Tags

,

År 1989 sitter en pojke vid köksbordet och lyssnar på en termos. Den är stor och vit, med bruna blommor, en bred pip och små svarta fläckar som inte går bort.

Vid spisen står hans mormor och steker plättar. Perfekta, guldbrända plättar med hallonsylt och hemmagjort äppelmos och mjölk ur kanna och allt och allt och allt. Det glöder i gommen, det fräser och skvätter vid spisen, men termosen låter högre ändå.

Den tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror pojken, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han trycker och vrider och klappar och smäller. Och det tjuter.

Pojken undrar om hans mormor hör ljudet, men hon steker och sjunger och inget annat kan höras bort dit. Han hojtar och bråkar och retas, men hon hör inte ens det. Och fortfarande tjuter det. Tjuter och tjuter och tjuter.

Han tror att han är på väg att bli galen.

Tiden går och han glömmer ljudet. Smaken är kvar, och minnet är kvar, men känslan är borta sen länge. Han växer och åldras och tänker och tror.

År 2012 är det borta sen länge. Plättar och äppelmos, termos och mjölk. På skrivbordet står en smutsig vattenflaska, solkig och gammal och trasig. Där bredvid en kopp kaffe som tröttnat och dött. Och sen tror han att han är på väg att bli galen.

Det tjuter och piper och knäpper och gnäller.

Det har något med trycket att göra, tror mannen, och han gör sitt bästa för att åtgärda det hela.

Han flyttar och knackar och dricker och skriker. Och det tjuter. Tjuter och tjuter och tjuter.

Advertisements