Smällen är som en blixt på en mörk kvällshimmel. Jag vacklar åt sidan, känner hur det pulserar i vänster öga. För en sekund undrar jag vad som egentligen hände.

Hans kropp roterar åt vänster sida. Rörelserna är oberäkneliga, svårtolkade. Innan jag ens hunnit konkretisera en tanke efter den första smällen kommer nästa. Näsan pulserar, huvudet kastas instinktivt åt sidan. Men, lyckligtvis, är det inte alltid såhär.

De små händerna trevar sig fram, känner på min panna, min näsa, min kind. Det som alldeles nyss var alarmet efter en mardröm faller i glömska. Andningen lugnar ner sig. Med händerna på mitt huvud, en på min näsa, en på min kind så infaller sig lugnet igen.

Tiden står stilla. I detta ögonblick finns varken transferfönster, jobbångest eller ens en enda ren och klar tanke. Bara en känsla av att vara komplett, lycklig.

Om fyra fredagar, 28 dagar, påbörjas en 10 månaders lång pappaledighet. Den kommer, med all säkerhet, kryddas med högerkrokar och oförutsägbara nattningar. Men, framförallt, så kommer dessa månader fyllas med dessa magiska ögonblick av ren lycka.

Jag kan inte bärga mig.

Advertisements