I dessa korridorer vandrar 60-talet anställda varje dag, om inte fler. Trots snart nio månader här vet jag inte exakt. Jag hälsar på dem alla, även om jag inte kan allas namn. Kanske lathet från min sida, men jag kommer inte i kontakt
med så många i mitt dagliga arbete. Ibland önskar jag att vi skulle ha en namnlek precis som i skolan. Alla personer ska räkna upp alla andras namn och verkligen lära sig. Det skulle vara något!

Att jag inte kan allas namn tynger mig en smula. Varje dag hälsar jag på någon och försöker sedan placera denna någon på först våningsplan, sedan avdelning och sedan försöka åtminstone komma på ett förnamn. Det brukar lyckas sådär. Ofta blandar jag ihop personer.

Efter att jag anställdes har det börjat två, tre nya personer här på kontoret. Jag har dessvärre inte hälsat på dem. När jag började fick jag gå en rundvandring och hälsa på alla människor. Det blev många händer, många hälsningsfraser. Men deras rundvandring måste jag ha missat.

Ibland kan jag se dem på håll, på väg någon annan stans och tänka att jag borde gå fram, presentera mig och komma ihåg vad denna nykomling heter. Gud vet att jag blivit hjälpt av de som kommit fram och snackat med mig sedan jag började. Men det har inte blivit av.

Häromveckan fikade jag och några andra kollegor med en av de nya killarna. Minns att samtalet kretsade kring klädkoder på företaget. Han sade att han hade en likadan kavaj som min, jag frågade vilket märke det var på hans skjorta. En Dahlin. Jag tror vi också snackade om träning. Jag tänkte säga att han ser riktigt fit ut och verkar vara en som tar hand om sig själv.

Förra veckan hade jag semester och åkte med familjen till Kroatien. Väl där märkte jag hur skönt det är att inte ha ständig tillgång till wifi. Någon enstaka restaurang hade gratis internet, plus att det på vårt hotell fanns ett svagt Internet som knappt nådde upp till vår balkong. Jag försökte att inte bry mig så mycket om jobbet, men noterade att chefen åkt till stugan efter en tuff jobbvecka.

Idag när jag klev in i mitt kontor, som jag delar med en kollega, så kändes det direkt att något var fel. “Det har hänt något, men någon kanske har berättat?” Jag svarade kollegan att jag har förstått att något hänt, men inte tänkt på vad det kan vara.

Spontant började jag fundera på om det är något jag har gjort, vad det nu skulle vara? Eller företagets ekonomi har krashat och jag kommer få sparken inom kort?

Kollegan säger att chefen får berätta. Pulsen börjar öka när chefen tittar förbi och frågar hur min semester var. Hon tassar dock runt ämnet och går vidare till ett av alla möten som hon ständigt måste bocka av i kalendern.

“Ok, då berättar jag i stället”, säger kollegan.
“XX XX har tagit bort sig förra veckan.”

Minnet börjar arbeta, försöker hitta ett ansikte, tror att jag har hittat rätt. Jag säger:
“Det är han som vikarierar för XX?”.

Hon svarar tålmodigt att jag tänker på fel person, samma sekund som jag tagit fram personalkatalogen för att få fram ett ansikte.

Jag frågade honom vilket märke det var på skjortan.
Inte vad han heter.
Inte hur han mår.
Inte fick jag heller veta att han har två små barn som han nu lämnat efter sig.

Advertisements