Tags

Uppgivenheten.

Ibland är den stark alltså. Jag läste en text en gång – om varför jämställdhetsdebatten var snedvriden; om att kvinnor dubbelarbetar mycket mer än män gör; att det inte syns i de nationalekonomiska kalkylerna – och att vi inte diskuterar det som egentligen är viktigt och gör skillnad. Jag bör understryka att detta var på det sena 90-talet (även om inte mycket förändrats sedan dess). Det var hursomhelst 10-15 år sedan, och även om jag inte minns vem som skrev texten så minns jag att den gjorde intryck på mig – och det är den text jag minns nu.

Jag är den ensamstående mamman, yrkeslivet och patriarkatet. Allt i ett. På ett annat sätt.

Så tänker jag, och kommer inte ens nära.

Det är svårt att balansera tid, kapital och produktionsresurser. Om jag inte producerar på jobbet så förtjänar jag inte min lön; om jag inte har min lön kan jag inte spendera socialt (och monetärt) kapital med mina vänner; om jag spenderar för mycket tid med andra människor så försakar jag min flickvän (eller, ännu värre, mig själv); om jag inte träffar min flickvän så kan jag knappt kliva upp ur sängen – och om jag inte klev upp ur sängen för att producera på jobbet, så skulle ingen hata mig mer än jag själv. Se ovan och repetera.

Det är, i korta drag, mitt enkla liv – och jag orkar faktiskt inte med ens det.

Jag har ingen egen familj, ingen förmögenhet, inget fritidshus, inga sjukdomar, inga hobbies, inga vidare ambitioner. Inget alls att ge upp eller omvärdera. Och så tänker jag på människorna som har allt sådant.

Uppgivenheten slår mig som en slägga. Därefter kommer beundran.

Advertisements