Tags

, ,

Jag tror på tvåsamheten. Men jag tror inte på evigheten. Jag har så svårt att föreställa mig ett sunt förhållande som håller ett helt liv.

Jag tror att olika förhållanden och olika kärlekar passar vid olika perioder i livet. Att man har olika behov över tid och att det finns en relation för varje era.

Föreställ dig ett förhållande som är 100 % perfekt. En relation där varenda liten aspekt mellan två människor är helt optimala. Då innebär det ju också att det inte finns någon som helst marginal för förändring. Inget utrymme för utveckling. Dessa två människor måste fortsätta vara på precis samma sätt, för om de förändras så bryter de den fulländade förtrollningen och är inte längre den där felfria kombinationen.

Och människor förändras ju. Människor växer ur sina gamla behov och viljor och behöver och vill nya saker. Chansen att två människor förändras på samma sätt, åt samma håll och dessutom samtidigt måste vara väldigt liten. Därför tror jag inte på det livslånga och perfekta förhållandet. Det måste finnas utrymme för utveckling och det finns inte i ett förhållande som är en hundraprocentig match. Det är i diskrepansen som svängrummet uppstår. 

Det innebär förstås inte att det är enkelt när det går sönder. När en era är över och en relation tar slut. Men det kan i alla fall vara en tröst att relationen tillhörde en del av livet som nu är förbi, att man lärde sig något av det som var och att framför en väntar något nytt.

Att man förändras och utvecklas.

Advertisements