Tags

,

Jag vet inte så noga. Jag har gjort klart jobbet för dagen och satt och tittade ut genom fönstret en stund. Från marken så kommer plötsligt en vit plastpåse flygande, och den stiger tills den är i höjd med fönstren på femte våningen på huset mitt emot. Den hänger där i två sekunder, och sen åker den sakta ner till marken igen, och när den landar och smälter in bakgrunden av snö ser jag den inte längre.

Ibland händer det saker.  Jag tror inte på någon gud och är inte med i någon kyrka. Hade jag trott på några vissa gudar kanske jag tolkat det som att det var någon form av kami eller småande, hade jag trott på en annan gud kanske jag trott det var ett tecken. Hade jag trott på en tredje kanske jag bara sett en plastpåse. Ibland händer det saker och jag tycker om när det händer, men det har ingen djupare innebörd.

De sista månaderna har jag fått anledning att lära mig mer om tro och livet som religiös. Min uppväxt har varit i allt stort varit sekulär även om jag är döpt och konfirmerad en gång i tiden. Jag vet ganska mycket om bibeln och jag intresserar mig för den med dels en litteraturvetares intresse och dels som en person som vill lära sig om allt, men jag har aldrig ingått i något religiöst sammanhang i egentligen mening. Aldrig i en församling. Sen jag har träffat Linnea har jag fått lära mig mycket om hur livet är när man är uppväxt i ett troende hem, hur man umgås och pratar, hur man hittar sin egen identitet i en kyrka eller församling – eller inte gör det. Framförallt har jag fått omvärdera mina tidigare föreställningar om hur den delen av livet ser ut för vissa. Jag har väl egentligen inte haft några extrema bilder av det hela åt ena eller andra hållet, men om man går genom livet utan att behöva ifrågasätta sin egen bild utvecklas man inte heller. Det har varit och är lärorikt, och jag har fått ändra uppfattning i många fall. De där aktiva troende, metodisterna och frälsningssoldaterna, de är inte så annorlunda ändå. Och en församling, det betyder bara att man träffas och hänger visar det sig. Men jag har sett tendenser till saker jag inte tycker om också. Och ibland har andra saker varit svårt. Exempelvis som om jag själv ska bli accepterad av hennes familj, fast jag öppet inte tror på en gud.

Det jag tror på mest av allt är alla människors rätt att få vara de vill vara och göra vad de vill (så länge det inte går ut över någon annan såklart) utan någon annan ska bestämma, värdera eller lägga sig i. Och det jag kanske lärt mig mest av månaderna som gått är att det här med tro, det är ingen stor grej. För en enskild person är det en stor sak, men för relationer människor emellan behöver det inte spela någon roll alls. I paritet med att vara eller inte vara vegetarian, kanske. Jag läser idag en krönika av Marcus Birro, och till en början så håller jag med honom så mycket. Det är vidrigt när folk sätter sig över andras tro och, han har så rätt när han säger att det är enkelt att hata och svårt att älska. Och det är futtigt och fegt att förlöjliga folk för deras privata gud. Men i slutet på krönikan förstår jag honom inte, då han går in i ett ”vi mot dem”-snack och säger att den som inte tror kommer inte bli lycklig och han kommer att vara långt över de andra. Kanske menar han något annat än jag läser, men det viktiga är väl inte att ”de andra” sitter ensamma kvar när han själv är i trösten? Det viktiga är väl att han är just i trösten? Det är enkelt att hata, det är svårt att älska – men det är rätt lätt att sätta sig över andra och säga att man är bättre än dem bara för att man tror på något annat. Det är inte kärlek för mig.

Så, för att avsluta ett halvlångt inlägg. Låt oss göra världen bättre och mer human genom att låta folk vara ifred och tro det de vill utan att du och jag måste känna oss tvingade att värdera det som bra eller dåligt. Oavsett om det än är i religionens, politikens eller kompisandans namn. Kan vi inte bara ta ett steg tillbaks och bara konstatera att saker händer, av en eller annan anledning – och det är helt ok. Jag tror det blir bättre så.

Amen.

Advertisements