Ärade och älskade bloggkooperativ. Det är med stor tacksamhet och klädsam stolthet jag talar till er idag, i egenskap av ordförande för Mon tracteur.

Som ni vet är jag inte en kvinna av storslagna visioner. Jag är inte begåvad med en gränslös fantasi eller högtflygande ambitioner. Tvärtom är jag ganska reserverad och kontrollerad. Personligen är jag säker på att det hör ihop med min fäbless för diskbänksrealism och misärkultur och mina aversioner mot science fiction, fantasy och “tecknat”. Det ena kan vara en produkt av det andra. Eftersom jag har konsumerat misär sedan barnsben har jag aldrig utmanat min hjärna med att tänka utanför boxen, och kanske gör detta mig till en dålig ordförande för 2012 års Mon tracteur. Men det är inte i egenskap av Den Store Visionären ni har valt mig och med denna vetskap som trygg bas kommer jag att ta mitt uppdrag som kreativ ledare på största allvar. På ett allvar som kanske bara en misärkonsument kan uppbåda.

Linnea,

[vänder mig mot Linnea]

jag vill börja med att hälsa dig å det allra hjärtligaste välkommen till föreningen och bloggkooperativet Mon tracteur. Jag har aldrig läst något du skrivit som är längre än 140 tecken men ser extremt mycket fram emot detta. För mig är du ett oskrivet bloggblad, och ändå inte alls – för jag vet att det du kommer skriva kommer vara både smart och roligt. Precis som du. Kanske skriver du om yatzy, om att locka håret med plattång eller om Bibeln? Eller så publicerar du någon gammal dagboksanteckning från när du var 14 år. Jag vet att det kommer vara läsvärt vad du än bloggar om.

Björn,

[vänder mig mot Björn]

du är en studsboll. Du studsar från ett ämne till ett annat med lätthet och snabbhet, både i verkliga livet och i ditt bloggande. Jag tycker om det. Du har alltid något att säga, vare sig det handlar om snusolycksfrosseri eller gamla dagisminnen. Men nu har du varit tyst i Mon tracteur ganska länge och så kan vi inte ha det. Det är dags att du levererar något. Du har pratat om att du vill skriva ett relationsanalytiskt emoinlägg men du kanske inte är riktigt där ännu. Risken finns att tröskeln är för hög och att inlägget därför aldrig kommer. Så ta och spotta ur dig nåt annat innan, även om du vet att jag skulle älska att läsa ett ältande inlägg om tvåsamheten signerat Björn. Låt emoältandet komma senare. Du har en månad på dig.

Martin,

[vänder mig mot Martin]

jag tycker så mycket om inlägget du skrev när din farmor gick bort. Jag vet att du inte tycker att det gör din farmor rättvisa, men jag tänker mig att inlägget säger mer om dig än om din farmor. Jag skulle vilja att du skrev mer sådant här. Jag kan inte säga åt dig att du ska göra det, men jag kan önska. Jag tycker också om när du vidgar mina vyer och får mig att läsa sånt som jag inte skulle ha läst annars. Fortsätt med det.

Per Anders,

[vänder mig mot Per Anders]

att läsa dina inlägg är som att läsa utkast till en roman. Och jag vet ju att det ligger en där i din skrivbordslåda och bränner också, och även om jag är lika peppad på att få läsa din färdiga bok så längtar jag efter att läsa fler blogginlägg av dig. Det är en ynnest att få läsa dina historier och allra bäst tycker jag om berättelserna som handlar om din uppväxt. Till exempel den här om tuppen och minimopeden. Jag behöver inte uppmuntra dig att skriva – det gör du ändå. Jag vill bara att du ska veta att jag ser fram emot allt.

Gustav,

[vänder mig mot Gustav]

Jag tycker om allt du skriver. Och då menar jag verkligen allt. När jag läser dina ord, oavsett blogg, tweet eller chatt, så hör jag tydligt din röst – jag vet inte om det är för att du skriver som du pratar eller för att du pratar som du skriver. Eller om du helt enkelt har en väldigt tydlig “röst” i ditt språk. Jag tycker det blir väldigt märkbart till exempel i det här inlägget om ditt jobb (jag var för övrigt väldigt road av dina jobbinlägg men nu när vi jobbar på samma arbetsplats kanske det blir svårare). Vad jag vill säga är egentligen bara att du ska fortsätta skriva. Alltid.

Och för egen del? Kanske är det dags för mig att skriva mera trams. Kanske ska jag skriva mera om Göran. Kanske ska jag fortsätta tröska runt i mina emotionella skördefält. Eller kanske ska jag ägna mig åt management by silence, dricka sprit och hålla käften. Vi får se.

Vi är en brokig skara strykarkatter som konstituerar Mon tracteur, men det är också det som är vår styrka. Och som någon vis, eller inte, människa en gång sagt: “Mon tracteur är en samling disparata, vilt kringfäktande texter som i slutändan mynnar ut i just ingenting alls – och antagligen gör helt rätt i det”.

Tack och förlåt. Nu kör vi.

[applåder]

Advertisements