Plötsligt tänker jag återigen på den blinde superhjälten Daredevil. Några dagar tidigare hade en gammal vän sågat filmen vid fotknölarna. Ben Afleck. Pfft! Filmen kanske inte lämnade några större avtryck för eftervärlden och det finns sannolikt inte så många ungar, med friska ögon, som drömmer om att vara Daredevil (även om jag nog tror han kan vara en bra förebild för de med begränsad syn)

Hur som helst. Daredevil tappade synen som liten, men fick i stället en förbättring av sina andra sinnen. Dessutom utvecklade han “a kind of radar sense”. Hur det funkar har diskuterats genom årtiondena, hans supersinne har beskrivits både som just en radar och en sonar. Daredevil ser ljudvågorna i rummet och skapar sig helt enkelt en bild av detta.

Rätt häftigt ändå.

Jag kan inte bestämma mig i vilken av de två skärmarna jag ska titta på. Om jag
inte visste vad jag skulle titta efter så skulle jag nog vara helt vilsen. Bilden har en sepiaton för att göra det mer tydligt, men det känns som att tonen nästan ger en motsatt effekt.

Ljudet skickas genom gélen. Ekot formar en bild av liv. Jag tänker på teveserien Vänner när Ross och Rachel är hos barnmorskan som säger att “Där är det, ser
ni?”, och Rachel låtsas se – trots att hon inte gör det. Men här är allt så tydligt. Ivriga rörelser från något som utifrån knappt är synbart, och som inte är mycket större än en rotfrukt. En hand, en till. En fot, en till. Fem fingrar på samtliga.

Jag har föreställt mig det här ögonblicket så länge. Funderat över om man kommer att bli rörd till tårar. Men i stället sitter vi mest som på nålar och hoppas att allt ser ok ut under den väldigt narrativa undersökningen. Tre sekunder av tystnad är för länge. Känns som en evighet och rymmer så mycket oro.

Men så kommer orden ur hennes mun. Allt ser jättebra ut, eller vilket superlativ hon nu använder. Anspänningen är för stark för att kunna ta till sig mer än att vi faktiskt kan gå härifrån med glädje och lättnad.

Och att vi nu kan berätta att vi ska bli föräldrar.

Advertisements