Tags

,

Titel: Det står en kaffemugg bredvid kaffeautomaten
Författare: PRAKTIKANTEN
Datum: 2012-07-12

Det står en kaffemugg bredvid kaffeautomaten. Den har stått där ett tag nu. Innan stod den i automaten, på den lilla avsatsen under pipen där kaffet kommer ut men så kom någon som ville fylla på kaffe så kaffemuggen fick flytta på sig. Muggen står nu på bänken bredvid och väntar på sin ägare när nu denne behagar dyka upp.

Muggen är antikvit och bullig till sin utformning och har ett stort rundat öra där handens alla fingrar får plats. På muggen finns ett tryck, det står; Cup Of Joe. Muggen är luggsliten och gammal, den är kantstött på vissa håll och sprucken. När muggen är tom kan man se kulturlager av kaffe nedför innerkanterna som slutar i en mörk och rund botten som trots idoga insatser med diskborste och Yes omöjligen kan bli antikvit igen. Det har gått för långt, helt enkelt.

Folk börjar nu passerar i korridoren, förbi skänken där muggen står placerad. Vissa sneglar eftertänksamt åt muggens håll och slås av ett visst obehag. Det är sällan man ser en ensam kaffemugg full med kaffe. ”Det är minst två knapptryck från automaten i den där”, tänker någon. Ofta när man ser en ensam kaffemugg är den tom. Urdrucken och slentrianmässigt placerad på något bord i nått fikarum för någon annan att se efter. Det händer alltför ofta på arbetsplatser och kontor, att muggar lämnas ensamma åt sina respektive öden. Men denna mugg, vår mugg på skänken bredvid kaffeautomaten, är ju fortfarande full av kaffe och helt uppenbart lämnad vind för våg utan minsta smutt. ”Varför”, tänker någon. ”Varför en ensam kaffemugg?”

En kvinna stannar till vid diskhon och börjar diska ur sin mugg. Den är också vit och är prydd av stora svarta versaler som skriker FARMOR ut i korridoren och mot förbipasserande. Hon sneglar mot den ensamma muggen med sitt kaffe och ser sig om efter dess ägare. Hon kan inte påstå att hon känner igen muggen trots att hon arbetat här i många år. Hon känner arbetsplatsen väl och betraktar sig själv som något av en inventarie på kontoret. Men muggen där på skänken kan hon inte placera. Kanske någon på besök som fick låna en lånemugg och som helt oväntat blivit tvungen att springa in på toaletten. Men minuterna går och denne någon verkar inte komma tillbaka. Muggen står kvar ensam.

Kvinnan, som för övrigt heter Kristina, placerar sin egen FARMOR-mugg i kaffeautomaten, på avsatsen under pipen där kaffet kommer ut och trycker på cappucino. Automaten brummar igång, stånkar och frustar, piper och visslar, och Kristina hon väntar, fortfarande med blicken på muggen där på skänken och på dess svarta och ogenomträngliga innehåll. Hon tittar på klockan. Hur länge har den stått där? Fem, kanske tio minuter. Är det någon som vet?

Bosse passerar plötsligt förbi på snabba och sandalbeklädda fötter, med håret på ända och skjortan slarvigt instoppad i manchesterbyxorna. ”Vems är det här?” frågar Kristina men Bosse skakar på huvudet och svarar ”vet inte” innan han rundar hörnet där framme. Är det någon som vet?

Kaffeautomatens tirad kommer till ett våldsamt avslut varpå ett efterföljande litet tjut alltid markerar att nu är det bra igen. Nu är jag klar. Kristina tar sin FARMOR-mugg och lämnar korridorspentryt bakom sig. Hon har andra bekymmer idag än vad en ensam mugg någonsin kan representera. Bekymmer som stavas fakturering. Muggens ägare kommer att dyka upp och gör denne inte det får vi se vad som händer. Då får den väl stå kvar, tänker hon. Muggen. För ingen annan kommer väl att ta hand om en ensam mugg med kaffe. Det har väl aldrig hänt i världshistorien av muggar att någon skulle förbarma sig över en ensam mugg med kaffe. Det vågar man ju inte, den kan ju tillhöra någon som inte vill ha sitt kaffe uthällt och sin mugg diskad. Kristina lämnar därför muggen men muggen lämnar inte Kristinas tankar.

Advertisements