Jag är inte en sådan som har svårt för att släppa folk inpå livet och inte vågar öppna sig. En som inte vågar ha folk nära och som bygger murar för att skydda sig. En som inte vågar investera i nya relationer av rädsla för att bli bränd, lämnad, trasig.

Men jag var rädd för att bli sådan.

Människor med murar – man har dem ju överallt. Kollegor, vänner, bekanta, älskare. Att skydda sig själv på det sättet är en extremt mänsklig funktion. Eller dysfunktion. Kanske är det till och med en logisk och rationell dysfunktion för vad skulle man annars göra? Men det är ändå en dysfunktion eftersom den påverkar livet på ett negativt sätt. Att bryta upp, lämna, bli lämnad, få sitt hjärta krossat, bli besviken och sviken i alla möjliga typer av relationer – det påverkar oss. Men om en trasig relation redan begränsat livet genom att vara just trasig – varför låta den begränsa även framtida vänskaper och förhållanden? Visst, det är ett sätt att skydda sig, men det begränsar och gör intrång i något som skulle kunna vara bättre, större, djupare.

Kanske har jag inte farit tillräckligt illa. Kanske har jag inte tillräckligt många trasiga lager att gömma mig under. Jag har väl helt enkelt andra sätt att hantera livets otillräcklighet på – sätt som är lika destruktiva som att bygga murar och stänga människor ute. För jag vet att jag är dysfunktionell. Livet gör så med oss människor och alla parerar vi och hanterar vi motgångar på olika sätt. Men jag är evinnerligt glad att jag inte skyddat mig själv genom att bygga murar mot närheten.

Framförallt hoppas jag att livet aldrig gör mig så illa att jag börjar.

Advertisements