Tags

, ,

Det är som att jag följde med honom hem och sedan bara blev kvar. För det fanns ingen anledning att göra något annat. Timmar och timmar och timmar med samma sällskap och ändå fanns det liksom inga skäl att inte. Aldrig.

Dom sa att jag skulle falla för honom. Tidigt. Men jag försäkrade att nej nej. Sedan blev det ju så ändå förstås, vem som helst hade kunnat räkna ut det, men man är ju inte vem som helst heller.

Fast hur hade jag kunnat låta bli att falla? All tid och energi som jag inte lagt på att grubbla. Inte på att fundera, inte på att älta, inte på att ifrågasätta. Allt som bara varit självklart och enkelt, även om olika förstås och inte alltid, men ändå så rätt. Alla tankar som slutat rispa och rusa.

Man kommer på sig själv med att inte räkna och sedan gör man det ändå och inser att det har gått nio hela månader. Och man köper en jävla lägenhet ihop, för varför skulle man egentligen inte? Och det är ju det man hoppas på, jämt. Att det aldrig ska finnas några skäl att göra något annat.

Advertisements