Det har gått en väldigt lång tid och det har gått ingen tid alls. Det hände i går och det skedde för tjugo år sedan. Att någonting kan kännas så mycket och så lite samtidigt är kanske ingenting konstigt, så känner jag emellanåt, men ibland blir det liksom extra tydligt. Ibland biter känslan sig fast hårdare.

I verkligheten har det gått två år. Idag, den tjugotredje oktober tjugohundraarton, är det två år sedan jag precis satt mig ner i fåtöljen vid min moders dödsbädd och snabbt reste på mig igen eftersom de djupa rosslingar som följt med hennes andetag i nästan tre dygn nu släppte. Under någon sekund, någonstans mellan bråkdelen av en sekund och två långa hela sekunder, hann jag hoppas att hon skulle vakna till. Att rosslingarna släppte för att andningen blev lätt för att hon skulle vakna till för att vi skulle få mer tid tillsammans kanske de månader som hon lovat kanske de år som hon förtjänat.

Så var det förstås inte. Rosslingarna släppte och kroppen tog ett andetag eller två, och sedan var det slut, och jag minns fortfarande hur jag sa till min lillasyster att hon och pappa inte behövde skynda sig tillbaka till sjukhuset, jag minns hur jag kramade min storasyster, och jag minns framför allt hur den där jävla klockan på vägen fortsatte ticka precis som vanligt, som om allt var normalt och ingenting speciellt hade hänt, som om jag inte precis förlorat min mamma. Världens mest oförskämda tick-tack.

Jag är inte någon som har lätt att känna sig nära andra människor. Det har jag nog aldrig varit. Inte ens mina egna föräldrar, som jag älskat och uppskattat, och fått höra att jag kan berätta vad som helst för men aldrig känt mig bekväm nog att faktiskt göra det. Jag trodde inte att mina föräldrars oundvikliga frånfälle skulle beröra mig så mycket som jag kände att det borde göra.

Så fel en människa kan ha. Så fel kan en människa ha.

Jag fick veta om cancern ungefär två och ett halvt år innan sjukdomen tog henne. Då visste hon inte, inte säkert, då kunde knölarna fortfarande vara något annat, något godartat, eller åtminstone mer godartade än de skulle visa sig vara. Jag var i omklädningsrummet på min arbetsplats och hela min lilla värld rämnade. För det var ju inte någonting godartat, och i stort sett hela vägen från då till den där morgonen för två år sedan skulle vara kantad med besvikelser. Varje förhoppning om någonting fungerande, varje väntan på besked, varje liten grej där svaren antingen kunde vara positivt eller negativt, eller de gånger det stod mellan mer negativt eller mindre negativt, vid varje vägskäl valde verkligheten den värsta riktningen. Förutom en period då cancern inte fortsatte sprida sig. Den gick aldrig tillbaka men den fortsatte åtminstone inte sprida sig. Jag tror att vi kanske kände någon form av hopp. Det var en känsla som inte höll i sig.

Jag åkte till New York den hösten och sista gången vi pratade bör ha varit strax före eller strax efter den resan. Jag minns inte. Men jag minns att hon berättade hur läkaren sagt att det inte fanns något mer att göra, att hon kanske hade som mest ett år kvar (men jag hörde på hennes röst att varken hon eller läkaren egentligen trodde på det. Det här var samma år som Kent åkte runt på sin allra sista turné och jag hade köpt biljett till deras konsert i min hemstad tre månader senare, och hon lovade mig att hålla ut i alla fall så länge, och det var ett löfte hon inte kunde hålla. Hon missade det med ett par månader. Hon hade åkt in till sjukhuset för att hon blev dålig men trodde att hon skulle få åka hem igen. Egentligen trodde hon nog att hon skulle få vara kvar över helgen, på sin höjd. Så blev det förstås inte. Lite mer än en vecka var hon kvar, innan hon lämnade allt. Den tjugotredje oktober tjugohundrasexton, ungefär klockan 9 på morgonen, efter att jag och min storasyster precis kommit tillbaka från frukost – vi kunde passa på medan den underbara personalen hos onkologen i Växjö skulle tvätta och vända på mamma, och precis nu insåg jag att hon fick lämna oss med största möjliga värdighet, något jag misstänker att hon verkligen hade uppskattat – och även efter att jag precis kommit tillbaka från toaletten.

Åh, jösses, som jag är glad att mamma väntade tills jag var färdig på toaletten.

Advertisements