Tags

, ,

Det är morgon en onsdag i oktober. Jag sitter på tunnelbanan. Vid Gamla stan kliver en man på. Han har en pappersmugg med kaffe i handen och en ryggsäck på ryggen och han sätter sig mitt emot mig. Fast han sätter sig inte, han står upp och krånglar med sin ryggsäck och sin kaffemugg och jag tänker “SÄTT DIG SÄTT DIG SÄTT DIG innan tåget rycker till och börjar rulla”.

För jag inser ju att när tåget rycker till kommer mannen med kaffet att ramla över mig. Jag sitter med näsan i tågets färdriktning och mannen kommer att resa baklänges när han väl satt sig. Kollektivtrafikens tyngdlag säger att han då kommer att ramla över mig.

Mannen flyttar kaffet från ena handen till den andra medan han försöker ta av sig ryggsäcken. Han verkar tveka på om han ska behålla den på eller inte och sekunderna går. Snart kommer tåget att rycka till. Snart kommer kaffet och mannen att landa på mig.

Jag skulle kunna säga till mannen att han ska akta sig. Att han snart kommer att tappa balansen. Men man gör ju inte det. Det är ju inte så vi jobbar i det här landet. Istället sitter jag tyst och väntar på det som komma skall. Jag kurar instinktivt ihop mig och avvaktar katastrofen.

Advertisements