Ibland undrar jag varför jag finner sådan drivkraft i ångesten. Att total lycka och att vara tillfreds stundtals kan likställas med stiltje. Som en solig, vindstilla dag i en eka utan åror, där jag är oförmögen att ta mig till nya farvatten.

Jag söker upp situationer som är skrämmande och ångestfyllda, situationer som får mig att våndas och kallsvettas. Inre konflikter och häftiga känslostormar ger mig bränsle att fortsätta framåt. Att växa.

Min mor brukar säga att jag har ”en konstnärlig själ”. Det har hon sagt så länge jag kan minnas. Jag har funderat på det, och kommit fram till att det om något endast betyder att jag har haft ångest sedan barnsben.

Jag är villig att anta ett pragmatiskt synsätt i frågan. Självklart är det mänskligt, snarare än konstnärligt, att drivas av negativa känslor och tankar. Och det kanske inte ens är fel. Det kanske är i ångestens grepp som klarhet uppstår. Verkligheten lindas inte in i något mjukt dun och det finns ingen ständigt leende sol som bländar. Belöningen efter att ha klarat av något skrämmande är dessutom överväldigande.

För egen del fascineras jag av de tvära kasten. Att känna fullkomlig lycka, upprymdhet som gränsar till eufori – för att sedan häftigt slungas tillbaka ned på hård, kall asfalt som får huden att gråta röda tårar.

Sweet, sweet suffering. Det är vackert.

Så vackert att jag misstänker att jag inte är ensam om att uppsöka situationer vilka håller mig gisslan på en tunn, tunn tråd, där risken att falla är ständigt närvarande. Som njuter av skärpan det tvingar fram.

Friktion skapar gnistor.

Advertisements