Ingenting. Jag ångrar ingenting. Vilket jävla skitsnack.

Ni kan säkert melodin, även om ni kanske aldrig funderat över texten – förutom att Piaf hävdar att hon inte ångrar någonting alls. Allt är glömt. Hon har gått vidare.

Ånger är en väldigt okonstruktiv känsla. Den kan förvisso signalera empati och empati är ändå ett tecken på något sorts medmänsklighet. Men ånger signalerar också en oförmåga att släppa saker.

Så kanske Piaf bara var väldigt bra på att just låta saker vara historia. Men de få gånger som låten gör sig påmind i radio eller citat så blir jag mest irriterad. Ångrar ingenting? Bah!

Jag kan då på rak arm komma på väldigt många saker som jag ångrar, eller där min instinktiva känsla är ånger i alla fall. Saker av trivialare karaktär, som att jag inte passade på att gå fram och ta Springsteen i hand när jag på Stadion 2009 fick plats längst fram vid scenen. Men även saker som jag sagt och gjort. Saker som jag inte ens vill återge i detta nu.

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

Och där har vi det. Låttiteln citeras, ofta slentrianmässigt, i ett slags rus av jag-ångrar-faktiskt-ingenting-vad-ni-än-säger. Men Piaf sjunger att hon inte ångrar någonting, för hennes liv, hennes glädje börjar här och idag. Med dig.

Visst har jag gjort dumma saker, sagt ord som jag inte ens vill återge. Och jag känner, till skillnad mot för Piaf, fortfarande ånger. Men det förflutna har format den jag är idag.

När allt kommer till kritan kan man inte ångra saker man inte kan påverka. Livet levs idag och imorgon, inte igår.

C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Jag köper det inte, Edith.

Men jag förstår dig nu.
– – – –
Fotnot
Givetvis vet jag att Edith Piaf inte skrev låten.

Advertisements