Jag minns så väl t-shirten. Den var svart med vit text som löd: ”Hellre liten och rapp än stor och slapp”. Min klasskamrat var väl inte så liten, men en ettrig djävul var det.

Det har hänt att jag tänkt på mina gamla klasskamrater ibland. Särskilt vid högtider då jag åkt hem och hälsat på föräldrarna. Jul och påsk är återträffartider och alltid brukar man stöta på någon gammal vän. En flyktig blick, en igenkännande nick, eller en vänskaplig kram.

Denna dag, någon jul, något år tillbaka, strosade jag och min fru genom Luleå. Vi går igenom Sveriges första köpcentrum och vid entrén står fem, sex personer och konverserar. En kille står lutad mot klockaffären nära ingången. Han är lite rundlagd och ser ut att ha alldeles för många bekvämlighetskilon på sig. Samtidigt är han inte gammal, snarare i min ålder. Och ansiktet känner jag igen allt för väl.

Han hade något busigt och elakt i ögonen. Spelade alltid fult på gympan. Kändes som han passade på att jävlas extra mycket med mig. Vi spelade också ishockey tillsammans. En träning tacklade han mig bakifrån så jag for med huvudet in i sargen. Det kunde ha slutat riktigt illa. Han kändes okontrollerbar.

Samtidigt har jag också ett annat minne från hockeytiden. Det är bortamatch. I en iskall hockeylada. Lag- och klasskamraten gråter över att han är så kall om fötterna. Jag peppar honom i båset. Varför vet jag inte och jag inbillar mig att det bara provocerade honom allt mer.

När jag tänker på honom märker jag att jag fortfarande blir förbannad inombords. Långsinthet är oklädsamt. Och jag undrar om det fanns något annat som han gjorde som jag har förträngt. Högstadietiden var jobbig på grund av mobbing, men jag har inget minne av att han deltog i detta.

Jag närmar mig klockaffären. Trots att han ser ut att ha 15 kg extrabagage lyser ögonen av självförtroende när han pratar med några tjejer. Jag hälsar inte. Det skulle inte falla mig in. I stället gottar jag mig inombords åt det kroppsliga förfallet. Rätt åt den djävulen.

Inte så liten och rapp längre.

Advertisements