Tags

, ,

Ja hej. Det finns ett antal anledningar till varför vi behöver se bortom vår egen planets horisont: in i framtiden och ut i det okända. Icke minst däribland är frågan om vår egen överlevnad som art och företeelse, men den är den mest självklara och därmed tråkig.

Desto mindre självklara är de här andra krafterna som dödar oss, här där vi är idag. Kvällstidningarnas löpsedlar. Twitterflöden. Hjärndöda arbetsuppgifter. Schlagerreferat. Reklamaffischer. Bilköer. Dålig tv. Samma… värdelösa… innehåll i varje dag.

Jag tror att vi är för många som gör för lite – och jag tror att vi behöver fokusera på andra saker.


Jag vaknar och sätter på morgon-tv: någon försöker verka insatt och kommer med vilda generaliseringar kring i princip vadsomhelst.

Jag borstar tänderna och klär på mig: cyniskt producerad musik, freemium-abonnemang, kläder av tveksam kvalitet.

Jag promenerar till jobbet: andra människor i samma övervärderade kläder, bussar som inte plockar upp passagerare, för många lokalvårdare, för många transportvärdar, för många dagisbarn, löpsedlar om fetma dieter krig freemium-abonnemang sociala medier morgon-tv schlager förljugenhet.

Jag spenderar en stund i kollektivtrafiken: reklam, ful reklam, dålig reklam, sjuka människor och deras barn.

Jag utför mina arbetsuppgifter: otrevliga mail, otrevliga människor, stressade människor, otillräckliga resultat, otillräckliga människor.

Jag söker distraktion i sociala medier: otillräckliga människor försöker verka som tillräckliga människor genom att framställa sig som otillräckliga människor, någon skriver att världen är underbar och ljuger.

Jag promenerar hemåt: känslor av uppgivenhet, frustration, ilska, otillräcklighet, plötslig vilja att köpa produkter av undermålig kvalitet.

Jag kommer hem och hänger av mig kläderna: känslor av självförakt och uppgivenhet, plötslig vilja att ösa ut galla på internet.


Jag tror att vi är för många som gör för lite – och jag tror att vi behöver fokusera på andra saker.

Men ibland, ibland träffar jag er andra: ni som inte orkar låtsas, inte bryr sig, ibland inte ens förstår. Och så tänker jag att: “men vi är ju så många, vi som kan så mycket och gör så lite – vi som borde fokusera på andra saker!”

Och så somnar jag och vaknar till en helt ny dag.

Advertisements