Du säger att det är svaga människor som inte kan leva utan tvåsamheten. Att det är folk som nöjt sig. Att de inte vill ha mer ut av sina liv, eller så ville de det men gav upp, orkade inte kämpa och tog den enkla vägen ut. De svek sina drömmar och tappade sina ideal.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: att vara två är det svåraste som finns. Tvåsamheten är inte en bekväm och enkel utväg, den kräver energi och uppoffringar och en jävla vilja att kämpa. Den är en källa till konflikter, den dränerar och den kräver självrannsakan.

Men tvåsamheten ger också mycket. Förutom självklarheter som förälskelsefjärilar, bekräftelse och trygghet så ger tvåsamheten självkännedom och medvetenhet om vad man själv vill och behöver. Att vara i en relation är utvecklande.

Jag skulle kunna säga att det är ensamheten som är enkelheten. Att raljerandet över tvåsamheten är en dålig ursäkt för att inte våga och inte orka. Att det är singelskapet som är den enkla vägen ut, eftersom man aldrig tvingas konfrontera och aldrig behöver lita på någon annan än sig själv.

Men att vara själv är inte heller enkelt, det vet jag ju. Kanske försöker vi alla bara ta den bekvämaste vägen, oavsett om vi är ensamhets- eller tvåsamhetsorienterade? Kanske försöker vi bara rättfärdiga våra egna beteenden och försvara våra egna val?

Jag vet inte, K. Men jag vet att du har fel.

Advertisements