Ödet. Även om jag ogillar tanken på att allting är förutbestämt, så känns det både lite spännande och läskigt att varje steg jag tar obönhörligt skulle leda till ett förutbestämt öde.

Under helgen började jag fundera på hur allting egentligen blev som det blev. Jag är 33 år och tillbaka i min gamla hemstad. Fru, hus, hund. Check. Och jag började tänka på alla ”om” som tog mig hit.

För tolv år sedan bodde jag i Vårberg (dock inte med keffa jeans hängande) hos min barndomsvän Peter, som studerade på Handels. Själv jobbade jag på McDonald’s på Östermalm. Vid den här tiden på året hade jag nyligen gjort högskoleprovet och förbättrat mina chanser att välja studieplats till hösten.

Mycket av den lediga tiden gick åt till att bläddra i broschyrer för att hitta vilken utbildning jag skulle välja. Idag är jag inte säker på vilka jag valde emellan, men jag vet att Örebro var på tapeten. Dessutom var jag intresserad av möjligheten att bo kvar i Stockholm och studera lingvistik.

Söderifrån kom locktoner, närmare bestämt från Östgötaslätten. I Norrköping fanns en annan barndomsvän, Andreas. Han studerade till civilingenjör vid Campus Norrköping sedan tre år tillbaka. Jag hade besökt honom och fått ett gott intryck av staden men aldrig reflekterat över att flytta dit. Han gjorde reklam för en utbildning som hette KSM, Kultur Samhälle Mediegestaltning.

Fyra månader senare satt jag på uppropet i Norrköping. Jag minns fortfarande den nervösa känslan i maggropen och hur spännande allting kändes. Bredvid mig satt en blonderad kille i rosa piké. När orden dansade ur hans mun förstod jag att han hörde hemma från samma län som mig. Han hette Linus och kom från Arvidsjaur.

Åren svepte förbi. Jag inledde tiden i Norrköping i en famn, följt lite väl snart av en ny. När den historien tog slut och jag cashat in 40 kronor (2*20) av en studiekamrat hade halva studietiden avverkats och en vänskapskrets formats kring något som kallades ”Klumpen”.

Hur vi hamnade där vet jag inte. Men här fanns bland annat Mr.Prozac, en ettrig kille från Västerås, en ”skallig liten råttunge”, en vid onyktert tillstånd smädande gotlänning, Sheriffen, en drömmande pers och annat löst folk.

En februaridag i början av 2003 ville Västeråskillen, även känd som Akki-boi på min ICQ, att vi skulle gå ut. Jag minns att jag var skeptisk. Levernet vid den tiden var rätt hårt och idag kan jag för mitt liv inte förstå hur man orkade dricka torsdag-lördag. Men jag begav mig tillslut till Klumpen i min Morrissey T-shirt. När jag kom dit sade Akki-boi att jag var snygg och jag minns att jag gick till Bergsbron med gott självförtroende.

Några timmar senare sitter jag med en tjej från Härnösand och filosoferar. Vi är båda rätt less på kroglivet, att hitta en tillfällig quick-fix som boostar egot och endorfinnivån för stunden. Vi sitter vid ett sidobord och pratar kring detta ämne när en tjej i baren framför oss vänder sig om. Jag säger: ”Henne ska jag prata med senare”.

Efter en stund står jag vid ett bord med Linus och min glade musikantvän från Köping, han som bar ICQ-smeknamnet Mr Prozac. Plötsligt märker jag att tjejen jag sett i baren står vid bordet bredvid oss. Pulsen ökar. Jag säger ”Hejdå!” till mina vänner. Tar ett sidosteg till höger och i samma andetag ”Hej!” till tjejen.

Idag pussade jag hejdå till henne och tog med mig vår valp till hunddagis. Jag är tillbaka i staden som förut symboliserade tonårsångest, nu i stället framtid och glädje. Och jag är tacksam för alla ”om” som lett mig hit.

Tänk om Andreas pluggat någon annanstans som också hade en attraktiv medieutbildning? Tänk om jag inte hade kommit in med resultatet från mitt högskoleprov? Var hade jag landat då? Tänk om jag inte hade hamnat bredvid Linus på uppropet? Hade han då varit den fine vän som han är idag? Tänk om något av mina förhållanden innan 2003 hade hållit längre? Tänk om jag hade stannat hemma den februarikvällen i stället i min lilla studentlya? Om jag inte hade haft modet att gå fram till henne? Tänk om hon hade gått någon annanstans just den kvällen? Hade vi hittar varandra ändå innan studietiden var över ett år senare?

Jag har ofta hört sägas att valfrihet är det jobbigaste i dagens samhälle. När jag skulle välja gymnasieinriktning fanns det högst en handfull val att välja emellan. Idag är valmöjligheterna oändliga.

Jag vill ändå tro att vi  väljer de steg vi tar och att man är ansvarig för den riktning som livet tar. Men mitt i alla dessa val vi måste göra så känns det rogivande att tänka på ödet. På slumpen, alla ”om” som tar oss någonstans varje dag. Och att någon eller något sitter vid styrspakarna som en Master of Puppets.

Vissa skulle säkert kalla det en gudstro. Och visst stod jag inför gud och alla Klumpenkamrater för 2,5 år sedan och svor att älska min fru, oavsett vilka kort jag får på min hand.

Men du kommer aldrig får höra mig säga att jag tror på gud.
Eller det kan jag inte lova.
Runt hörnet finns massor av ”om”.

Och man vet aldrig vart de leder.

Advertisements