Jag klär av löken. Lager efter lager av skal och omständigheter. Smärta – bort. Osynk – bort. Drömmar, visioner, riktning – bort. Förväntningar – bort. Konventioner – bort.

Sanningen måste väl finnas här inne någonstans? Om jag bara skalar tillräckligt mycket och länge? Jag är besatt av tanken på min sanning. Min pudelkärna. Jag måste få veta hur det ofiltrerade känns, bortom det där böset som grumlar. Bort, skal, bort.

Det svider i ögonen.

Slutligen står jag där med något som åtminstone vagt efterliknar sanningen, fastän jag förstår att de där kladdiga hinnorna av omständigheter aldrig går att få bort helt.

Jag tittar på det som finns kvar när jag klätt av så många lager jag kan. Är det här sanningen? Det går säkert att skala bort mer från den där fjuttiga lilla kärnan, men det duger.

Jaha.

Sanningen stirrar på mig, uppfordrande och med rumpan bar. Nästan kaxig. Som att den vill provocera mig, som att den flinande frågar “vad ska du göra med mig nu då, din klåfingriga nakenivrare?”.

Jag stirrar tillbaka. Jag har inga svar, för löken existerar inte utan sina skal. Jag kan inte göra en soupe aux oignons på kladdiga hinnor och en fjuttig kärna. Sanningen är inte fristånde, den är ingenting utan sina skal av omständigheter. Även om jag har nått hela vägen in, vilket jag säkert inte ens har, så kan jag inte bortse från böset. Jag lever i en värld av omständigheter.

Så vaddå? Ska jag klä på löken igen? Jag vill inte det än, inte just nu. Jag måste få vila i det nakna en stund till.

Advertisements