan inte bara överkommit rädslan för utan rent av utvecklat någon form av skruvad fascination för. Nej, de ljuden jag pratar om är ren terror. Tillåt mig presentera mina topp tre – The Sound Freakshow Madness List Of Hell:

1) Ljudet av en förkyld människa som trots sitt hälsotillstånd trängs med övriga resenärer i en överfull tunnelbanevagn och samtidigt, tungt och slött, tuggar på ett tuggummi. Det låter ungefär så här: Hfffnnttjjkkllk. Hfffnnkkttjjllk. Fy fan, jag vill gråta.

2) De billiga galgarna på H&M. Prova själv att gå på H&M under lönedansen och lyssna när ivriga kunder river och sliter i klädesplaggen, vilket medför att de äckliga små skitgalgarna klapprar ihop. För varje enskild liten smäll, galge mot galge, uppstår ljudet: Pläck. Jag hatar det.

3) Ljudet som uppstår när någon andas genom torra näsborrar. Att andas genom näsan är i sig inte dåligt (tänk Tony Soprano) men när någon andas genom torra näsborrar bildas ett svagt, visslande, pipande ljud. Försök ha en vettig konversation när det enda du tänker är snälla låt det sluta Gud Allah snälla någon gör något sluta, sluta nu, bort, gå.

Ja, där har vi tre ljud jag kommit att avsky. Har du några tillägg?

För att avrunda den här bloggposten om ljud bjuder jag på lite härlig Billy Joel (du måste tyvärr sticka iväg till YouTube eftersom Sony är skitnödiga):

Tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Jag vill bara säga att…

15 Monday Nov 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Film, Reklam, Roy Andersson

…Roy Andersson borde göra fler reklamfilmer.

Tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Skräckfilm och specialeffekter

02 Tuesday Nov 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Film, Psalm 21

Och så gör de det igen. Samma jävla fel. De river ett ansikte.

Jag såg en trailer till den nya, svenska skräckfilmen Psalm 21. Skräckfilmsmakarna verkar ha fått dille på det där med att få ett mänskligt ansikte att liksom spricka upp i blodfyllda fåror och skit. Bara i den här trailern gör de samma grej två gånger om:

Vi har sett det förut, och vi kommer få se det igen. Ansiktet ska rivas, var så säker. Fan vad trött jag blir! Har ni hört mig, att jag är förbannad?

Det är inte läskigt längre. Jag läste en intervju med regissören som berättade att de hade haft långa diskussioner om huruvida de skulle använda sig av specialeffekter eller inte, och valet föll till slut på att göra det. Varför i hela Hälsingland då? Filmen blir ju inte bättre av att man ser effektmakarna ta till det knepet. Igen.

Jag ser gärna skräck, men då får de banne mig hålla igen på specialeffekterna.

Tack för ordet.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Jag är stekt!

26 Tuesday Oct 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Etymologi, Matlagning

Om man ligger illa till kan man säga att man ligger risigt till. Man kan också säga att man är stekt, kokt, rökt etc. Ständigt dessa matlagningsreferenser.

Dagens blogginlägg är en öppen fråga: Har de här matlagningsreferenserna någon direkt etymologisk förklaring?

Kan man säga: “jag är halstrad” eller “jag känner mig lite pocherad”? Jag antar att man kan det, men det är inte rätt.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Les allégories et amertume

15 Friday Oct 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ 4 Comments

Tags

Allegorier, Irritation, Shorts, Tunnelbana

Häromdagen såg jag en man med shorts på tunnelbanan, trots att det var fruktansvärt kallt ute. Han hade i och för sig ganska kraftiga ben, ett naturligt bolster som torde räcka för att hålla honom varm. Jag blev provocerad av honom!

Mitt huvud fylldes genast med allegorier. Jag tänkte bittert att det här är samma typ av snubbe som nyser rätt ut bland folk, muckar på fyllan, tränger sig i kön, avbryter samtal bara för att få höra sin egen röst, ger blanka fan i miljön och tycker att “invandrarna snor våra jobb”. Jag hatade honom där på perrongen.

Jag känner inte mannen med shortsen och jag har ingen aning om hur han är. Han är säkert jättesnäll. Men i mitt huvud blev han, bara på grund av att han bar shorts, en felande länk som kunde tillskrivas ansvaret för mycket som är fel i världen.

Varför reagerar jag så här på att en stackars tunnelbaneresenär har shorts på sig? Kan du förklara det för mig? Kanske reagerar du likadant ibland?

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr

Frosseri i olycka

09 Saturday Oct 2010

Posted by Björn in Uncategorized

≈ Leave a comment

Tags

Aftonbladet, Olycka, Tragedi

För någon vecka sedan läste jag Aftonbladet i min mobiltelefon. Så råkade jag se detta:

Det är alltså de tio mest lästa artiklarna i kategorin Nyheter. Jag vet inte om nyhetsutbudet skiljer sig markant på mobilwebben jämfört med den “vanliga” webben, egentligen bryr jag mig inte; klart är i alla fall att detta är en topplista.

Antingen är Aftonbladet väldigt måna om att hitta nyheter där tragedi är en given komponent i storyn, eller så är läsarna väldigt sugna på att frossa i hemskheter.

Hallå? Dödsgyttja, nackbrott, förlamningsglass & död… Nog för att världen är hemsk och orättvis och fel på många sätt, men måste vi frossa i tragedi?

Det fina saker i världen också. Glöm inte det bara.

Share this:

  • Twitter
  • Facebook
  • More
  • Email
  • LinkedIn
  • Reddit
  • Tumblr
← Older posts

Archives

RSS

RSS Feed RSS - Posts

RSS Feed RSS - Comments

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Join 778 other followers

Recent Posts

  • Astrid (ma tendre mère)
  • La Vérité et La soupe aux oignons
  • Snickarbloggen, del 3
  • Snickarbloggen, del 2
  • Snickarbloggen, del 1

Tags

Aftonbladet Allegorier Allmänbildning Bygg Böcker Dagis Dementi DIY Djur Drömmar Emo Etymologi Evigheten Film Fudge Gropen Holism Hälsingegatan Idioti Idéer Irritation Jobb John Cusack Jul Kollektivtrafik Konspiration Kontor Kvalitet Kväll Kvällstidningar Köping Livet Luffare Läpparnas bekännelse Matlagning Minnen Mode Monty Python Musik Människor New York Odenplan Olycka Peter Serafinowicz Poesi Politik Psalm 21 Reklam Relationer Roy Andersson Rymden Semester Shorts Siffror Skor Skåp SL Snickeri Snö Sokrates Sorg Sport Stockholm Sömn Söndag Tankar Teater Teckning Tragedi Trädgård Tunnelbana Tvåsamheten Vardagsrealism Vinter Äckel

Meta

  • Register
  • Log in
  • Entries feed
  • Comments feed
  • WordPress.com

Create a free website or blog at WordPress.com.

loading Cancel
Post was not sent - check your email addresses!
Email check failed, please try again
Sorry, your blog cannot share posts by email.
Cancel
Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
To find out more, including how to control cookies, see here: Cookie Policy