Tags

Jo, det är möjligt att jag är naiv och oerfaren och så (jag är fortfarande ganska ung, inte alls så gammal som jag borde vara). Och det är möjligt att jag är förmäten och medelklassäcklig och har läst alldeles för många goda dagspresskrönikörer (jag har mindre pengar än jag borde, men klart mer än vad som är rättvist).

Men jag såg just en tjej på mitt lokala Konsum som jag bara måste berätta om.

Eller rättare sagt var det hennes händer jag såg. Hennes ansikte och hår var täckta av en stor svart luva, och resten av hennes kropp hann jag knappt notera i mitt eget självupptagna inhandlande av diverse skräp.

Hon betalade kontant, tror jag, och när hon undvikande sträckte fram handen för att ta emot växeln så märkte jag plötsligt att hennes händer var… brända, antar jag? Rynkiga, lite lätt rödfärgade kanske, med vita spår av hud som ramlat av. Som en gammal dams händer på något vis – och det gick inte alls i linje med hennes röst, som var ung och klar. Rätt vacker, rentutav.

Jag blev naturligtvis nyfiken, vilket ligger oss naiva medelklassidioter för, och försökte få en skymt av hennes ansikte när hon gick för att packa ner varorna hon köpt. Jag såg inte så mycket, men det såg ut att vara ett… målat ansikte. En mask. Som att hon tyckte att det inte fanns ett annat ansikte där bakom. Som att hon skämdes.

Jag är själv ganska blyg. Jag är osäker kring mina, mångtaliga, fysiska defekter. Jag är inte hälften så intresserad av hälften av människorna jag känner som jag borde vara, och jag är inte hälften så intressant som jag vill att den andra hälften av människorna jag känner ska tycka.

Och jag vet inte ett dugg om den mystiska tjejen med den vackra rösten och det målade ansiktet. Men där och då, på mitt lokala Konsum, där vi stod och packade ner våra varor bredvid varandra, ville jag bara hugga tag i henne – ta henne vartsomhelst och be henne att berätta.

Advertisements