Tags

, ,

(Rubriken på inlägget är med säkerhet irrelevant, men då bloggens franska arv förpliktigar drar jag till med ett ord som åtminstone låter franskt.)

Nej här ska jag i stället breda ut mig kring ett av mina känsligare tillkortakommanden, nämligen det faktum att jag inte gillar att gå på konserter. Där har ni det i pränt, förevigat i det s.k. ”molnet”, svart på vitt! Jag är bara ingen konsertkille, så enkelt är det – och på samma gång så svårt.

Det är den här tiden på året det flyger på mig. Kvällstidningarna börjar fyllas med extra bilagor och särskilda uppslag där nöjeseliten åker runt och recenserar olika liveakter. Det handlar naturligtvis om en slags konsumentupplysning eller kvalitetssäkring om man så vill. Inte för mig.

Alltså, recensionerna har jag ingenting emot, tvärt om frossar jag i dem. Särskilt de som handlar om riktigt dåliga konserter där recensenten kan briljera i fyndiga formuleringar om den plågsamma upplevelse vederbörande utsätts för. Men även de onyanserade hyllningarna. Jag sympatiserar med Håkan Hellström ungefär på samma sätt som jag hejar på Bajen, och dagen efter en vinst kan jag liksom surfa vidare på gåshudsvågen genom att läsa olika krönikor och betyg. Men den viktiga skillnaden är: Jag går ofta och kollar fotboll på Söderstadion, men aldrig på Håkan Hellström-konserter.

Kanske beror det på en muterad gen eller en kemisk obalans i hjärnan, forskningen på området är klen. Vi kan i alla fall slå fast att det rör sig om en avart, då en majoritet av konsertbesökarna av allt att döma är djupt hängivna, något som gör det sociala stigmat ännu tydligare. Vem är jag? Vad är det här? Vilka är ni?

Det är ungefär som med de där 3D-bilderna som dök upp på 90-talet (ja, ännu en kvällstidningsreferens). Vid första anblicken såg man bara ett färgglatt mönster, men om man fäste blicken på rätt avstånd under tillräckligt lång tid (rekommendationen var 12-15 minuter), så skulle ett motiv i 3D-perspektiv dyka upp.

Vanligtvis handlade det om en dinosaurie eller något annat djur, men det fick jag inte reda på förrän jag vände tidningen upp och ner och läste facit. Varje söndag brukade jag rycka åt mig den där söndagsbilagan, smita in på toaletten och medan jag gjorde annat försökte jag se den där förbannade bilden. Jag satt och stirrade, ömsom på mönstret ömsom på instruktionerna, tills benen var så avdomnade att jag nätt och jämnt tog mig upp från toalettstolen. Men jag lyckades aldrig se något djur.

På konserter samma sak, jag har gjort allt för att smälta in i massillusionen och se detta fantastiska som alla andra tycks se.

Hallå Stockholm, mår ni bra? ”Aaaaargh!” har jag skrikit då. Jag hörde inte, jag sa mår ni bra? ”Raaaaarrgh!” ännu högre. Jag har provat stå längst bak, i mitten och till och med längst fram (på en E-Type-konsert), även om jag tvingades ge upp efter några minuter p.g.a. hälsorisken. Jag har provat olika berusningsgrader och musikgenrer. Jag har provat olika rörelsescheman: Hoppat, noddat och ibland bara viftat planlöst med en, två eller fem fingrar i luften. Men trots alla ansträngningar har jag aldrig känt mig som annat en strokepatient på ett aerobicspass, innan jag till sist loggat ut mentalt och gett mig hän till önskan att allt bara ska få ett slut.

Jag har därför aldrig upplevt en konsert som varit för kort. Tvärtom har detta handikapp – vi kan nog benämna det så nu – utvecklats till ett instinktivt agg mot gitarrsolon och extranummer, mot allt som drar ut på eländet och gnuggar in utanförskapet ännu mer.

Blir då stigmatiseringen inte ännu värre genom att skriva om detta? Jo säkerligen, men genom att ”tala ut” hoppas jag att min berättelse kan hjälpa andra i samma situation. I augusti spelar Säkert!, Kanye West och Robyn på Way Out West i Göteborg, vuxenfestivalen som är en mash-up av de bästa ingredienserna från Hultsfred och diverse stadsfester. Sammanlagt skulle jag tro att dessa artister funnits i mina iPhone-lurar ett par hundra timmar under det senaste året. Trots detta kommer jag självfallet inte att åka dit och kolla på dem.

Hoppas i alla fall att ni andra får kul!

Advertisements