Tags

Långsamt. Långsamt. Långsammare. Jättelångsamt. Tiden. Står. Nästan. Stilla.

Sakta lyfter du handen. Tittar intensivt. Nästan stirrande går blicken. Sakta, sakta lyfter du handen. Försiktigt för du den framåt. Försiktigt. Sakta. Med näsan precis ovanför kanten ser du hur din hand rör sig framåt. Långsamt. Tiden står nästan stilla. Vibrerar nästan. Musklerna arbetar sakta och metodiskt och sträcks mer och mer. Du känner hur det blir varmare. Du vet att du inte får men handen fortsätter framåt genom luften. Nu.

Nu börjar du sänka handen. Med ögonen precis ovanför det vita sänker du handen mot det svarta. Du står nästan lite på tå för att nå, sträcker axeln. Du känner hur värmen reflekteras mot handflatan och spänningen stiger. Adrenalinet pressar inifrån. Sakta. Sakta.

Och nu gör du det. Med all kraft din lilla kropp kan uppbåda smäller du ner handen mot metallen och pressar allt du kan. Och den är varm. Gud vad det bränner. Smärtan. Chocken. Handen pulserar, skriker bultar brinner och du sliter bort armen lika fort som du slog ned den. Smärtan och segerruset, det förbjudna och idiotiska men modiga samlas i strålar som skjuter ut från din lilla hand och upp genom armen in i kroppen. När strålarna träffar hjärnan exploderar hela världen och i vild eufori skrikgråter du, både hjälte och offer på samma gång.

Du är fyra år och har just lagt handen på plattan första gången.

Advertisements