Varje morgon är den andra sig lik. Jag parkerar bilen framför den spensliga, unga björken som är mitt riktmärke när jag svänger in på den stora parkeringen. Här står sedan min vän i gott sällskap med hundratalet bilar i alla dess former och åldrar och blickar ut över Bottenviken.

Efter vi tagit farväl väntar en fem minuters promenad till jobbet. Oftast är det på håret att jag ska komma i tid. Och varje morgon, när jag konstaterar just detta, så blir jag irriterad på mig själv. Trots att jag kan irritera mig otroligt mycket på människor som inte kan komma i tid, så tenderar jag att själv utmana gränserna så mycket som det går.

Det borde vara rusningstrafik till jobbet när jag vandrar de 500 meterna till jobbet, men jag möter sällan så många människor. Däremot möter jag ofta samma människor. Den unga tjejen med lyster i blicken som viker av åt motsatt håll, mot den stora matkedjan. Jag undrar så om glädjen i hennes ögon förvandlas när hon går in till sitt jobb.

En stund senare möter jag alltid en stor, elegant kvinna i vad som ser ut att vara en kostsam utstyrsel. Jag brukar fundera på hur många tigrar, eller vad det nu är, som gått åt för att hålla henne varm här i vinterkylan. Med sig har hon en miniatyr till hund som nästan smälter in i hennes stora kappa när de går jämte varandra. Det får mig alltid att le.

Jag rundar hörnet in på gatan där kontoret ligger. Varje morgon möter mig samma syn. En väldigt livserfaren man står över diskhon med huvudet lutat mot skåpet ovanför. Jag undrar vad han gör där varje morgon. Kanske skalar han ett ägg som han just har kokat färdigt? Eller en apelsin? När jag passerat hans lägenhet så tänker jag högt: “vi ses efter jobbet”.

För det gör vi alltid. Då sitter Frank, jag har börjat kalla honom det, vid köksbordet. Med hjälp av ett gigantiskt förstoringsglas, monterat vid köksbordet, så ser han ut att lösa korsord. Jag har konstaterat att han är ensam. Och kanske har det alltid varit så? Jag undrar om du har sett världen, Frank? Har du sått din säd så att världen kan fortsätta att präglas av just dina gener?

Jag vill tro att Frank levt ett lyckligt liv med ett långt äktenskap. Att han varje morgon vaknar med att pussa ett fotografi av sin fru som han levde tillsammans med i över 60 år. Sedan går han mödosamt upp ur sängen. Åren har satt sina spår. Han kokar sitt ägg och två portioner gröt. Sedan läser han lokaltidningen från pärm till pärm. Allt medan världen passerar utanför hans fönster.

Nyligen var det en morgon likt alla andra, förutom att vintern börjat ge upp och att solen glatt hälsade alla människor välkommen till en ny dag. Jag förbannade mig själv över att jag var sen, återigen, och promenerade med raska steg mot jobbet med tunnelseende.

Men när jag passerar Franks fönster är det mörkt. Ingen åldrad man står vid diskbänken och skalar sitt ägg eller sin apelsin. “Jaså, du tog sovmorgon, din rackare”, skrockar jag för mig själv. En arbetsdag passerar innan jag med raska steg promenerar mot bilen. Återigen mörkt hemma hos Frank.

Det knyter sig i magen. Vad har hänt?

Nästa morgon promenerar jag med ännu mer tunnelseende från bilparkeringen, fast nu med målet att titta in i Franks fönster, inte komma i tid till jobbet. Återigen mörker. Åtta timmar senare åter mörker.

Ben Folds låt “The Luckiest” börjar rulla i huvudet.

“Next door, there’s an old man who lived to his nineties and one day passed away in his sleep. And his wife, she stayed for a couple of days and passed away. I’m sorry, I know that’s a strange way to tell you that I know we belong.”

Kanske kände Frank att det räcker. Jag har levt nog länge nu. Kanske var saknaden efter livskamraten alldeles för stark för att orka med ännu en dag av meningslösa livsrutiner. Eller än värre, kanske klarade han inte av ännu en dag av ensamhet och konstaterandet att livet aldrig blev som han ville.

När jag tänker på “The Luckiest” så tänker jag alltid på Annika Norlin och att hon måste haft The Luckiest i åtanke när hon skrev “Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

“En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli”

Ännu en dag av mörker passerade och ännu en därefter. Efter en vecka kommer jag på mig själv att glömma bort att titta in mot Franks lägenhet. Jag har förlikat mig själv vid tanken på att han har gått vidare. Till sin bäste vän. Den tanken känns bäst.

Vintern var försenad förra året och därför förvånar det att den också är snabb på att ge sig av. Uttryckte vi inte vår saknad tillräckligt starkt? Kände du dig inte nog behövd? Härom dagen promenerade jag till jobbet med bar asfalt under fötterna. Då spritter det verkligen i fötterna och till och med jag börjar få lite vårkänslor, även om jag gärna hade tagit en månad till med skidor och härliga promenader över isen på Luleälven.

Jag hälsar, för mig själv, på damen som fortfarande har på sig den gigantiska kappan och fortsätter med raska steg mot kontoret. I ögonvrån ser jag hur det lyser och pulsen ökar instinktivt. Jag stannar till och ser en gammal man med huvudet lutat mot kökskåpet ovanför diskbänken.

Advertisements