Tags

Jag minns det tudelade nattduksbordet. Ena halvan var vit, andra röd. Jag minns också klockradions illröda siffror som en ständig påminnare om tid och rum.

Jag har uttalat de tre orden till flera flickvänner. I vissa fall i rent tonårssammelsurium, i andra fall – med backspegeln rätt justerad – i bara ren naivitet och förhoppning om något jag skulle vilja känna.

För vem vill inte känna den där känslan? Att allt är Percy Sledge-perfekt. Säg åt mig att sova i regnet och jag gör det. Kärleksfulla ögon som aldrig ser något fel.

Det var mörkt, tiden hade dansat in bortom småtimmarna. I mörkret, utan möjlighet att tolka varandra genom blickar, ligger det mycket magi och ångest. Jag minns när vi låg där i sängen. Jag kände känslan komma. Nu kommer det. Snart!

De. Tre. Orden.

Första gången någonsin. Livet är perfekt. Första kärlekens magi. Jag tittar på klockan på det rödvita bordet. Tänker att det här ska jag minnas. Det här är något stort.

Femton år och några famnar senare finns ändå några sådana här minnen kvar, även om detaljer – som klockslag – sakta försvunnit ur minnet. Varje relation, hur den än slutar, lämnar dock alltid ett spår någonstans.

Tänker jag på dig ibland
Det var något som fastnade på mig.
Något som aldrig riktigt försvann

Advertisements