Tags

, ,

Ja, nu sa jag det. Skitgenerationen. Jag tycker att vi 80-talister som generation betraktat är riktigt värdelösa. Vi väljer inte våra föräldrar, och vi väljer inte hur vi fostras, så det är väl knappast vårt fel att vi är som vi är. Men nedan följer en insider-bekännelse om en generation i själslig nöd och utarmning. Och håll i er, för det kommer bli långt.

Vi är en sällsynt dålig kombination av jag-svaga individualister. Vi tror på individen, vi tror på jaget, vi tror på den egna personen. Den egna personens möjligheter och skyldigheter till självförverkligande. Lojalitet är inte något vi värdesätter, kontinuitet är inget vi eftersträvar. Jobba på ett jobb ett år sen när det börjar bli tråkigt då är det bara att byta. Förhållanden är temporära och bara värda att hålla i så länge de ger något, men börjar det bli svajigt så finns snart en ny famn att värma sig i. Postmodernitet! vrålar teoretikerna om en hel värld av unga vuxna som ser det som sin skyldighet att skapa och bygga upp varumärket Ego. Internetgenerationen med Facebook och Twitter som gemene mans yttersta utpost där varumärkesbyggandet når sina extremer. Jag vet inte hur era feeds ser ut, men i grova drag vill jag gärna beskriva mina. På Facebook är alla människor lyckliga och rapporterar dagligen om 1. hur mycket de tränat 2. vilken gourmétmat de tillagat och 3. statusen på deras avkomma (sover, varit hos tandläkaren, kryper, går etc.). På Twitter å andra sidan koketterar man med alla sina tillkortakommanden med en cynisk och ironisk touch. “Mvh, desperat 25-åring.” “Pga. dålig moral.” Precis så där chickt som man ska göra för att visa att man är the incrowd.

Men ekar det inte djävligt tomt? Vi hänger upp våra brister och attityder för allmän beskådan så att andra lika imperfekta tweeps med sin egen självömkan kan bekräfta oss i vår egen uppgivenhet inför det öde som det är att vara människa. En retweet för att ta sig igenom förmiddagen. Två efter lunch. Recept på en lyckad dag. Eller på Facebook ge oss så många gilla som möjligt. Inte undra att DN rapporterar om att folk som använder Facebook blir olyckliga när man konstant ska sitta och jämföra sig med alla till synes perfekta människor som “Sprungit 1,4 mil i solen och YEAH vad livet är härligt!.” Aldrig har så många varit så beroende av vad andra tycker för att känna sitt eget värde som i nådens år 2012.

Om ni tror att min kritik stannar vid sociala medier har ni fel. Sociala medier idag är bara ett uttryck för en generation som i grund och botten inte har en aning om vilka de är, vad de tror på och vad de vill med sina liv – men ändå hyller Ego som den skönaste av gudar. Min teori är att det beror på att vi saknar något att tro på. Innan oss blev världen bättre, men samtidigt som vi föddes så slutade det. De goda vann kriget. Efterkrigstid med växande ekonomi. Folkhälsa, folkbildning, folkhem. Sextio-sjuttiotal med gräsrotsrörelser, Flower Power, Vänstervindar och Gröna Vågen. När vi var gammal nog för att förstå att vi inte satt ihop med våra mammor längre gick Svensk ekonomi in i depression som varade en god del av tidiga 90-talet. Slutet av 90-talet IT-bubblade oss in i 2000-talet och efter en kort högkonjunktur så kom först en finanskris och nu sitter vi en kris där vi har pumpat in så mycket pengar i systemet så att länder istället för företag går omkull. Nu tror jag inte att allt kommer att gå åt helvete, men jag tror inte att det kommer att bli bättre heller. Vi är den första generationen som inte kommer ha det bättre än våra föräldrar på bra länge.  Men övriga delar av politiken då? Tja, det finns inget vidare politiskt engagemang, för vi växte ändå upp i en värld med relativt få orättvisor. Vården? Vårdköer, visst, men de allra flesta klarar sig bra och vi har knappt några folksjukdomar. Omsorg? Fattighusen är inte kvar. De gamla sitter inte på gatan även om de skulle kunna ha det bättre. Skola? Alla får gå i skolan även om det är en del IG och inte alla skolor är så kul. Är saker bra? Nej, det är de inte. Men är det så dåligt så vi engagerar oss i det? Knappast. Finns det nån ork, eller? Det som engagerar oss primärt idag är miljö, jämställdhet och frågor av upphovsrättslig karaktär. Och fine, det är viktiga frågor. Men det är en ganska blek skugga i jämförelse med de politiska rörelser för frihet och social rättvisa som dominerade större delen av 1900-talet. Partipolitik och folkrörelser är ett minne blott, men köp för all del ett rosa, rött, vitt, blått och/eller gult armband så att alla kan se att just DU bryr dig om viktiga frågor! “Anna Persson gillar Rättviseförmedlingen”. Ja visst, det gör du Anna. Och du tar dig också tid att dela den här superviktiga videon om barnsoldater i Uganda till alla dina followers. Men gör du det för att du tror på att det är rätt, eller gör du det för att du vill visa upp dig som en god människa? Och ännu viktigare, anser du att du uppfyllt din medmänskliga plikt när du delat videon – även om det är allt du gör? Grattis, du har just reducerat moral till en accessoar.

Faktum är att de flesta av oss inte vet vad vi vill, för vi vet inte hur vi ska stanna upp och ta reda på vad vi vill. Och jag menar inte att vi ska gå upp klockan 5, göra solhälsning, käka groddar och “finna oss själva” i någon djävla kvasibuddhistiskt yoga-seans. Jag menar att vi inte vet vad vi vill därför att så fort vi ställs inför ett val så frågar vi 1. vad passar in på varumärket “jag”?, 2. vad kommer andra tycka om det här? och 3. finns det nån ork?. Alternativet att faktiskt känna efter vad man själv känner för är inte ett alternativ, och det beror på att om man väl har insett vad man vill så ställs man inför valet att faktiskt våga satsa på att göra det man vill eller att leva i vetskapen om att man inte gör det. Att ta ansvar för det liv man lever. Men den insikten väger tungt och är i allra flesta fall förknippad med att inse att man gjort en del fel. Tagit universitetsexamen fast allt man vill göra är att meka med traktorer. Att förhållandet man lever i egentligen varit dött i flera år. Att man inte är den man säger att man är. Eller kanske att man är riktigt olycklig.

Så vi stannar inte upp och känner efter. För vi vet inte hur vi gör, och vi vill inte. Så vi förströr oss istället. Och vi är ju ändå vana med att inte satsa för hårt på något, för när trender håller i sig månader snarare än år är det lika bra att inte gå för djupt i något som ändå kommer vara ute nästa år. Så, vi fortsätter med våra kreativa yrken, självförverkligande hobbies och vårt eviga identitetsbyggande. Vi fortsätter vara tonåringar tills vi är 30-35-40-50 och med våra allt stinnare plånböcker kan vi också fortsätta att skaffa oss finare lägenheter som vi renoverar ännu mer stilrent, förädla vår smaker med det allra senaste ölet från det allra senaste mikrobryggeriet och spendera effektiv tid 20% av vår vakna tid på 20 sorters träningsformer så att vi för alltid ser ut som om vi var 20. Och vi fortsätter att onanera våra egon via asociala medier så att vi ständigt kan få bekräftelse på att det vi gör är rätt och uppskattat av andra.

Så därför, kära 80-talist, är du en del av generation skit. Vi är generationen som inte kommer att åstadkomma något därför att vi är alldeles för upptagna med att fundera på vad som är rätt för det personliga varumärket. Och vi kommer för evigt vara olyckliga då vi aldrig kommer att få den bekräftelse vi söker samtidigt som vi kommer leva i en konstant ängslighet. Och framförallt för att vi kommer aldrig att göra det vi verkligen vill göra. Och när vi en dag står och bankar på pärleporten kan vi ju ta och fundera på om världen faktiskt blev en bättre plats av det vi gjorde där. Jag betvivlar det.

Med hjärtliga hälsningar
Gustav, född 1982

Advertisements