Tags
Jag tror på tvåsamheten. Men jag tror inte på evigheten. Jag har så svårt att föreställa mig ett sunt förhållande som håller ett helt liv.
Jag tror att olika förhållanden och olika kärlekar passar vid olika perioder i livet. Att man har olika behov över tid och att det finns en relation för varje era.
Föreställ dig ett förhållande som är 100 % perfekt. En relation där varenda liten aspekt mellan två människor är helt optimala. Då innebär det ju också att det inte finns någon som helst marginal för förändring. Inget utrymme för utveckling. Dessa två människor måste fortsätta vara på precis samma sätt, för om de förändras så bryter de den fulländade förtrollningen och är inte längre den där felfria kombinationen.
Och människor förändras ju. Människor växer ur sina gamla behov och viljor och behöver och vill nya saker. Chansen att två människor förändras på samma sätt, åt samma håll och dessutom samtidigt måste vara väldigt liten. Därför tror jag inte på det livslånga och perfekta förhållandet. Det måste finnas utrymme för utveckling och det finns inte i ett förhållande som är en hundraprocentig match. Det är i diskrepansen som svängrummet uppstår.
Det innebär förstås inte att det är enkelt när det går sönder. När en era är över och en relation tar slut. Men det kan i alla fall vara en tröst att relationen tillhörde en del av livet som nu är förbi, att man lärde sig något av det som var och att framför en väntar något nytt.
Att man förändras och utvecklas.
Mycket fin och bra text. Jag håller med till viss del men känner ändå mig sorgsen om det ska behöva vara så. Jag håller med om att varje relation har sin tid och plats, jag tänker ganska exakt så om vänner. Att man har olika vänner för olika tider och behov i sitt liv. Så det vore ju rätt vettigt om förhållanden följde samma mönster.
Det är ju här det blir trixigt dock när det gäller monogami, för här kan man ju inte riktigt ha olika personer för olika behov. Kan det inte vara så att man kan utvecklas och förändras tillsammans med någon? Att man kanske måste lära sig att kompromissa eller ha delar i livet som man kanske nödvändigtvis inte delar? Och att man liksom nöter olikheterna mot varandra så att de till slut passar?
Det du säger är väldigt klokt och realistiskt, men också tomt på kärlek. Den här galna, härliga kärleken som får en att vilja och kunna göra vad som helst för den andra personen? Eller så är det kanske bara jag som är en hopplös romantiker som vägrar sluta tro på livslång kärlek.
Man kan absolut förändras inom tvåsamheten, det är ju det man ska ha svängrummet till! Och visst kan man nöta lite så att det passar bättre, men man vill ju också ha de där olikheterna, diskrepansen, för att det ska finnas utrymme att förändras.
Jag tror också på head over heels-kärleken och upp över mina öron-förälskelsen som gör en till en lallande tönt. Men jag tror inte på livslånga förhållanden.