Tags

,

Det händer något när människor dör. Inte bara med dem själva alltså, utan snarare med de andra människorna – vi som är kvar. Sorg, förstås. Och saknad, ilska…

Men det är något annat som händer också, och jag vet inte riktigt vad det är. Det som ligger där och gnager och inte passar in i något fack av känslor. Idén, kanske, om att en annan människas bortgång borde förändra mig: inte bara på det sätt det redan skett, utan mer fundamentalt. Idén som föder tankarna om att det lika gärna kunde ha varit jag; att vi var ganska lika; att jag också kommer att dö ensam. Att jag borde förändra sättet jag lever på – att det finns så mycket jag ångrar.

Inget fel i det: sorg och sörjande borde påverka människor, och det finns något vackert i att vi kan vända förlusten av något vi håller kärt till en vilja att förändra oss till det bättre.

Förutom att det inte är så det fungerar.

Livet är en ynnest, visserligen, men döden har väldigt lite med livet att göra. Vissa dör långsamt, plågsamt. Andra dör unga: snabbt, brutalt, fult. Åter andra somnar helt enkelt in och låter bli att vakna. Ytterst sällan har deras bortgång att göra med hur de levde sina liv. Det finns ingen slutlig rättvisa så långt döden i sig är bekymrad.

Om vi borde lära oss något av människor så borde vi göra det medan de lever. Att vi inte gör det, det är något att ångra.

Advertisements